I mitt arbete för tekniköverföring vid det federala universitetet i Sao
Paulo, så medverkade jag i november på världshälsoorganisationen WHO:s
folkhälsopanel IGWG:s möte om folkhälsa, innovation och intellektuell
äganderätt. Jag förväntade mig att få lära mig mer om det globala
arbetet för att stödja forskningen kring utvecklingsländernas
sjukdomar, men blev istället chockad. FN:s klimatpanel IPCC tillfrågar forskare och för en förnuftig debatt, men WHO:s arbetsgrupp IGWG verkar drivas av en känslomässig debatt och innehålla inte så lite förakt för de forskare som skapar läkemedel.
Det fanns inga innovatörer representerade vid samtalen och läkemedelsforskarna var förvisade till åskådarplats. Deras platser upptogs istället av aktivister som, förutom att hålla en grälsjuk och oartig ton, var ovilliga att delta i något samtal som inte handlade om hur man skulle ta bort system för intellektuellt ägande eller patent.
Det ser illa ut för de miljoner människor som lider av hiv/ aids, malaria och tuberkulos runt om världen, och som räknar med framsteg i form av nya livsräddande mediciner. Politiker och rockstjärnor säger att vi måste ge fler sjuka tillgång till livsviktiga mediciner, men det är sällan dessa makthavare har tänkt hur man skall göra det utan att se till att de finns belöningar för investeringar i forskning och utveckling.
USA har troligen världens starkaste och mest förutsägbara patentsystem. Därför producerar USA nästan all ny medicinsk innovation i världen. Andra länders erfarenheter pekar också på att det finns ett starkt samband mellan patentens styrka och investeringar i forskning och utveckling.
Kom ihåg Kanada, som under 20 års tid bara tillät att ett nytt läkemedel skyddades av patent i tre års tid (de flesta andra länder ger patent på 20 år). FoU inom läkemedel föll till mindre än fyra procent av försäljningen ? långt under världens medel på 13 procent. 1992 ändrade Kanada sin politik och fram till 2004 steg satsningarna på FoU med mer än 500 procent. Utvecklingsländer har också sett fördelar när de haft ett vettigt patentskydd. Både Jordanien och Colombia reformerade patent- och dataskyddet på 1990-talet och dessa reformer ökade både överförseln av teknik och stärkte stödet för FoU.
Angreppen på läkemedelsinnovationen jag bevittnade i Genève kan till viss del förstås genom att den kraftiga indiska generikalobbyn har ekonomiska motiv, men också genom ideologi då det finns amerikanska och europeiska aktivister som anser att äganderätten är problemet. Denna allians mellan företag och aktivister, mellan profit och idealism, har vunnit insteg i WHO och påverkar regeringar och humanitära organisationer från utvecklingsländer att stödja deras äganderättsfientliga och marknadsfrånvända agenda. Några yttranden vid mötet är belysande:
?Intellektuell egendom har misslyckats i att försäkra tillgång till läkemedel bland de fattigaste, särskilt i Afrika, så den mekanismen måste granskas och modifieras för att svara till våra behov?, sade Ahmed Ogwell som är chef för internationella hälsorelationer vid Kenyas hälsovårdsministerium. Är det samma Afrika där det inte finns några patent på mediciner och där priserna är så låga att generika inte kan konkurrera?
Organisationen Läkare utan gränser hävdade i sin rapport till WHO-processen att ?patent är inte en relevant faktor för att stimulera FoU och föra nya produkter till marknaden?. Fast enbart i fallet med hiv/aids, en av WHO:s ?neglected diseases?, så är alla av de mer än 80 antiretrovirala medicinerna i pipeline utvecklade under patentskydd.
Det här angreppet på patenten används för att hävda att patent höjer priserna på mediciner, och därför bör man inte ha några patent. Det är snarare aktivisterna som har fått det om bakfoten: stöd för en vettig upphovsrättsregim kommer att sänka priserna på läkemedel.
Ett förutsägbart och förnuftigt upprätthållande av intellektuell egendom, och tillgängligheten på anslag till FoU som följer på det finns bara i ett litet antal utvecklade länder, som USA, Schweiz och Storbritannien. Tyvärr råkar det vara mycket dyrt att utveckla läkemedel i dessa länder. Skyddet av patent i Brasilien eller något annat utvecklingsland kommer att sänka kostnaden för att utveckla framgångsrika innovationer därför att en forskare i Sao Paulo inte kostar lika mycket som en forskare i Sverige. Det utökar inte bara försörjningskedjan hos oss i Brasilien, det gör att man kan dra nytta av tidigare oanvända kreativa forskare för att angripa medicinska problem. Det viktigaste man kan göra för att ta itu med tillgångsproblemet är att sänka kostnaderna för att utveckla och tillverka läkemedel. Det sänker kostnaderna för patienterna på riktigt.
Svensk översättning: Waldemar Ingdahl, vd Eudoxa