Krig och interna konflikter i Afrika drabbar i första hand civila. I östra Kongo-Kinshasa har brist på läkemedel och hälsovård fått dödssiffrorna att skjuta i höjden.
Bukavu och Goma, de två städer som ligger vid var sin ända av Kivusjön, i östra Kongo-Kinshasa, skulle kunna ha varit lysande juveler i en oändlig matta av smaragdgrön djungel. Vattenvägen borde ha gjort städerna till både semesterparadis och handelscentra. Men kriget har solkat bilden; utarmat folket, skändat kvinnorna och berövat de yngsta på en oskyldig barndom.
Färgstarka bougainvillea som ivrigt klättrar i varje trädgård är likt prunkande slöjor som försöker dölja allt det fula. Men lidandet är så påtagligt att inte ens en illusion av vad som kunde ha varit, kan sudda ut den bistra verkligheten.
Det sägs, enligt en FN-rapport förra året, att omkring tre miljoner människor har dött i det fem år långa kriget, men de allra flesta har inte dött i strid utan på grund av hunger och brist på medicin och läkarvård.
? Det värsta hotet förutom hiv/aids är malaria, men också undernäring. Kliniker har förstörts under kriget
Läkarbesök kostar förmögenhet
I maj startade Malteser, som finansieras av EU:s biståndsorgan Echo, en försöksverksamhet med mobila kliniker i södra Kivuprovinsen. Syftet var att stödja lokala kliniker och sjukhus på de platser dit befolkningen flytt undan kriget.
? Organisationen stödjer specifika områden dit vi försöker nå ut med vår mobila klinik, men vi kan aldrig stanna över natten på grund av säkerhetsskäl. Ofta försöker vi dock återvända två dagar i rad eftersom vi inte hinner behandla alla på en dag, säger Justin Rukika.
Under de fyra första försöksveckorna kom runt 3000 patienter, samt 800 fall av undernäring, till de mobila klinikerna.
? Konsekvensen av kriget är enkel. Får inte folk läkemedel och vård dör de. Vi servar tre hälsozoner men når inte hela provinsen. Det finns platser dit ingen organisation når, säger Justin Rukika.
Detta är kalla fakta i Kongo-Kinshasa, en verklighet som bekräftas av andra organisationer som är engagerade inom hälsosektorn. På Läkare utan gränsers (MSF) klinik strax utanför Bukavu säger Davy Dhillon:
? Konflikten har gjort att det är svårt att nå ut med läkemedel till områden som ligger långt från städerna. Om det inte finns medicin försöker folk att överleva så gott det går, men det håller inte i längden. Till slut dör de på grund av brist på den mest grundläggande läkarvård. Medellivslängden i landet är bara cirka 50 år och jag tror att brist på sjukvård är en av orsakerna.
Enligt Davy Dhillon är kostnaden på läkemedel ett av de största problemen i tredjevärlden. Det finns inget statligt system som kan fånga upp kostnaderna och även om de flesta mediciner är godkända piratkopior av dyrare läkemedel så överstiger kostnaderna vad den vanlige kongolesen har råd att betala.
? Ett läkarbesök är en förmögenhet för många. Folk tvekar att söka upp klinikerna och ibland kan valet stå mellan att köpa medicin eller mat.
Med kanot och motorcykel
Ett annat stort problem är infrastrukturen. Efter 40 år av vanstyre är det mäktiga landet, fyra gånger Frankrikes storlek, i totalt förfall. Vägarna, i den mån de fortfarande är farbara, är inte mycket mer än en lång sträcka av djupa sliriga hålor. Milis, rebellgrupper och banditband som kontrollerar de östra delarna har gjort säkerhetsläget till ett stort hinder för de internationella organisationer som befinner sig i landet.
Att förhandla fram en säker väg tar tid ? tid som bättre skulle kunna ha använts till att hjälpa lokalbefolkningen. Trots att alla stridande parter skrev under ett fredsfördrag i slutet av förra året gör freden i östra Kongo bara små, små framsteg.
Norr om Kivusjön ligger Goma. Staden var skådeplats för den stora flyktingvågen från Rwanda 1994. Förra året dränktes delar av Goma i det vulkanutbrott som berövade invånarna på det som kriget inte förstört. Internationella Rödakorskommittén (ICRC) är en av de organisationer som nu försöker göra livet mer drägligt för de 400 000 invånarna.
Men ICRC sträcker sin hjälp ännu längre bort ? till de avlägsna områden där stilleståndslinjen är dragen. Över rebellernas territorium och in på regeringskontrollerat område ? även om det efter fredsavtalet inte längre borde finnas områden som betecknas tillhöra rebellerna, lokalmilisen eller regeringen. ICRC:s neutralitetspolitik gör det möjligt att företa en resa som övergår allt annat. I två områden penetrerar ICRC så djupt in i djungeln att det krävs kanot, motorcykel och vanlig cykel för att efter flera dagars färd nå fram till sammanlagt tio hälsocentra ? livlinan för mer än 200 000 personer.
En hoppets livlina
Stéphane du Mortier, hälsosamordnare för programmet berättar om färden i ett av områdena, Equadorprovinsen:
? Det är 420 kilometer mellan Anzi, det första hälsocentret, och Kisangani. Vägarna är simpla skogsstigar, det regnar varje dag och stora flockar av fjärilar dansar i bambu- och palmplantagerna. Från vägen ser vi ibland stora hål där guld och diamanter fortfarande utvinns. Kontrasten mellan naturens rikedom och människornas fattigdom är enorm.
För att nå klinikerna måste man resa två dagar med kanot mellan Kisangani och staden Opala. Sedan vidtar en tur på motorcykel. Mediciner och utrustning till hälsocentren transporteras från Opala med cykel. Varje cykel klarar 40 kilo som lokala Rödakorsarbetare under två-tre dagar distribuerar till enskilda kliniker.
? Vi är den enda organisation som når till just dessa platser. För folket har ICRC blivit en livlina och ett hopp, men i början var det så vanskligt att vi bara kunde stanna fyra timmar vid våra besök (som sker var sjätte vecka). I takt med att säkerheten förbättrats och ICRC blivit känt har vårt arbete underlättats. Nu kan vi stanna längre och utbilda personalen, berättar Stéphane du Mortier.
Sedan början av året är en läkare baserade i Anzi och denne ger regelbundet stöd till klinikerna ? med bättre diagnoser och korrekt användning av läkemedel har standarden på hälsovården höjts, påpekar du Mortier.
? Efter mer än sex års uppehåll har vaccinationsprogram återupptagits och arbetet utvecklas ständigt. Men klinikerna är fortfarande helt beroende av oss även om byborna från första dagen varit djupt engagerade i hur vi ska förbättra hälsoservicen ytterligare. Det är helt otroligt att se hur denna entusiasm håller i sig, två år efter det vi startade projektet, säger du Mortier.