Annons

Kommittéerna behövs ? men gör de rätt saker?

Är det verkligen rationellt att ha ett system med 33 läkemedelskommittéer och fyra myndigheter för bedömning av samma utbud av läkemedel i ett litet land som Sverige? Åsikten att kommittéerna borde syssla med annat än rekommendationslistor är inte helt ovanlig i Läkemedelssverige, och kanske är en förändring på gång.

27 okt 2002, kl 00:00
0

Annons

Få ifrågasätter idag behovet av de regionala samarbetsorgan i läkemedelsfrågor som de svenska läkemedelskommittéerna utgör. Det ständiga flödet av nya läkemedel och behandlingsriktlinjer och den accelererande kostnadsutvecklingen understryker behovet av oberoende, lokalt förankrad vägledning och samordning i läkemedelsdjungeln.
Kommittéerna har också blivit en naturlig samlingspunkt för de professioner som ägnar en stor del av sin arbetstid åt läkemedel.
Men gör kommittéerna verkligen rätt saker? En varierande men på många håll respektabel del av kommittéernas tid går åt till att sammanställa regionala läkemedelsrekommendationer, ”reklistor”. Hur rationellt är det egentligen att 33 kommittéer – vid sidan av myndigheterna Läkemedelsverket, Läkemedelsförmånsnämnden, Socialstyrelsen och SBU samt ett antal myndighetslika aktörer som NEPI och IHE – bedömer samma internationella flöde av läkemedel?
Misstankar om ett kopiöst sisyfosarbete ligger nära till hands. Som en utomstående bedömare med viss insikt i läkemedelssverige uttryckte det; ”kommittéerna sitter och uppfinner hjulet gång på gång. Det går inte att motivera att en umebo med magsår bör få Nexium, medan släktingen i Stockholm ska ha Lanzo”.

Inte rationellt
Anders Anell, ekonom och vd för Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) i Lund, är också kritisk.
– Systemet med bedömning av läkemedel och utveckling av rekommendationer i varje landsting är inte rationellt av två skäl. Dels är Sverige ett litet land, där det finns behov av att samla den kompetens för läkemedelsutvärderingar som finns, dels sker i stor utsträckning ett dubbelarbete av läkemedelskommittéerna. Men framför allt bör läkemedelsprioriteringarna och därmed rekommendationerna rimligtvis vara likartade i hela landet. Det är mycket svårt att motivera och försvara stora variationer i läkemedelskommittéernas reklistor.
– Man kan istället tänka sig en struktur där en handfull kommittéer arbetar med bedömningar och rekommendationer i nära samarbete med de nationella myndigheterna, säger Anders Anell.
– Därmed inte sagt att vi inte behöver lokala läkemedelskommittéer. Men alla borde inte ägna sig åt samma uppgifter på det sätt som sker idag. Förskrivarstöd, implementering av en god läkemedelsanvändning med mera bör ligga kvar på den lokala nivån. Detta är mycket angelägna uppgifter som det finns all anledning att frigöra mer tid till, säger Anders Anell, som tror att det är en tidsfråga innan utvecklingen börjar gå i denna riktning.

Inget tvång
Enligt lagen om läkemedelskommittéer som trädde i kraft 1997 ”skall läkemedelskommittéerna genom rekommendationer till hälso- och sjukvårdspersonalen, eller på annat lämpligt sätt, verka för en rationell läkemedelsanvändning inom landstinget.” Det finns alltså inga lagfästa krav att kommittéerna måste arbeta med reklistor.
Ett rationaliseringstänkande har också slagit igenom på vissa håll; i Stockholm utarbetas till exempel en central ”Kloka listan” trots att landstinget hyser fem läkemedelskommittéer. I Västra Götaland håller man dock fast vid ett system där kommittéer i fem länsdelar publicerar separata reklistor. Den generella regeln i landet är annars en reklista per landsting.
Forum för samverkan mellan kommittéerna finns visserligen, exempelvis ordförandekollegiet LOK och övergripande organ i de landsting som har flera kommittéer.
– Men visst finns det utrymme för förbättringar vad gäller samordningen mellan kommittéerna, säger Mikael Hoffmann, läkemedelschef i Östergötland.
Terapigrupperna är dock i vissa fall gemensamma mellan kommittéområdena.
– Vi har sedan länge adjungerat oss till Göteborgskommitténs terapigrupper och därmed vunnit mycket tid i den ofta krävande urvalsprocessen till reklistan, säger Bengt Silfverhielm, ordförande i läkemedelskommittén i mellersta Bohuslän.

Symbol och dörröppnare
Trots viss samordning ser dock listorna rejält olika ut på olika håll. Det gäller inte bara innehållet (se sidan 29) utan även utformningen. Vissa kommittéer väljer generisk substans, vissa rekommenderar specifika fabrikat och åter andra liknar mer behandlingsriktlinjer.
– Omvärldens utveckling har inneburit att målet med reklistorna blivit otydligare och fått skilda tolkningar inom olika landsting, säger Mikael Hoffmann.
– Att de olika landstingen har skilda organisationsstrukturer med mer eller mindre decentraliserade befogenheter har också gjort att listan inom en del landsting betraktats som mer styrande, och i andra mer som en grund för lokalt satta mål.
Mikael Hoffmann beskriver reklistorna som en symbol och dörröppnare för kommittéerna.
– En lista kan vara en bas att utgå ifrån, men inte det huvudsakliga angreppssättet för en läkemedelskommitté. All uppföljning och forskning visar att enkla rekommendationslistor inte i sig påverkar attityder, kunskap eller beteende hos förskrivare. Själva listan bör därför bara vara en liten del i kommittéernas arbete med att förbättra läkemedelsanvändningen. I Östergötland skulle jag uppskatta att 15-20 procent av kommitténs arbetstid läggs på arbetet med listan, och nästa år blir det kanske bara 5-10 procent, säger Mikael Hoffmann.

Tiden inne för förändring – eller?
De läkemedelskommittéordföranden som Läkemedelsvärlden tillfrågat har delade uppfattningar i frågan om det är önskvärt att reformera arbetet med reklistorna. Bengt Silfverhielm i Kungälv tycker att tiden är inne för en förändring.
– Frågan om vilken nivå som bör fastställa en reklista har alltid varit aktuell. Vi började med decentraliserade läkemedelskommittéer i Västra Götaland för att ge lokal förankring och därmed bättre möjligheter att påverka och informera förskrivarna. Men nu tror jag att kommittéernas arbete är väl förankrat i de flesta delar av landet. Tiden är mogen att rationalisera reklistearbetet, säger Bengt Silverhielm.
– Det viktiga för kommittéernas fortsatta trovärdighet är dock den lokala förankringen bland förskrivarna. Denna tror jag kommer att öka om tid istället frigörs för lokalt utbildningsarbete inom kommittéerna.
Sten Iwarson, ordförande i läkemedelskommittén i Göteborg, håller inte med.
– Kommittéernas inriktning bör inte ändras. Själva idén är att engagera så många förskrivare som möjligt i arbetet med att ta fram rekommendationer. På så sätt ökar man intresset för läkemedelsfrågor, samtidigt som de som varit engagerade känner ett ansvar för implementeringen bland sina kollegor lokalt.
– Om några få experter sitter centralt i regionen eller i riket och konstruerar rekommendationer får dessa garanterat låg följsamhet och dessutom går de andra fördelarna förlorade, säger Sten Iwarson.

”Självklart inte rationellt”
Christer Enkvist, landstingsöverläkare i Västra Götalandsregionen och ledamot i landstingets övergripande läkemedelsråd, tycker att ”det självklart inte är rationellt” att 37 offentliga instanser i Sverige bedömer samma flöde av läkemedel.
– Men lyckligtvis är ju kommittéerna inte bara till för att utforma reklistor. Större tonvikt borde fästas på det mer utåtriktade arbetet.
Inte nog med att kommittéerna ofta ”trampar i varandras hjulspår” i arbetet med reklistorna; slutresultatet blir ofta inte det önskade. Riktlinjerna följs oftast bara i begränsad omfattning (se artikel på sidan 31), och det har hänt att effekten av en rekommendation blivit närmast paradoxal.
– När rekommendationen i Västra Götaland ändrades från ”dyra Losec” till ”billiga Lanzo” blev effekten en omotiverat hög förskrivning av Lanzo. Sammantaget fick vi en ännu större överförskrivning av protonpumpshämmare än tidigare, säger Christer Enkvist.

Bra process
Arne Melander, chef för NEPI och adjungerad till läkemedelskommittén i Jönköpings län, menar att arbetet med reklistorna i sig ger en viktig utbildningseffekt; ”listarbete är inte bara listarbete”.
– Men listan är meningslös om man inte aktivt arbetar med följsamheten till den.
Även om listarbetet fyller en funktion tycker Arne Melander inte att kommittéer i mindre landsting borde behöva lägga så mycket energi på reklistor.
Lars L Gustafsson, ordförande i Stockholms läns landstings övergripande läkemedelsorgan LÄKSAK, menar att förskrivarna utsätts för ett påtagligt brus när de exponeras för information från myndigheter och kommittéer – förutom de övriga intressenterna inom läkemedelsområdet.
– Det är beklagligt att inget samordnat grepp tagits, många har börjat inse att vi hamnat i en situation som inte är bra.
Enligt Lars L Gustafsson finns det utrymme för förbättringar vad gäller formerna för samarbete mellan de många läkemedelsbedömande organisationerna. Han tycker dock inte att kommittéerna ska sluta arbeta med listor.
– Arbetet med listorna är en bra process som bara utgör en liten del av kommittéarbetet. Men visst borde en större del av arbetet gå ut på att hitta modeller för att få ut budskapet och åstadkomma bättre följsamhet.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng