Patient-centered care, concordance, patient empowerment, expert patient? Termer som sätter patienten i centrum är numera legio i
den internationella litteraturen. Strömningen kan ses som en motreaktion mot det patriarkala förhållningssättet till patienten. Genom att istället se patienten som expert kan man bättre ta vara på patienters, ofta tysta, kunskap om sin sjukdom och uppmuntra till ett större eget ansvar för behandlingen. En drivkraft bakom kursändringen är ett mer emanciperat samhälle med större fokus på patienters rättigheter. Men det finns krassare skäl. Med begränsade resurser är det naturligtvis bra om patienter kan ta hand om sig själva så långt möjligt.
Men vem är expert och hur hänger det ihop med makt? Expertmakt innebär att A har en expertis eller förmåga som B behöver. Det är lätt att inse att vårdgivaren har den expertisen. Men även patienten har unik kunskap om den egna sjukdomens skiftningar, som behövs för bra behandlingsbeslut. Att personlig erfarenhet tillför ytterligare en dimension bekräftas av att läkare som själva drabbats av svår sjukdom blir mer patientcentrerade i sitt arbetssätt. De blir till exempel bättre på att läsa kroppsspråk, rakare i sin kommunikation om tabubelagda ämnen och mer lyhörda när de ger svåra besked.
Men att kalla patienten för expert, är inte det att gå för långt? Det finns kritiska röster som menar att det är uppenbart att patienter har otillräcklig kunskap för vissa beslut och att möjligheten att utöva inflytande är en chimär. Så länge patienten inte kontrollerar resurserna förblir makten hos hälso- och sjukvårdspersonalen. Dessutom förväntas patienten vara aktiv på ?rätt sätt? och vad som är ?rätt? bestäms av hälso- och sjukvårdspersonalen. Att uppsöka alternativa behandlingsmetoder betraktas till exempel ofta som fel sätt. Så vill vi egentligen lyssna på patienten, eller är det bara vackra ord? Kanske lyssnar vi gärna, men bara så länge vår egen ståndpunkt bekräftas.
Samtidigt visar en växande evidensbas att patientcentrerad vård leder till nöjdare och mer följsamma patienter, vilket i sin tur ger bättre kliniska utfall. Att tillvarata patientperspektivet kan därmed vara en nyckel till effektivare vård. Det är väl känt att följsamheten till behandling i genomsnitt är låg, vilket leder till dåliga behandlingsresultat och ökade sjukvårdskostnader. Och problemet blir allt större i takt med att de kroniska sjukdomarna ökar. Men här är viss reservation på sin plats. Följsamhet är inte bra per definition. Medan god följsamhet till ändamålsenlig behandling halverar dödligheten, mer än fördubblas dödligheten vid god följsamhet till icke ändamålsenlig behandling. Följsamhet är alltså bara önskvärd om förskrivningen var rätt från början. Det visar på behovet av att också följa upp och utvärdera läkemedelsförskrivningen.
Är det då önskvärt att patienten tar makt över sin behandling? Svaret på frågan måste bli: ? Ja ofta, men inte alltid. Möjligheten till patientinflytande ska alltid prövas, inte minst eftersom det kan bidra till bättre effekt av varje investerad krona. Mot bakgrund av forskningsprojektet The World Values Survey, är det dessutom troligt att vi i framtiden kommer att möta fler patienter som vill påverka sin situation. Men människor är olika. Äldre, män, lågutbildade, människor i lägre socialgrupper och patienter med allvarlig sjukdom är relativt sett mindre intresserade av att påverka sin vård och behandling. En och samma person kan dessutom vilja utöva inflytande i vissa situationer och överlämna sig helt i andra. Sann patientcentrering innebär att vi som vårdgivare är lyhörda även för det.
Trots entusiasmen efter att överge det patriarkala förhållningssättet till patienten, gäller det alltså att hålla huvudet kallt och rannsaka grunderna för den ?nya? ideologin. Hur patientcentrerade kan och vill vi vara? Anser vi oss inte ha tolkningsföreträde till syvende och sist? Och om vi tror på idén, hur går vi från läpparnas bekännelse till att omsätta den i vårt dagliga arbete?