Hälsismen är här

Denna vår har jag skaffat mig en ny lidelse: att läsa kvällstidningarnas löpsedlar. Det hela började närmare bestämt den 28 februari i år. Jag hängde på gatan i väntan på en vän; det visade sig att jag hade hamnat bredvid ett sånt där uppfällbart ställ med dagens löpsedlar. Min blick föll på krigsstora rubriker. Expressen: […]

17 jun 2005, kl 21:28
0

Denna vår har jag skaffat mig en ny lidelse: att läsa kvällstidningarnas löpsedlar. Det hela började närmare bestämt den 28 februari i år. Jag hängde på gatan i väntan på en vän; det visade sig att jag hade hamnat bredvid ett sånt där uppfällbart ställ med dagens löpsedlar. Min blick föll på krigsstora rubriker. Expressen: Huvudvärk kan vara tyst blodpropp, Aftonbladet: 250 000 svenskar har dödlig sjukdom. Och så med mindre stil: Så kan du kolla symtomen.

Sedan dess har min lidelse bara växt. Lystet stannar jag på hemvägen vid första bästa tobaksaffär eller Ica-butik och spanar. Och jag blir sällan besviken. Andnöd kan vara ny sjukdom; Blöjor kan vara farliga för ditt barn; Vanligt bröd innehåller farligt fett ? svenska experter varnar; Brödrost kan bli dödsfälla. Den 10 maj är en ny fullträff. Expressen: Ny sjukdom: Svullen mage kan vara svamp i tarmarna och Aftonbladet: En död varje dag. Ozonlarm ? så farlig är solen.

Budskapen är onekligen dramatiska. Världen tycks sjuk och vi med den. Medicinens satsningar har inte inneburit att människor känner sig friskare eller mindre oroade över sin hälsa. Tvärtom. Oron tycks ha ökat epidemiskt. Repertoaren av riskfaktorer vidgas ständigt: farliga materier, farlig mat, farliga ätvanor, farlig strålning, farliga virus. Fogligt tar vi in informationen.
Detta, hävdar kritiker, är hälsismen ? besattheten vid triviala, försumbara eller obefintliga hot mot hälsan. De enda som gynnas är de som inte behöver gynnas, den allt yvigare hälsobranschen och den alltid ivriga läkemedelsindustrin. Orädda läkare som James Le Fanu (The Rise and Fall of Modern Medicine) och Michael Fitzpatrick (The Tyranny of Health) skräder inte orden. För individen har hälsopropagandan en ohälsosam effekt; patienter görs ångestfyllda till följd av alla larmrapporter. Antirökkampanjen ? som byggde på fastställda samband mellan rökning och lungcancer ? har generaliserats till ett allomfattande riskscenario som innefattar mat, sex, solbränna, stress. Ängsligt kollar vi symtom och tecken. Men genom upptagenheten vid vår hälsa blir vi i själva verket allt mer sårbara, och samtidigt allt mer manipulerbara för olika politiska och ekonomiska intressen.

Vilka förklaringar kan man hitta? Sjukdom säljer, det råder det ingen tvekan om.
Handlar det om känslan av att jag själv måste ta ansvar för min hälsa när ingen annan gör det? Alltså ett symtom på att individen känner sig sviken av den offentliga vården. Ett slags uppgivenhet. Den tid är förbi då folkhemmet tog hand om mig, då välfärdssamhället bågnade av potens och sjukhusen byggdes ut till vita katedraler som reste sina fasader högt över de medeltida kyrkspirorna som löften om kroppens världsliga frälsning. Och nu kommer jag inte ens fram till min husläkare?

Eller handlar det om kontrollbehov? Kroppen och hälsan är mitt främsta kapital; då gäller det ha full koll, vara informerad, bevaka, läsa på förpackningar, dricka morotsjuice, göra allt som göras kan. Hälsoansvaret är ett njutningsfullt sätt att få ägna mig åt mig själv och känna mig duktig dessutom.

Eller rör det sig om att den moderna individen har gjort den egna hälsan till ett projekt på samma sätt som hon gör arbetet, familjen, barnet, hemmet, fritiden och den attraktiva kroppen till ett projekt? Något som måste drivas mot ett uppställt mål. Något som kan förändras, förvandlas och förbättras.
Eller det kanske tvärtom handlar om drömmen om samhörighet? Nya sjukdomar och nya sjukdomshot skapar nya gemenskaper, nya intressegrupper och nya samtalsämnen.
Ja, inte vet jag.

Jag tror förresten jag ska gå ut och kolla löpsedlarna.