DEBATT
”Industrin sätter standard för utsläpp på egna villkor”
Foto: Istock

”Industrin sätter standard för utsläpp på egna villkor”

Antibiotikaindustrins nya standard för utsläpp har stora luckor, skriver Joakim Larsson i en debattartikel.

14 jun 2022, kl 11:10
0

Joakim Larsson

Joakim Larsson.

DEBATT: AMR industry alliance, en konstellation av företag där många av världens stora antibiotikatillverkare ingår, har just publicerat en egen ”standard” för utsläpp av antibiotika från tillverkning. I brist på lagstiftning och offentligt fastställda utsläppskrav för antibiotikautsläpp är detta naturligtvis ett steg i rätt riktning. Men den som läser noggrant ser snabbt att industrins egenutvecklade standard har stora luckor, och att kraven kan uppfyllas även av företag som har mycket höga halter av antibiotika i sitt avloppsvatten.

Betydande brister i ny standard för utsläpp

En utsläppsstandard har stort potentiellt värde, till exempel vid upphandling av läkemedel och för att kunna ta hänsyn till företagens utsläppskontroll vid generisk substitution och subventioneringsbeslut. Men en förutsättning är att en sådan standard skall kunna särskilja vilka produkter som tillverkas under god utsläppskontroll eller ej. Tyvärr finns det betydande brister i den nya standarden som gör detta svårt. Antibiotikaindustrin har skapat en utsläppsstandard på sina egna villkor.

Några av de mest uppenbara bristerna är:

  • Gränsvärden (som syftar till att inte selektera fram antibiotikaresistenta bakterier) får enligt standarden inte överskridas i mottagande vattendrag, efter att avloppsvattnet spätts ut. Men när det handlar om risker att driva resistensutveckling är det bakterier som är skyddsobjektet – inte fiskar i vattendragen. Avloppsvatten innehåller mängder av bakterier, och därför är det viktigt att gränsvärdena tillämpas direkt på det outspädda avloppsvattnet för att förhindra att resistens utvecklas. Utspädningen av industriellt avloppsvatten i vattendrag kan ofta vara mycket stor, ibland tusentals gånger. Så även om gränsvärdena inte överskrids i vattendragen tillåter standarden att gränsvärdena överskrids mer än tusenfalt i det outspädda avloppsvattnet på många platser.
  • Företagen behöver inte kemiskt mäta halterna av antibiotika i sitt avloppsvatten. Det räcker med att de gissar halter genom så kallad massbalansberäkning. Detta är en teoretisk beräkning baserad på förluster i tillverkningsprocessen. En sådan metod har sällan den känslighet som behövs för att visa att ”säkra” halter inte överskrids i avloppsvattnen. Dessutom är massbalansberäkning en mindre transparent metod än kemiska mätningar som kan utföras av tredje part. En kombination av båda metoderna vore önskvärd.
  • Företagen behöver inte vara publikt transparenta med sina utsläppsnivåer eller ens var de har förlagt sin tillverkning. De undgår därmed en bredare publik granskning.
  • Företagen definierar själva gränsvärdena. Rimligen borde gränsvärden både definieras och uppdateras av tredje part. Denna bör primärt utgöras av oberoende, internationella experter inom antibiotikaresistens och miljö samt expertis inom reglering av industriella utsläpp.

Samhällsaktörer bör vidareutveckla kraven

En gemensam nämnare för flera av dessa brister är att insynen i företagens hantering av sina utsläpp förblir kraftigt begränsad. Företagen vill uppenbarligen inte bli synade i sömmarna, men för att effektivt hantera risken för utveckling av antibiotikaresistens krävs ökad transparens.

Det är därför viktigt att trovärdiga, oberoende samhällsaktörer inte nöjer sig med denna industristandard, utan utvecklar den. Detta så att rimliga krav på insyn uppfylls och att endast företag som kan visa att de har god kontroll på sina utsläpp premieras i till exempel upphandling och vid subventioneringsbeslut.

Inom Världshälsoorganisationen, WHO, pågår just nu ett förarbete kring en standard för utsläppskontroll vid antibiotikatillverkning. I väntan på denna process så finns det inget som hindrar att man vid upphandling och vid subventioneringsbeslut inkluderar ytterligare kriterier som kompletterar industristandarden. Detta är viktigt för att visa vilken riktning som är önskvärd ur samhällets och den globala folkhälsans synvinkel.

Joakim Larsson, professor i miljöfarmakologi och föreståndare för Centrum för antibiotikaresistensforskning vid Göteborgs universitet

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng