Det går inte att missa att Andreas Furängen är på tårna. Vid 50 jämnt ska han bli vd på Apotekarsocieteten och utnämningen verkar ha inneburit en mental kick. Det syns att han vill komma igång; en förväntansfull rastlöshet lyser kring honom när vi samtalar i det monumentala Sprinchornrummet på hans blivande arbetsplats. Intrycket består på den efterföljande personalfesten.
Hans rapphet, fokusering och stringens slår mig; det mesta han säger känns ordentligt genomtänkt. Men svaren på mina frågor blir ibland litet förutsägbara, ?det får bli en senare fråga?, ?det måste jag tänka igenom först?. Han undviker floskler men ibland är det nära, det blir några små utläggningar kring ganska välkända förhållanden.
Fegt eller klokt, tja, en gissning är att han kommer att vänta ett tag med att sticka ut hakan på samma sätt som företrädaren Björn Lindeke gjort, inte minst i Läkemedelsvärldens spalter.
Liknande mål
En tänkbar effekt av att Andreas Furängen tar över rodret på Apotekarsocieteten är att läkemedelsproducenternas perspektiv och synsätt får större inflytande i organisationen. Nu är såväl föreningens ordförande (Hans Sievertsson) som dess operativa chef djupt förankrade i den svenska läkemedelsindustrin.
Andreas Furängen kommer närmast från en tjänst som medicinsk direktör på företaget Janssen Cilag och har innan dess varit verksam inom industrin i flera decennier. Han ser fler likheter än skillnader mellan sin föregående och blivande arbetsgivare.
? I ändamålsparagrafen i Apotekarsocietetens stadgar står bland annat att organisationen ska verka för en gynnsam utveckling och användning av läkemedel. Janssen Cilags övergripande målsättning lyder ?rätt för patienten ? första gången och alltid?. Jag kan inte se några större skillnader mellan dessa målbeskrivningar, säger Andreas Furängen.
Ökande intresse
Han har inte oväntat en del tankar om möjliga trender på läkemedelsområdet och strategier för att möta dessa.
? Patienterna kommer säkert att få ta en större del av kostnaden för sina läkemedel själva i framtiden, och deras intresse och informationsbehov kommer att öka. En parallell utveckling är att fler och fler intressenter förr eller senare kommer att kunna sälja läkemedel. Behovet hos dessa aktörer att kunna något om det man säljer kommer att vara stort. Sammanfattningsvis kommer fler att bli intresserade av läkemedel och det blir vår uppgift att fånga upp detta.
Informationsinfarkt
Från att ha varit en skråförening för apotekare har Apotekarsocieteten på senare år breddats mot alla yrkesverksamma inom läkemedelsområdet. Vad blir nästa steg? Andreas Furängen ser gärna att organisationen blir mer aktiv gentemot nya målgrupper, snarare än att bara tjäna befintliga medlemskategorier.
? Det finns många möjligheter, men inom ramen för patientföreningarna finns ett stort intresse för läkemedel och därmed en stor potential för oss.
Informationsfrågorna beskriver han som vitala.
? Samhället lider av informationsinfarkt och det blir allt svårare att sålla i floden av budskap. I den verkligheten blir det allt viktigare att vara klar, tydlig och kortfattad. Läkemedelsvärlden är förstås en oerhört viktig kanal för organisationen.
Mångdubblad dokumentation
På senare tid har allt färre nya, innovativa läkemedel registrerats (se LMV 1-2/03), trots att den industriella forskningsaktiviteten är mer mångsidig och intensiv än någonsin tidigare. Andreas Furängen har en hel del att säga om möjliga orsaker och vägar ur den negativa produktivitetsspiralen.
? Kostnaderna för läkemedelsutveckling har skjutit i höjden i takt med att forskningen och utvecklingen blivit allt mer komplex. Allt fler projekt stoppas i tidig fas. Dessutom har kraven från myndigheterna ökat, samtidigt som vi fått en ökad prispress, marknaden är inte alltid beredd att betala ett högt pris. Vi har fått en obalans mellan myndighetskrav och betalningsvilja. De högre kraven kostar faktiskt pengar, pengar som samhället inte verkar vara villigt att betala. Effekten blir att företagen inom överskådlig tid lär fortsätta att rationalisera,våga mindre och fusionera.
Han efterlyser en översyn från samhällets sida av de regelverk som finns kring dokumentationen av nya läkemedel.
? I vissa avseenden har kraven gått för långt och är oklara. Den nya biobankslagen är ett aktuellt exempel, jag har inte träffat någon som förstått att till alla delar praktiskt tolka lagen. Idag krävs i grova drag femtio gånger så mycket dokumentation kring ett nytt läkemedel jämfört med på 1980-talet. Mycket av detta handlar om ren formalia. Jag menar förstås inte att man ska sänka kraven så att patientsäkerheten riskeras, och att redovisa kostnadseffektiviteten för ett nytt läkemedel är också ett anständighetskrav som man bör ställa. Men man kan undra om 1980-talets läkemedel verkligen är så mycket sämre och farligare än de som introduceras idag.
? Samhället måste också satsa mer än idag på innovativ forskning och på att fånga upp forskningens talanger. Det är fundamentalt viktigt att stärka läkemedelsindustrins villkor på europeisk nivå. USA har på senare tid tagit en allt större andel av läkemedelsmarknaden och företagens etableringar, säger Andreas Furängen, som själv under karriären fått flera erbjudanden om att flytta till utlandet.
? Fast jag och familjen trivdes för bra i Sverige för att flytta. Allt är inte grönare på andra sidan.
Konkurrensfördel
I flera aktuella läkemedelsfrågor ansluter sig Andreas Furängen till läkemedelsindustrins ståndpunkter; han beskriver parallellimport som ett gissel och tycker att läkemedlens goda sidor ofta kommer i skymundan i den allmänna debatten. Läkemedelsförmånsnämnden fungerar bra och han är försiktigt positiv till det aktuella EU-direktivet om kliniska prövningar.
? Direktivet är bra sett från ett europeiskt perspektiv och ger Sverige en relativ konkurrensfördel eftersom vi i stora drag redan följer det.
Byte till generika är rimligt och skapar utrymme för att använda äldre innovativa läkemedel till låga priser, menar han, men understryker att det är viktigt att den faktiska patenttiden är tillräckligt lång för att inte kväva innovation och nyskapande.
I den klassiska frågan om apoteksmonopolet har han nyanserad ståndpunkt, byggd på viss personlig erfarenhet av olika system.
? Jag jobbade ett halvår på apotek i Tyskland under studietiden, och det fungerade jättebra där. Sedan gjorde jag praktik på apoteket Örnen i Stockholm och där fungerade verksamheten också väldigt bra. Så det gjorde mig inte så mycket klokare i frågan om vilket apotekssystem som är bäst.
? Min grundinställning är att mångfald är något positivt. Men för att göra en liknelse, bara för att man får fler tv-kanaler är det inte säkert att kvaliteten på programmen blir bättre. Apoteket är en konkurrenskraftig och bra aktör. Men utan att lägga någon värdering i det tror jag att situationen i detaljhandelsledet kommer att förändras, säger Andreas Furängen.
Aldrig ångrat sig
Andreas Furängen tog apotekarexamen 1979 och doktorerade senare på Astra i Södertälje. Avhandlingsarbetet gick ut på att optimera en analysmetod och var färdigt 1985. En bidragande framgångsfaktor var en kreativ handledare, docent Klas Gustavii.
? Klas såg ofta nya möjligheter när jag kört fast.
Sedan dess har Andreas Furängen varit läkemedelsindustrin trogen och ?aldrig ångrat sig?. Han har sysslat med allt från läkemedelsutveckling på laboratorienivå till marknadsföring och personalledning. Arbetsgivarna har bland annat hetat Astra, Roche, Pharmacia och Janssen Cilag.
? Ett tag i början var jag antagligen ensam om kombinationen auktoriserad produktspecialist och farmacie doktor.
Letar stämplar
Andreas Furängen älskar att resa och säger sig kunna räkna in ett 500-tal tjänsteresor kors och tvärs runt jordklotet under yrkeskarriären, plus många trippar utomlands på semestrarna. I april firade han 50 med familjen i Paris.
Annars är fritiden oftast förlagd till trakterna kring hemmet i Enhörna i Södermanland där söndagspromenader med familjen och en kaffetermos i ryggsäcken är en favorit.
Att röra sig i naturen ger honom harmoni och under den rubriken platsar även golfintresset (hcp 18).
Golf får väl klassas som fullt normalt intresse i dessa dagar, mer tveksamt kanske med hans andra stora passion ? poststämplar.
Han har siktat in sig på ett specifikt frimärke, ett koppartryck av kung Oscar II som fanns som brevporto mellan åren 1891 och 1911. Sporten är att samla så många exemplar som möjligt av just detta frimärke med läsliga stämplar från olika orter.
Av de 3 600 postkontor som fanns under tidsperioden saknar han idag poststämplar från mindre än 150.
På själsfrändernas internetforum och frimärksauktioner jagar han de kvarstående stämplarna ? en utmaning fullt i klass med den han vid 50-strecket tar sig an i yrkeslivet.
? Det blir allt mer hopplöst att hitta nya stämplar nu. Vissa av postanstalterna som jag har kvar är små och hade bara öppet någon eller några veckor under perioden då frimärket fanns. Det är osäkert om alla ens finns tillgängliga idag.