Riktigt hur och varför hon blev intresserad av läkaryrket minns inte Meta Wiborgh, däremot att det var under realskoletiden.
? Men jag var ganska slarvig och inte särskilt intresserad av skolan. Jag hade dåliga betyg och tänkte att det kommer aldrig att gå så jag vågade aldrig berätta för någon att jag ville bli läkare.
Men för att börja från början blir första frågan var hon föddes och växte upp.
? Det var svårt, svarar hon spontant.
Jovisst, den första delen av frågan är förstås lätt att besvara: Hon föddes i Stockholm.
? Men jag har vuxit upp på alla möjliga håll. Hela min barn- och ungdom flyttade vi runt i Sverige, säger hon och förklarar att det hängde ihop med hennes pappas yrke; han var officer. Mamma var hemmafru.
Den fasta punkten i tillvaron fanns dock i Stockholm och framför allt i skärgården där hon tillbringade somrarna. Det gör hon fortfarande.
När det var dags för gymnasiet ? det var i Stockholm ? valde hon reallinjen och dess biologiska gren. Hon hamnade i en mycket ambitiös klass så hon drogs med och började ägna mer tid åt skolarbetet. Efter studentexamen sökte hon in på Karolinska institutet och kom in som sista reserv.
Politik och sprit
Inte heller läkarutbildningen gick helt friktionsfritt. Meta Wiborgh beskriver att hon fann en hel del av undervisningen lite meningslös och dessutom var detta i slutet av 1960-talet. Hon ägnade mycket tid åt politiska aktiviteter, både i studentkåren och som medlem av FNL-grupperna.
? Men jag hade aldrig någon ordförandepost eller annan ledande position utan tillhörde fotfolket som klistrade affischer, delade ut flygblad och skramlade med bössor.
När hon hade klarat av den prekliniska delen av läkarutbildningen gjorde hon ett halvt års uppehåll i studierna, arbetade på Vin- och spritcentralen.
? De tog in extrafolk som skalade apelsiner och mandariner. Vi satt på en vind på Reimersholme, minns hon. Apelsinskalen användes i likörtillverkningen.
Men hon var aldrig inställd på att helt och hållet lämna läkarutbildningen.
? Jag var väl lite trött på studierna och behövde ett uppehåll.
Vågade ifrågasätta
Efter studiepausen var det dags för den kliniska delen av utbildningen. Det var en tid när de unga gjorde uppror, men på många håll rådde fortfarande en auktoritär och patriarkalisk anda. Så var det på Serafimerlasarettet där hon gick medicin- och kirurgiplaceringarna. Där härskade professorerna Gunnar Björk och Curt Franksson. De unga studenterna ifrågasatte mycket, exempelvis påbudet att kvinnliga kandidater skulle bära kjol.
? Jag kunde inte hålla tyst utan frågade varför det var så när man på andra sjukhus fick ha långbyxor, berättar hon.
? Jag kände att jag fick ögonen på mig. Men vi var ett gäng som var tillsammans så jag kände mig aldrig ensam och utsatt.
Hon tycker fortfarande att det ligger något sunt i att unga opponerar sig, vågar ifrågasätta och säga sin mening.
Inspirerades till allmänläkare
Under ett sommarlov mellan den prekliniska och klinska delen av utbildningen fick studenterna auskultera på vårdcentraler ute i landet. Meta Wiborgh kom till Vilhelmina där läkaren hette Boris Nachmansson. Den vistelsen blev avgörande för hennes fortsatta yrkesbana.
? Jag tyckte att han var jätteduktig, hade fantastisk kontakt med patienterna och befolkningen, allt det som man bara kunde drömma om.
Han inspirerade henne att välja att bli allmänläkare.
Men före specialistutbildningen krävdes allmäntjänstgöring, AT. Den gjorde hon i Piteå där hon också hann med att vara skolläkare en tid.
? Jag tyckte det var kul med de frågorna men det var ett ensamt arbete utan läkarkolleger.
Under åren i Piteå hann hon också att få fem barn.
Hennes dåvarande man arbetade hela tiden i Luleå och pendlade dagligen de fem milen från Piteå. Det blev i längden påfrestande så 1981 flyttade de till Luleå. Meta Wiborgh började arbeta på en vårdcentral men var också i några år kommunens företagsläkare innan hon 1997 kom till sin nuvarande arbetsplats, Örnäsets vårdcentral i utkanten av Luleå och ?i skuggan av järnverket, så mina patienter består till stor del av järnverksarbetare och deras änkor?. Vårdcentralen har sex allmänläkare.
Trivs i Norrbotten
I många år var hon inställd på att Norrbotten bara var för tillfället och efter 15 år sökte hon ett arbete i Uppsala, tvingades ta ställning till om hon skulle flytta. Beslutet blev att stanna i Norrbotten.
? Så nu tror jag att jag blir kvar.
Kanske handlar det en del om den vana vid friluftsliv, vintertid ofta skidåkning, som hon fick med sig från uppväxten. Luleå ligger ju med god marginal på rätt sida om den snögräns som TV-meteorologerna brukar visa på sina kartbilder, medan både Uppsala och Stockholm långa perioder under de senaste årens vintrar legat söder om gränsen.
Skidåkningen hör alltså fortfarande till hennes fritidsintressen. Ett annat är att sjunga i kör, vilket hon har gjort sedan skoltiden.
Men än viktigare för valet att stanna i Norrbotten är nog att det ?är eller har åtminstone varit ett bra landsting att arbeta i? med tidigt väl utbyggd primärvård. Nu har många andra landsting kommit i fatt så skillnaden är inte längre så stor.
För få allmänläkare
Det står redan i det här skedet av intervjun klart att Meta Wiborgh är en varm anhängare av utbyggd primärvård och det blir än tydligare när hon svarar på frågan om viktiga uppgifter för SFAM och för henne som föreningens nyblivna ordförande ? hon valdes på årsmötet i november i fjol.
Hon börjar sitt svar med att konstatera att riksdagen och regeringen har beslutat att primärvården ska vara basen för den svenska sjukvården.
? Det betyder för mig allmänläkare och distriktssköterskor, förklarar hon.
? Men så ser det inte ut i dag i Sverige. Det är fortfarande sjukhusen som dominerar, inte minst på läkarsidan.
Sverige har hög läkartäthet ? en läkare per 325 invånare ? men med europeiska mått mycket få allmänläkare.
Så den viktigaste uppgiften för SFAM och för vår fackförening, distriktsläkarföreningen, är att försöka ändra på detta.
? Om det inte går och om vi inte får stöd från statsmakterna och landstingen så finns det snart ingen allmänmedicin i Sverige. Vi står vid en gräns i dag.
För privatisering av primärvården
Hon pekar på det hårda arbetstempot som gör att många allmänläkare flyr från primärvården. Den utvecklingen måste hejdas så att de som nu finns där stannar kvar och så att de som har hoppat av återvänder.
Enligt statistiken är det i dag mer än 1 000 specialister i allmänmedicin som arbetar på andra håll än i primärvården. Dessutom har rekryteringen av nya specialister varit skral sedan landstingen för några år sedan tog över ST-tjänsterna och drog ner på deras antal.
Hon konstaterar att det råder en sjukhuskultur i Sverige. Sjukhusen står för trygghet, men i enkäter svarar människor att de vill gå till primärvården.
Meta Wiborgh tror att det krävs många olika åtgärder för att lösa problemen och nämner bland annat en god arbetsmiljö så att personalen stannar kvar och en bra bemanning. Det är också viktigt att de läkare som kommer ut för utbildning får se en fungerande primärvård, så att de lockas att bli allmänläkare.
? Mycket talar för att ändrade driftsformer, där personalen driver vårdcentraler på entreprenad och på så sätt själv får makten över arbetet, kan bidra till en bättre situation.
Mer forskning
Föreningen stöder denna privatisering men arbetar också mycket med fortbildning och kvalitetsfrågor. Det är också en del av arbetsmiljön. Den tycker hon är viktig; för att både läkare och andra i vårdpersonalen ska vilja fortsätta att arbeta med patienter måste de känna att de får möjlighet att göra ett bra jobb.
? Vi får inte heller glömma den allmänmedicinska forskningen, som ibland tycks betraktas som en terapiverksamhet vid sidan om, för att vi ska orka. Men det är ju inte därför forskningen behövs utan för att ge ny kunskap som kan förbättra vården.
Den forskning som i dag bedrivs på sjukhus handlar i allmänhet om jämförelsevis få patienter, inte om den ?vardagssjukvård? som allmänläkarna arbetar med.
? Vi måste beskriva hur människor med de stora folksjukdomarna har det i sitt dagliga liv så vi vet hur vi ska ta hand om dem på bästa sätt.
Meta Wiborgh anser att man från primärvården måste bli bättre på att informera om sin verksamhet. I dag är det många, också bland landstingspolitikerna, som inte riktigt vet vad primärvården gör. För några år sedan genomförde SFAM en kampanj då landstingspolitiker bjöds in till vårdcentraler för att få mer konkret insikt i vad personalen där sysslar med. På en del håll gav det mycket positiva resultat. Nu funderar man inom föreningen på en liknande satsning igen, kanske till hösten.
? Den stora utmaningen i svensk sjukvård i dag är ju att behålla en sjukvård som baseras på människors behov och som är demokratiskt styrd. Men det gäller ju hela sjukvården, inte bara primärvården.
Om primärvården ?vittrar sönder? ser hon stor risk för en sjukvård med annan inriktning där försäkringsbolag och privata försäkringar kommer in och där bara de som har råd att betala får den bästa vården.
Informationen brister
De snabbt ökande kostnaderna för läkemedel har fått mycket uppmärksamhet i medierna den senaste tiden. Meta Wiborgh vill nyansera debatten och påpekar att många nya mediciner har ersatt gamla metoder och minskat behovet av långvarig sjukhusvård.
Men hon ser också motsatta exempel och nämner Relenza som förkortar sjukdomstiden vid influensa med en dag.
? Ska vi verkligen betala det med skattemedel?
Talet om överförbrukning vill hon också nyansera och påpekar att också underförbrukning är ett problem.
En del av problemen med läkemedel anser hon handlar om hur sjukvården fungerar.
Patienterna vet inte säkert varför de har fått en medicin därför att läkaren inte har haft tid att tillräckligt väl förklara vad läkemedlet är till för, hur det fungerar och varför det är viktigt att ta det.
På sjukhusen finns en annan faktor: Ofta är det den yngste AT-läkaren som får sköta utskrivning av patienter och då också ska skriva recept, kanske försöka förklara en ordination som en överordnad läkare gjort.
? Det borde istället vara överläkaren som sköter detta, det vill säga den som har tänkt och bestämt vilka läkemedel patienten behöver och som med sin kunskap och erfarenhet övertygande kan förklara för patienten varför medicinen är viktig.
Hon tycker i princip att det kan finnas ett behov av medel som Xenical och Viagra men betonar att läkaren som skriver ut dem måste vara noggrann med indikationerna. Samtidigt är hon, efter sin egen erfarenhet, mycket skeptisk mot Xenicals effekt; av de patienter hon själv skrivit ut medlet till gick endast en ner i vikt.
? Men han var så motiverad att han troligen hade gått ner i vikt också utan läkemedlet.
Utbildning ett sätt att spara
I diskussionen om kostnaderna för läkemedlen finns de som befarat att andra viktiga delar av sjukvården måste skäras ner om utvecklingen fortsätter som hittills, att vi tvingas välja.
? Ja, säger Meta Wiborgh, vi kommer inte att ha råd med allt utan tvingas prioritera. Vi måste bli mycket mer tydliga med vad vi kan och vad vi inte kan göra. Vi kan till exempel inte ha ett BB i varje by. Behovet att prioritera gäller också för läkemedel.
Meta Wiborgh anser att läkarkåren har tillräcklig utbildning för att kunna informera patienterna om läkemedel, men att tidsbristen sätter käppar i hjulet. Hon ser också behov av fördjupad fortbildning och konstaterar att det är angeläget med mer producentobunden läkemedelsinformation till läkarkåren.
Arbetsgivarens företrädare brukar besvara sådana propåer med att det inte finns pengar. Det tycker hon är feltänkt för utbildning om läkemedel är ett sätt att spara pengar på läkemedelsnotan.
? Vi borde sätta av en del av de pengar som nu går till läkemedel till fortbildning. Det har vi i SFAM försökt övertyga landstingen om, hittills utan framgång.
En annan fråga som debatterats i samband med de stigande kostnaderna för läkemedel är generisk förskrivning.
? Jag vet att läkarförbundet är kritiskt, men personligen tycker jag inte att det är något problem.
? Vi har gjort ett avtal med vårt närmaste apotek att de får byta till ett billigare preparat om läkaren inte särskilt har prickat för att det inte får ske. Det har funnits i drygt ett år och vi har bara positiva erfarenheter.
