Läkemedelsforskare avväpnar bakterier

Att avväpna bakterier i stället för att försöka döda dem är ett av de verktyg som forskare i Umeå utvecklar i kampen mot antibiotikaresistens.

25 Sep 2018, kl 09:44
0

Professor Fredrik Almqvist, Umeå universitet

Antivirulensläkemedel kan bli ett viktigt bidrag till lösningen på det stora globala folkhälsoproblemet med antibiotikaresistens, anser professor Fredrik Almqvist och hans medarbetare vid Umeå universitet. Det handlar om behandlingar som till skillnad från vanliga antibiotika inte dödar bakterier eller stoppar deras tillväxt. I stället avväpnas bakterierna. De fråntas på olika sätt sin sjukdomsframkallande förmåga (virulens) och kan sedan tas om hand av kroppens eget immunförsvar.

– Traditionella antibiotika dödar alla bakterier utom de stammar som utvecklat resistens. Det skapar ett smörgåsbord för de resistenta bakterierna som slipper konkurrera med andra stammar. Om man kan läka ut infektioner utan antibiotika så undviker man att skapa konkurrensfördelar för resistenta bakterier och bromsar därför resistensutvecklingen, säger Fredrik Almqvist, professor i organisk kemi vid Umeå universitet.

Umeåforskarna driver en rad olika forskningsprojekt med det gemensamma målet att vi även i framtiden ska kunna bekämpa infektionssjukdomar med läkemedel. Strategin är att arbeta parallellt med flera olika angreppssätt på problemet antibiotikaresistens, där antivirulensläkemedel är ett av angreppssätten.

En av dem som forskar på det området är kemisten Martina Kulén som nyligen presenterade sina resultat i en doktorsavhandling. Hon har designat molekyler som kallas 2-pyridoner för att fungera som antivirulensläkemedel mot bland annat klamydiabakterien.

– Vi fick fram substanser som mycket effektivt tog bort klamydiabakteriens förmåga att infektera celler, säger Martina Kulén. Det handlade om grundforskning, men siktet är inställt på att forska vidare för att kunna få fram läkemedelskandidater att testa.

Att ta ifrån bakterier den sjukdomsframkallande förmågan kan gå till på olika sätt, förklarar Fredrik Almqvist:

– Först gäller det att ta reda på vilka mekanismer som bakterien kickar i gång när den hamnar i en viss miljö i kroppen för att kunna överleva och växa till där. Sedan försöker vi ta fram molekyler som är riktade mot sådana mekanismer, säger han.

Många bakterier bildar till exempel pili, hårliknande proteinfibrer, på ytan för att kunna fästa på celler och infektera dem. Molekyler som hämmar pilibildning kan då motverka infektionsförmågan.

Just pilihämmare var den typ av antivirulensläkemedel som Fredrik Almqvist först kom att arbeta med under sin tid som gästforskare vid Washington university i St. Louis i USA för ett 20-tal år sedan. Han har fortsatt att driva grundforskning på bland annat detta område och har tillsammans med medarbetare även bildat bolaget Quretech Bio för att kunna patentskydda upptäckter och ta dem närmare färdiga läkemedel.

Umeåforskarna har en bit kvar till humana studier, men i USA finns projekt där antivirulensläkemedel börjat testas i kliniska studier.

Fredrik Almqvists grundtanke är att den växande antibiotikaresistensen kräver många olika lösningar. Han och hans medarbetare arbetar därför både med antivirulensläkemedel och med att få fram substanser som kan göra att antibiotikaresistenta bakterier får tillbaka sin känslighet för antibiotika.

Tillsammans med den amerikanska forskarkollegan Christina Stallings fick han nyligen ett stort forskningsanslag från amerikanska National institute for health för att vidareutveckla upptäckten av nya läkemedel som är effektiva mot antibiotikaresistent tuberkulos. Forskarna har fått fram en ny substans som verkar mot TBC-bakterien och som kan göra att resistenta bakterier åter blir känsliga för vanliga antibiotika.

– Bland infektionssjukdomarna finns allt ifrån akut livshotande tillstånd till infektioner som kan vara skadlig på sikt och bör behandlas, men som inte är livsfarliga, säger han. Antivirulensläkemedel kan passa vid vissa infektioner som inte är akut farliga och därigenom också hjälpa oss att spara antibiotika till de riktigt allvarliga infektionerna, där potenta antibiotika verkligen behövs.