Ändå hamnar sjukvården och patienterna fortfarande alltför ofta på den förlorande sidan i det spel om livet som cancersjukdomarna kan liknas vid. Än så länge är de riktigt goda behandlingsresultaten med signaltransduktionshämmare, som många av de nya läkemedlen kan kategoriseras som, begränsade till några ovanliga tumörtyper. Det oftast nämnda och hittills bästa exemplet i kliniken är imatinib (Glivec), som inledningsvis visade exceptionellt bra resultat mot två ovanliga tumörformer.
Till skillnad från cytostatika, som slår blint mot alla celler som delar sig och därmed ofta ger tunga biverkningar, angriper signaltransduktionshämmarna cellulära signaler som är specifika för tumörcellerna. De flesta är inriktade på enskilda tillväxtfaktorer.
– Men det har visat sig svårt att uppnå bot genom att bara slå mot en signalväg, man uppnår ofta efter en tid något som liknar den resistensutveckling man kan se vid antibiotikabehandling. Det finns spännande preparat under utveckling som är mer ospecifika och slår mot flera faktorer samtidigt, exempelvis Pfizers SU11248, berättar Carl-Henrik Heldin, professor i onkologi vid Ludwiginstitutet, Uppsala universitet.
En generell trend i läkemedelsutvecklingen går mot stegvis förfinade, mer specifika läkemedel, men här tycks det alltså vara tvärtom; läkemedel som visserligen är specifika för tumören men som slår mer ospecifikt mot flera tillväxtfaktorer kanske har allra störst potential i den fortsatta kampen mot tumörsjukdomarna.
– Samtidigt kan det vara så att varje tumörtyp behöver sin egen hämmare. Vi lär aldrig hitta någon som fungerar mot alla cancerformer.
– På 10-20 års sikt kan behandling med signaltransduktionshämmare förhoppningsvis vara rutin vid de flesta tumörer, men det kommer även framöver att vara ett komplement till kirurgi, strålbehandling och cytostatika. Det är troligt att överlevnadssiffrorna kommer att fortsätta krypa uppåt, precis som de gjort ett tag nu, säger Carl-Henrik Heldin.
Kenneth Nilsson, professor i cellpatologi och tidigare forskningschef på Cancerfonden, är "både pessimist och optimist".
– Vi har lärt oss oerhört mycket om tumörbiologi på senare år och vi börjar nu skörda i form av nya angreppssätt. Samtidigt har vi lärt oss att tumörerna är oerhört heterogena, vilket inte gör uppgiften lätt.