Mer nyfikenhet och mindre förutfattade meningar, tack!

31 aug 2017, kl 09:46
2

Sara Heyman
Medicinjournalist/webbredaktör

Om bloggen

Här bloggar vi på redaktionen om saker och ting som rör sig i våra huvuden och i vår omvärld.

För en tid sedan skrev vi om en studie från Sahlgrenska akademin om antidepressiva läkemedel. Forskare i Göteborg har under flera års tid samlat data från kliniska studier av så kallade ssri-preparat för att i vad de kallar en megaanalys undersöka den verkliga effekten av läkemedlen. Bakgrunden är påståenden om att effekten egentligen bara skulle vara psykologiska mekanismer som kommer av att patienterna känner av biverkningar av läkemedlen.

Studien uppmärksammades några dagar senare också i Vetenskapsradion, som ägnade ett helt avsnitt av Vetandets värld åt kontroverserna kring antidepressiva läkemedel. I programmet framkommer att forskarnas slutsats utan tvekan är att ssri-preparat har en bevisad effekt. Tyvärr satte Sveriges Radio på sin förstasida ändå rubriken ”Läkemedlen kan vara verkningslösa” vilket får sägas vara motsatsen till vad forskarna kom fram till. Men den som hörde hela programmet fick det rätta budskapet.

Att gamla sanningar ifrågasätts är bra. ”Så har vi alltid gjort” är aldrig ett bra svar på varför något ska göras. Ett aktuellt exempel är den svenska studien om effekten av syrgas vid misstänkt hjärtinfarkt, som nyligen publicerades i New England Journal of Medicine. Studien på över 6 000 patienter visade att de som fått syrgasbehandling inte hade bättre överlevnad än de som inte fått det, ett år efter infarkten. En behandlingsrutin som funnits i över ett sekel visade sig därmed sakna evidens. Behandlingen med syrgas har motiverats med antagandet att det ska ge extra syre till hjärtmuskeln, som riskerar att skadas av syrebrist. Men antaganden räcker inte som underlag för interventioner i sjukvården.

Att många har fått en viss behandling under lång tid kan heller aldrig räcka för att ”veta” att något fungerar som man tror. Ett av de mest tragiska bevisen för det är den sex år gamla medicinska skandalen i Frankrike med läkemedlet Médiator. Mellan 1976 och 2009 fick omkring fem miljoner diabetespatienter i Frankrike läkemedlet med substansnamnet benfluorex för att sänka sina blodfetter. När en lungläkare såg samband mellan dödsfall och läkemedlet, inledde hon en ojämn kamp mot läkemedelsbolag och myndigheter. Historien skildras i spelfilmen Kvinnan från Brest som nyligen visades på svenska biografer.

Medan läkaren tillsammans med ett fåtal forskare med små resurser försökte bevisa att läkemedlet var livsfarligt, satt företagsföreträdare med armarna i kors och sa just det: Miljontals fransmän har fått vårt läkemedel under många år. Vi skulle ha märkt om det hade varit farligt.

Till slut fick läkaren rätt. Det franska läkemedelsverket kom fram till att mellan 500 och 2 000 personer kan ha avlidit av substansen. Företaget Servier hade medvetet fört myndigheterna bakom ljuset. En rapport slog fast att läkemedlet borde ha förbjudits redan tio år tidigare. Det franska läkemedelsverket fick hård kritik för att ha brustit i sina kontroller och för att ha haft alltför nära relationer med läkemedelsindustrin.

Att många personer fått en viss behandling under lång tid är alltså inte tillräckligt för att luta sig tillbaka. Problemet är när ifrågasättandet inte baseras på ett vetenskapligt förhållningssätt och en önskan att nå ökad kunskap, utan på tyckande. När bevisade fakta ifrågasätts därför att de går emot förutfattade meningar eller personliga värderingar.

Nya rön kommer hela tiden, som kastar gamla sanningar överbord. De kommer att fortsätta komma, och förhoppningsvis få oss att ompröva behandlingsrutiner och hypoteser. Tricket är att med öppet sinne kritiskt granska nya uppgifter efter den vetenskapliga kvaliteten, och inte utifrån egna teorier eller åsikter.

2 Kommentarer

Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

  1. Av en tillfällighet råkade jag i mitten av 70-talet bli försöksperson i FAS I testet av världens första SSRI, som var Astras Zelmid. Prövningen skedde i ett litet rum på 20 kvm hos psykiatrin på Ackis Uppsala. Vi låg 2 personer i var sin säng uppkopplade mot en EKG-apparat. En sjuksköterska skötte det hela och tog blodprover. Startdosen var 1 mg, sedan 2 mg osv. Min kamrat studerade till veterinär och jobbade extra på fängelset. Fångarna var osjälvständiga och behövde alltid ledsagare och stödperson berättade han.

    Annars var det mest brandmän. En brandman passade på att göra armhävningar, när sköterskan gick ut. Det blev kraftiga skrämmande EKG utslag för henne. Hon var väldigt förbannad pga detta och kritiserade honom för överspändhet och att han köpte också stora mängder konserver vid extrapris t.ex 50 burkar krossade tomater och 50 burkar Norrlandspölsa.

    Den organiska kemist som syntetiserat Zelmid var med ibland och en marknadskille från Astra. Han var svenskfinländare och pratade ofta om en klubb han var med i – Mens Bottle Club. Varje medlem hade en egen låst flaska, som man fick disponera vid besök i klubben. Sjuksköterskan pratade ofta om hur bra det var att vi ställde upp och gjorde att folk skulle få antidepressiva med mindre kardiotoxicitet och mindre toxicitet. Det avslutades med middag på Flustret som Astra bjöd på.

  2. 1982 kom Zelmid och jag samt andra informationsapotekare bjöds till ett informationsmöte, som Astra anordnade. En psykiater presenterade den kliniska undersökningen mot placebo. Placebo gav effekt hos 50 % medan Zelmid hos c:a 75 %. Psykiatern verkade besviken och kollegan bredvid mig blev upprörd och hade etiska invändningar mot så låg effekt. Jag sa åt honom att effekten är signifikant i alla fall och bättre än placebo. Redan då fanns andra läkemedel med hög placebo effekt t.ex magsårsmedel, migränmedel och antibiotika. Nackdelen vid hög placeboeffekt ansågs då vara att fler försökspersoner krävdes för att påvisa signifikant effekt.

    Jag råkade känna en psykiater, som var bland de första som rapporterade allvarliga biverkningar för Zelmid, som avregistrerades 1983 på grund av biverkningar. Astra hade verkligen otur där. Psykiatern var en intressant man, som var född i Österrike och hade som tonåring deltagit i andra världskriget. Som straff efter kriget blev det tvångsarbete på en gård i England. För 10 år sedan dog han knall och fall i köket. Eftersom jag också råkar vara krigsveteran tänkte jag att knall och fall är krigsveteranens Grand Finale. Kanske inte i köket direkt men utomhus, liksom i fält.

Kommentera

Please enter your comment!
Please enter your name here

Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här