Brobyggaren

Jan van der Greef tror att ett nytt, systembiologiskt paradigm kan råda bot på läkemedelsindustrins svårigheter. I år får den holländske naturdyrkaren och surströmmingshataren Apotekarsocietetens Scheelepris.

24 aug 2005, kl 13:04
0

Brobyggare – det är ett av flera sätt att beskriva Jan van der Greef, men kanske det viktigaste eftersom brobyggande är ett genomgående tema i hans liv. Därmed sagt att det inte heller existerar täta skott mellan det offentliga och privata; yrke och fritid. Nej, broarna finns även där.

– Inspirera och motivera barn redan tidigt i livet! Uppmuntra kreativiteten i stället för att begränsa den. Vissa behöver mer struktur, medan andra behöver frihet. Se barnen som individer och ge dem det som just de behöver. Så ger vi våra barn den bästa tänkbara starten, säger han.

Det är den bärande idén i en skola som han är inblandad i tillsammans med sin fru Jetske. Men nu var det inte utbildning för barn denna artikel skulle handla om.

Jan van der Greef är professor i analytiska biovetenskaper vid universitetet i Leiden, som är en del av Leiden/Amsterdams center för läkemedelsforskning. Han är också vetenskaplig ledare för systembiologisk forskning vid TNO, ett institut för tilllämpad vetenskapsforskning i Nederländerna. Utöver detta är Jan van der Greef initiativtagare till Center for Medical Systems Biology samt en av grundarna av företagen Beyond Geno-mics och Kiadis. Det senare är inriktat på så kallade högupplösande screeningplattformar för naturprodukter och "orphan targets".

– Sammantaget utgör Jan van der Greefs gedigna och banbrytande forskning tillsammans med den viktiga roll han haft och har för svensk läkemedelsforskning och industri honom mer än lämpad och värdig att ta emot Scheele-priset 2005, säger Sven P Jacobsson, professor och sektionschef för Analytical Development, AstraZeneca i Södertälje.

Sven P Jacobsson är även ordförande i föreningen för läkemedelsanalys, Apotekarsocieteten, som delar ut Scheelepriset. Priset delas ut vid en ceremoni under Biotech Forum på Stockholmsmässan i Älvsjö 11-13 oktober.
Men för att ta det hela från början. Om man ska sammanfatta den omfattande meritförteckningen föreslår Jan van der Greef själv bilden av en brobyggare. Brobyggande är helt enkelt en integrerad del av honom och hans personlighet; i och utanför arbetet.

– Flera gånger i mitt liv har jag ställts inför svåra val som först kunde tyckas vara oförenliga. Men eftersom jag ofta ville välja båda alternativen fanns inget annat att göra än att försöka hitta lösningar som gjorde det möjligt. Har jag stått inför två olika jobberbjudanden samtidigt har jag försökt att integrera dem till ett. Broar är det naturliga i det sammanhanget.

Med detta sagt framstår det som naturligt att Jan van der Greef mer fokuserar på systemperspektivet än närsynt djupborrande i en begränsad vetenskaplig fråga. För att ta till en nött bild är fågelperspektivet hans; något som i hans fall framstår som välmotiverat med tanke på ett av hans stora intressen, fåglar och naturfotografi.

– Konnektivitet är ett nyckelord för mig; att se sig själv i världen och hur sambanden ser ut. Naturen är den bästa läraren för oss och samtidigt den viktigaste inspirationskällan. Ju mer vi lär oss om de grundläggande processerna och sambanden i denna mångfaktoriella verklighet, desto bättre hjälpmedel får vi till exempel för att utveckla bättre läkemedel i framtiden. Det är en utgångspunkt för mig själv och min forskning.

Han konstaterar att världens samlade läkemedelsindustri har ett stort problem. Trots ökade resurser till forskning och utveckling kommer allt färre nya innovativa läkemedel fram till klinisk vardag. Trots att kunskaperna från kartläggningen av våra arvsanlag och annan forskning ökar snabbt minskar produktiviteten.

Så du anser att industrin är ineffektiv idag när det gäller att utveckla nya läkemedel?

– Fakta talar för sig själv. Med dagens utvecklingsmetoder har vi skördat det som kan skördas. Det är alltid enklast att plocka de frukter som sitter längst ner i träden. För att komma åt dem som sitter högre upp räcker inte dagens metoder, säger Jan van der Greef.

En av begränsningarna är att man utgår från de symtom en sjukdom orsakar, menar Jan van der Greef. Förenklat uttryckt renodlar man situationen, försöker kontrollera alla andra faktorer och studerar därefter vad som händer med symtomen när man testar en ny substans.

– Det bygger på ett reduktionistiskt synsätt där man antar att "världen utanför" det fysiologiska system man studerar är statisk. I verkligheten sätts en kaskad av händelser i gång när man manipulerar detta "avgränsade" system som exempelvis ett enzym.

I stället för att utgå från en sjukdoms symtom i läkemedelsutvecklingen föreslår Jan van der Greef att man i stället börjar beskriva det "molekylära språket", ett "kemiskt fingeravtryck".

Vad menas med det?
– Kortfattat uttryckt analyserar man förekomst och mängd proteiner och andra vitala molekyler vid en viss sjukdom och jämför det med avtrycket hos friska personer. I nästa steg kan man jämföra vad som händer när man tillför ett läkemedel eller placebo. Detta kallas SRP, Systems Response Profile.

En fördel med SRP enligt Jan van der Greef att man snabbare får information om hur den studerade substansen påverkar andra biologiska system utanför det som står i fokus. Därmed får man tidigare indikation på risker för biverkningar eller kompensatoriska processer som "äter upp" en positiv effekt i första skedet. Alltså: med SRP kan man avbryta en ofruktbar idé tidigare i processen och därmed vinna tid och spara pengar.
En SRP sammanställs med hjälp av flera olika analysmetoder; från rutinmässig kemisk analys till kartläggning av geners uttryck. Informationen från alla dessa metoder kombineras och presenteras på varierande sätt efter databearbetning.

– När man jämför SRP från celler, organ eller kroppsvätska blir det tydligt att när man rör sig från en lägre till en högre nivå av komplexitet så förändras egenskaperna i systemet. Det är en tydlig illustration av svagheten i ett reduktionistiskt synsätt, säger Jan van der Greef.

Men vägen fram till ett systembiologiskt perspektiv på läkemedelsutveckling var inte rak.
Hur tänkte du din framtid som barn?

– Naturen, fåglar och biologin var de första inspirationskällorna. Mitt hjärta har alltid funnits där, men när jag började fundera på jobb verkade det finnas små möjligheter att försörja sig på det. Och eftersom jag tyckte att fysik verkade alldeles för svårt fick det bli kemi. Men jag är glad över att idag kunna väva samman natur och kemin. Insikten om den enorma komplexiteten i naturen har påverkat och genomsyrat mitt vetenskapliga arbete.
Under yrkeslivet har Jan van der Greef kommit att arbeta mycket med forskare i andra länder. Redan i början av 1980-talet inleddes samarbetet med svenska forskare.

– Ja, det var i arbetet med att utveckla metoder för att kombinera masspektrometri och vätskekromatografi som jag fick kontakt med forskare i Sverige, bland annat Svante Wold. Så kom jag in på tankarna att metoderna kunde användas inom farmakologin. För mig var det dessutom en spännande stig som också ledde tillbaka till biologin.

– En annan beröringspunkt kom via databearbetning. Våra analyser alstrar enorma datamängder som måste hanteras så att de blir begripliga. Mönsterigenkänning i stora datamängder blev ett fundament när vi började analysera kroppsvätskors "fingeravtryck". Inom det området finns andra svenska föregångare, som Thomas Alerstam i Lund, som använt mönsterigenkänning för att studera flyttfåglars rörelser. Det var otroligt att upptäcka att metoder från fågelforskning kunde användas inom kemi och farmakologi!

– Och jag har många härliga minnen från mina vistelser i Sverige. Och det enda negativa är väl det där med surströmmingen… Vid ett tillfälle bjöds jag med på en surströmmingsfest. Den fick skjutas upp först på grund av dåligt väder vilket jag först inte förstod. När den väl blev av lyckade jag smaka lite, vilket är en del av min livsfilosofi, "du måste prova först…" Men jag måste erkänna att surströmming provar jag aldrig mer!

Intresse för traditionell växtmedicin ligger i linje med ett systembiologiskt tankesätt. Och det är ett område som Jan van der Greef även arbetar med. Och det har lett till samarbete med kinesiska forskare.

– Jag är lockad av att försöka hitta synergier mellan de gamla kinesiska metoder och vår västerländska kunskap. Det är verkligen en utmaning att beskriva den totala effekten av en växtblandning som kanske innehåller 10-15 verksamma substanser. Där är vi bara i början av något som kan bli mycket stort så småningom.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng