Göran Stiernstedt om att fler inte är bättre

21 landsting är för många. Nu ser Göran Stiernstedt över resurserna i sjukvården.

30 jan 2014, kl 10:00
0

Göran Stiernstedt

bakgrund i urval: specialistläkare i infektionsmedicin, docent, biträdande landstingsdirektör i Stockholms läns landsting 2002-2008, chef för sektionen vård och omsorg på SKL 2008-2013.
Gör: Är nationell samordnare för ökat resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården.

"Att vissa SKL-medelmmar gör saker på egen hand är osolidariskt mot andra landsting."

När Göran Stiernstedt slutade på SKL och tog sig an regeringsuppdraget att se över resursutnyttjandet i hälso- och sjukvården drog han samtidigt ner på arbetsmängden. Numer är han deltidspensionär, något som kräver viss inskolning enligt honom själv.
– Framförallt blir det så tydligt att du är närmare döden när du går i pension. Plötsligt ska jag fylla i papper och nästan ta ställning till hur lång tid jag tror att jag kommer leva och vara frisk, det är svårare än att jobba mindre.

Redan när han fick uppdraget i november förra året deklarerade han sin uppfattning om att uppdelningen i 21 landsting står i motsats till effektivitet. Och han har en viss erfarenhet, både från sin tid som infektionsläkare och senast som chef för sektionen för vård och omsorg på Sveriges kommuner och landsting, SKL.
– Det är omöjligt att ha en effektiv sjukvård med 21 landsting som inte kan samordna sig. Det genomsyrar allt från it till läkemedel. Att vi ska ha 21 olika rekommendationslistor för läkemedel, det är inte särskilt begåvat. Men det är en politisk fråga och inget som jag och utredningen kan lösa.

Han säger att han tycker sig se en växande insikt och krav på att det behövs mer nationell samordning i många hälso- och sjukvårdsfrågor. Både den nationella cancerstrategin och i Ingrid Peterssons utredning om den kliniska forskningen talas det om de sex sjukvårdsregionerna som bas för styrning och satsning, något Göran Stiernstedt håller med om.
– Men dessutom krävs det en nationell samordning, till exempel i linje med cancerstrategin, även om man ska vara försiktig med att säga hur detta ska organiseras. Det vore konstigt om inte SKL hade en viss roll men samtidigt är det en intresseorganisation bunden av att tjäna sina medlemmar. Och rollen som samordnare riskerar ibland att krocka med det kommunala självstyret.

Det står landstingen fritt att samarbeta, varför görs det inte i högre utsträckning idag?
– När det ska samordnas så blir det alltid någons makt- och manöverutrymme som inskränks. Tränger du in på människors beslutsområden så blir det reaktioner, det är inget som är unikt för sjukvården.

– Men ska inte bara måla det svart, det finns en hel del bra initiativ också. Under min tid på SKL byggde vi upp NLT som ger nationella rekommendationer om nya läkemedel och som får en allt större roll. Det vidtas också åtgärder vad gäller gemensam upphandling av läkemedel, så det händer saker.

Om SKL gör avtal med läkemedelsföretag bli de inte offentliga vilket har väckt kritik. Hur ser du på det?
– Jag beklagar att de är hemliga men i skattebetalarnas och patienternas intresse kan man inte tacka nej till prisreduktioner. Det handlar om dyra läkemedel och avtalen kan vara det som gör att de blir hälsoekonomiskt lönsamma. Sen kan det finnas alternativ där förhandlingarna görs av till exempel TLV men nu, med gällande regelsystem är det ingen annan som har rätt att göra det. Samtidigt blir det absurt om varje enskilt landsting ska göra sin egen prisförhandling.

Vissa landsting och regioner, till exempel Region Skåne har gjort egna avtal med företag. Är det ett sätt att driva utvecklingen framåt?
– Nej jag tror snarare att är riktigt illa för trovärdigheten. Att vissa medlemmar gör saker på egen hand är osolidariskt mot andra landsting. Självklart är det okej att vara kritisk mot systemet men om man agerar så ska man göra det inom systemet. Antingen håller man ihop ett system eller så kommer det att falla.

Nu har du i uppdrag att ta reda på hur resurserna inom hälso- och sjukvården kan användas bättre. Ser du några tendenser?
– En är att IT går som en röd tråd genom allting, vilket skrämmer mig lite eftersom jag inte kan så mycket om det. Min egen karriär är kantad av att man pumpat in mycket pengar i olika projekt som fått liten effekt. Sen kommer den här utredningen inte kunna lösa IT-frågan på egen hand.
– Mycket handlar också om fördelning av arbetsuppgifter mellan yrkesgrupper, både administrativa och medicinska. Jag är övertygad om att till exempel sjuksköterskor, farmaceuter och sjukgymnaster kan göra en hel del av det som läkare gör idag. Medicinska sekreterare kan avlasta både läkare och sjuksköterskor och det handlar inte bara om pengar utan om kvalitén på de uppgifter som utförs.

Så det är inte bara att anställa fler läkare?
– Nej, det är inte så enkelt. Vården ska vara tillgänglig men att ha det som i vissa länder där man går till läkaren för minsta lilla åkomma är inte bra för folkhälsan. Det ökar också risken för överkonsumtion av till exempel antibiotika. Ta USA som exempel, deras sjukvårdssystem är en katastrof ur effektivitetssynpunkt. Där finns en del av befolkningen som inte kommer i kontakt med sjukvården alls men det finns också en del som överkonsumerar av vård.

Det pratas ibland om att ett allt större ansvar läggs på förskrivare och patienter när det gäller att ta beslut om nya behandlingar och värdera nyttan mot riskerna. Hur ser du på det?
– Jag tycker alltid att den enskilde förskrivaren har haft ett stort ansvar. Visst ska vi ha riktlinjer för till exempel läkemedelsbehandling men jag är orolig för en utveckling där man abdikerar för det enskilda ansvaret. Det finns en viss övertro på att följa riktlinjer och att det skulle vara detsamma som god vård. Ibland är det konsten att frångå dem som är det bästa.

Gäller detta även vid situationer som massvaccinering?
– Nej då handlar det om ett nationellt krisläge där man ska acceptera det nationella beslutet. Jag var kritisk mot beslutet om att massavaccinera med Pandemrix mot svininfluensan men tvingades vara med att administrera det ändå. Men jag kan ångra att jag inte sa ifrån tydligare när beslutet fattades. Men man blir sällan kritiserad för att göra för mycket, däremot för att ha gjort för lite.

Till sist, hur går det med ditt nuvarande uppdrag?
– Jag håller fortfarande på att ta ut färdriktningen och väljer vilka områden jag ska koncentrera mig på. Det finns ju faktiskt ingenting inom hälso- och sjukvården som inte handlar om resursutnyttjande.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng