Månads arkivering maj 2003

För 20 år sedan fick stökiga barn extra uppmärksamhet i skolan genom mindre klasser, extra lärare och stödundervisning. Idag får de en bokstavsdiagnos och läkemedel.
Många människor är blyga, en del lite mer än andra. För några år sedan var det normalt ? idag kan det behandlas med hjälp av läkemedel. Ett naturligt tillstånd klassas som social fobi.
Läkemedelsindustrin tjänar stora pengar på att medikalisera ett naturligt åldrande genom att hitta på nya sjukdomar. Åkommor som håravfall, impotens och klimakteriebesvär var tidigare naturliga stadier i en människas liv och åldrande. Idag klassas de som sjukdomar eftersom det finns en behandling som hjälper.
Det handlar om en allt ökande kreativitet, från flera håll, i att hitta på en sjukdom för varje läkemedel, ?an ill for every pill?. För läkemedelsföretagen handlar det inte bara om att hitta på sjukdomen. Det är lika viktigt att lyfta upp den och göra den känd för den stora allmänheten, samt att informera och visa att det nu finns en tillgänglig behandling.

Blir allt vanligare
I litteraturen redovisas olika typer av medikalisering; det naturliga åldrandet som klassas som sjukdom, milda symtom som tecken för allvarlig sjukdom (till exempel irritabel kolon), personliga och sociala problem som klassas som sjukdom (till exempel social fobi), risk översätts till sjukdom (till exempel osteoporos), sjukdomens förekomst överdrivs för att problemet ska bli allvarligare (till exempel erektil dysfunktion).
Andra exempel på försjukning som har lyfts upp är kvinnlig sexuell dysfunktion (se separat artikel) och sängvätning, där Ferring nyligen har gått ut med en kampanj till skolor och allmänläkare i Sverige.
Medikalisering har beskrivits som en process där icke-medicinska problem definieras och behandlas som medicinska, vanligtvis i termer av sjukdomar och åkommor. Vanliga mänskliga problem försjukligas och ljuset riktas mot individen istället för den sociala omgivningen. Kritiker menar att medikalisering uppmuntrar friska människor att tro att de behöver medicinsk behandling, samt att läkemedel förs fram som enda behandling, utan att ickefarmakologiska lösningar prövas.
De som däremot är positiva till medikalisering menar att det istället sätter ljuset på symtom som människor annars ignorerar eller väljer att inte behandla. I det sammanhanget kan marknadsföring av sjukdom medföra att dessa människors hälsa förbättras och att man undviker allvarligare sjukdomar och kostnader i ett senare skede.
? Det är ingalunda nytt men blir allt vanligare, säger Joel Lexchin, adjungerad professor vid School of Health Policy and Management vid York University i Toronto, Kanada.
Han menar att den vanligaste anledningen till försjukningen är påtryckningar från läkemedelsindustrin. Eftersom kostnaderna för att ta fram nya läkemedel bara ökar är det intressantare att hålla liv i gamla produkter genom att vidga användningen av dem.
Richard Bergström, vd för Läkemedelsindustriföreningen Lif, håller inte med i beskrivningen:
? De nya indikationerna utvecklas som tillägg efter något år på marknaden. Utvecklingskostnaden är liten och tas egentligen inte från andra, mer angelägna områden.
Projekten tillkommer på initiativ av läkare och patienter, säger Richard Bergström, som menar att industrin inte hittat på dessa indikationer.
? Möjligen kan företag ha hjälpt till att göra mindre kända sjukdomar mer kända.

Död och handikapp
Joel Lexchin tycker att företagen idag är mest intresserade av att utveckla läkemedel för primärprevention, preparat som används under lång tid av många människor. Därför riktas en stor del av dagens forskning in på sjukdomar som är lätta att diagnosticera, eller som är lätta att kommunicera till allmänheten. Till detta kommer bredare definitioner för sjukdom, sänkta gränser för till exempel högt blodtryck och diabetes, samt att läkemedel prövas allt oftare istället för ickefarmakologiska alternativ.
Men Joel Lexchin menar att när vi allt starkare förespråkar evidensbaserad medicin, riskerar vi att fastna i en ond cirkel där terapin enbart blir läkemedelsbaserad eftersom det bara finns evidens för läkemedelsbehandling, inte för andra alternativ.
I kampanjerna talas det därför mycket om vad som kommer att hända om du inte behandlar, om du inte söker, om du inte får hjälp. Det spelas på rädsla för död och möjliga handikapp.
I oktober 2001, en månad efter terrorattacken mot World Trade Center i New York, annonserade Glaxosmithkline i New York Times Magazine, för läkemedlet paroxetin (Paxil i USA, Seroxat i Sverige). Annonsen återger en kvinna i gatuträngseln med en massa människor omkring sig. Rubriken lyder: ?Miljoner lider av kronisk oro. Miljoner kunde bli hjälpta med Paxil.?
Annonseringen har fått stark kritik, bland annat av Barbara Mintzes, forskare vid University of British Columbia i Vancouver, Kanada. I en artikel i British Medical Journal, BMJ, skriver hon att många i New York kände stor oro efter attacken, med symtom som lyfts fram i annonsen som oro och ångest. Hon ställer den retoriska frågan; när blir en fullt naturlig reaktion till händelser i livet en indikation för en läkemedelsbehandling ? och en marknadsföringsmöjlighet?

Vill ta större ansvar
Peter Mansfield, direktör för organisationen Healthy Skepticism, som arbetar för förbättrad hälsa genom att motverka vilseledande läkemedelsmarknadsföring, driver svaret ännu längre. Han menar att läkemedelsföretagen nu har vuxit sig så stora och har så mycket pengar att de kan försjukliga vår tillvaro. Pengarna i kassakistan måste investeras och förräntas för att göra aktieägarna nöjda.
? De har också ett större behov av medikaliseringen eftersom det är mycket svårare att hitta nya läkemedel än att hitta på nya sjukdomar.
Läkemedelsföretagen å sin sida menar att de tar, och vill ta ett ännu större, ansvar för sina produkter. De menar att det är de som besitter de största kunskaperna om sina egna läkemedel och borde därför få informera både sjukvårdspersonal och patienter om allt som rör preparaten.
Eftersom reklam för receptbelagda läkemedel direkt till konsumenter just nu bara tillåts i USA och Nya Zeeland satsar företagen i andra länder istället på marknadsföring och information om sjukdomarna. Som en konsekvens hoppas man att patienterna går till doktorn och diskuterar sin behandling.
Meta Wiborgh, ordförande i Svensk förening för allmänmedicin, SFAM, är oroad över utvecklingen:
? Det är tydligt hur den medicinska praktiken, utbildningen och forskningen idag är beroende av medicinindustrin. Men inom allmänmedicin intar vi nog en ganska konservativ hållning till nya behandlingar.

Många aktörer
Läkemedelsföretagens roll är omdebatterad, men de är ingalunda ensamma om att driva på medikaliseringen i samhället. Joel Lexchin menar att samhällets förändring, där växande utseendefixering får större plats, spelar en lika stor roll.
? Även forskare och läkarna själva driver på. De möter svårare situationer, fler kroniker med sjukdomar som inte kan botas.
Lika inblandade är medierna, som idag lyfter upp hälsofrågor på ett helt annat sätt än tidigare. Därför blir också media en viktig målgrupp för både läkemedelsföretag och patientorganisationer.
Lika viktig är sjukvården. Det är naturligt för dem som arbetar inom hälso- och sjukvården att vilja hjälpa sina patienter. Därför blir det lika naturligt för dem att efterfråga nya behandlingsmöjligheter och därmed driva på medikaliseringen ytterligare. På samma sätt ställer dagens patienter helt andra och tuffare krav på den medicinska professionen, liksom på industrin att forska fram nya läkemedel på nya sjukdomar.
? Alla nya läkemedel är angelägna, åtminstone för några drabbade individer, säger Richard Bergström.
En förklaring till försjukningen kan vara en större interaktion mellan sjukvården och läkemedelsföretagen idag än tidigare. Det leder till fler uppslag för den forskande industrin, fler möjligheter att gå vidare med. Utökade resurser till forskning, den snabba datorutvecklingen med genomik- och proteomikforskning är andra anledningar.
Eller, som Peter Mansfield, uttrycker det:
? Läkemedelsföretagen har plockat all frukt på forskningens lägre grenar. Istället för att plocka frukten på de högre grenarna satsar de på att expandera marknaderna för redan existerande produkter.

Fredrik Hed

För 20 år sedan fick stökiga barn extra uppmärksamhet i skolan genom mindre klasser, extra lärare och stödundervisning. Idag får de en bokstavsdiagnos och läkemedel.
Många människor är blyga, en del lite mer än andra. För några år sedan var det normalt ? idag kan det behandlas med hjälp av läkemedel. Ett naturligt tillstånd klassas som social fobi.
Läkemedelsindustrin tjänar stora pengar på att medikalisera ett naturligt åldrande genom att hitta på nya sjukdomar. Åkommor som håravfall, impotens och klimakteriebesvär var tidigare naturliga stadier i en människas liv och åldrande. Idag klassas de som sjukdomar eftersom det finns en behandling som hjälper.
Det handlar om en allt ökande kreativitet, från flera håll, i att hitta på en sjukdom för varje läkemedel, ?an ill for every pill?. För läkemedelsföretagen handlar det inte bara om att hitta på sjukdomen. Det är lika viktigt att lyfta upp den och göra den känd för den stora allmänheten, samt att informera och visa att det nu finns en tillgänglig behandling.

Blir allt vanligare
I litteraturen redovisas olika typer av medikalisering; det naturliga åldrandet som klassas som sjukdom, milda symtom som tecken för allvarlig sjukdom (till exempel irritabel kolon), personliga och sociala problem som klassas som sjukdom (till exempel social fobi), risk översätts till sjukdom (till exempel osteoporos), sjukdomens förekomst överdrivs för att problemet ska bli allvarligare (till exempel erektil dysfunktion).
Andra exempel på försjukning som har lyfts upp är kvinnlig sexuell dysfunktion (se separat artikel) och sängvätning, där Ferring nyligen har gått ut med en kampanj till skolor och allmänläkare i Sverige.
Medikalisering har beskrivits som en process där icke-medicinska problem definieras och behandlas som medicinska, vanligtvis i termer av sjukdomar och åkommor. Vanliga mänskliga problem försjukligas och ljuset riktas mot individen istället för den sociala omgivningen. Kritiker menar att medikalisering uppmuntrar friska människor att tro att de behöver medicinsk behandling, samt att läkemedel förs fram som enda behandling, utan att ickefarmakologiska lösningar prövas.
De som däremot är positiva till medikalisering menar att det istället sätter ljuset på symtom som människor annars ignorerar eller väljer att inte behandla. I det sammanhanget kan marknadsföring av sjukdom medföra att dessa människors hälsa förbättras och att man undviker allvarligare sjukdomar och kostnader i ett senare skede.
? Det är ingalunda nytt men blir allt vanligare, säger Joel Lexchin, adjungerad professor vid School of Health Policy and Management vid York University i Toronto, Kanada.
Han menar att den vanligaste anledningen till försjukningen är påtryckningar från läkemedelsindustrin. Eftersom kostnaderna för att ta fram nya läkemedel bara ökar är det intressantare att hålla liv i gamla produkter genom att vidga användningen av dem.
Richard Bergström, vd för Läkemedelsindustriföreningen Lif, håller inte med i beskrivningen:
? De nya indikationerna utvecklas som tillägg efter något år på marknaden. Utvecklingskostnaden är liten och tas egentligen inte från andra, mer angelägna områden.
Projekten tillkommer på initiativ av läkare och patienter, säger Richard Bergström, som menar att industrin inte hittat på dessa indikationer.
? Möjligen kan företag ha hjälpt till att göra mindre kända sjukdomar mer kända.

Död och handikapp
Joel Lexchin tycker att företagen idag är mest intresserade av att utveckla läkemedel för primärprevention, preparat som används under lång tid av många människor. Därför riktas en stor del av dagens forskning in på sjukdomar som är lätta att diagnosticera, eller som är lätta att kommunicera till allmänheten. Till detta kommer bredare definitioner för sjukdom, sänkta gränser för till exempel högt blodtryck och diabetes, samt att läkemedel prövas allt oftare istället för ickefarmakologiska alternativ.
Men Joel Lexchin menar att när vi allt starkare förespråkar evidensbaserad medicin, riskerar vi att fastna i en ond cirkel där terapin enbart blir läkemedelsbaserad eftersom det bara finns evidens för läkemedelsbehandling, inte för andra alternativ.
I kampanjerna talas det därför mycket om vad som kommer att hända om du inte behandlar, om du inte söker, om du inte får hjälp. Det spelas på rädsla för död och möjliga handikapp.
I oktober 2001, en månad efter terrorattacken mot World Trade Center i New York, annonserade Glaxosmithkline i New York Times Magazine, för läkemedlet paroxetin (Paxil i USA, Seroxat i Sverige). Annonsen återger en kvinna i gatuträngseln med en massa människor omkring sig. Rubriken lyder: ?Miljoner lider av kronisk oro. Miljoner kunde bli hjälpta med Paxil.?
Annonseringen har fått stark kritik, bland annat av Barbara Mintzes, forskare vid University of British Columbia i Vancouver, Kanada. I en artikel i British Medical Journal, BMJ, skriver hon att många i New York kände stor oro efter attacken, med symtom som lyfts fram i annonsen som oro och ångest. Hon ställer den retoriska frågan; när blir en fullt naturlig reaktion till händelser i livet en indikation för en läkemedelsbehandling ? och en marknadsföringsmöjlighet?

Vill ta större ansvar
Peter Mansfield, direktör för organisationen Healthy Skepticism, som arbetar för förbättrad hälsa genom att motverka vilseledande läkemedelsmarknadsföring, driver svaret ännu längre. Han menar att läkemedelsföretagen nu har vuxit sig så stora och har så mycket pengar att de kan försjukliga vår tillvaro. Pengarna i kassakistan måste investeras och förräntas för att göra aktieägarna nöjda.
? De har också ett större behov av medikaliseringen eftersom det är mycket svårare att hitta nya läkemedel än att hitta på nya sjukdomar.
Läkemedelsföretagen å sin sida menar att de tar, och vill ta ett ännu större, ansvar för sina produkter. De menar att det är de som besitter de största kunskaperna om sina egna läkemedel och borde därför få informera både sjukvårdspersonal och patienter om allt som rör preparaten.
Eftersom reklam för receptbelagda läkemedel direkt till konsumenter just nu bara tillåts i USA och Nya Zeeland satsar företagen i andra länder istället på marknadsföring och information om sjukdomarna. Som en konsekvens hoppas man att patienterna går till doktorn och diskuterar sin behandling.
Meta Wiborgh, ordförande i Svensk förening för allmänmedicin, SFAM, är oroad över utvecklingen:
? Det är tydligt hur den medicinska praktiken, utbildningen och forskningen idag är beroende av medicinindustrin. Men inom allmänmedicin intar vi nog en ganska konservativ hållning till nya behandlingar.

Många aktörer
Läkemedelsföretagens roll är omdebatterad, men de är ingalunda ensamma om att driva på medikaliseringen i samhället. Joel Lexchin menar att samhällets förändring, där växande utseendefixering får större plats, spelar en lika stor roll.
? Även forskare och läkarna själva driver på. De möter svårare situationer, fler kroniker med sjukdomar som inte kan botas.
Lika inblandade är medierna, som idag lyfter upp hälsofrågor på ett helt annat sätt än tidigare. Därför blir också media en viktig målgrupp för både läkemedelsföretag och patientorganisationer.
Lika viktig är sjukvården. Det är naturligt för dem som arbetar inom hälso- och sjukvården att vilja hjälpa sina patienter. Därför blir det lika naturligt för dem att efterfråga nya behandlingsmöjligheter och därmed driva på medikaliseringen ytterligare. På samma sätt ställer dagens patienter helt andra och tuffare krav på den medicinska professionen, liksom på industrin att forska fram nya läkemedel på nya sjukdomar.
? Alla nya läkemedel är angelägna, åtminstone för några drabbade individer, säger Richard Bergström.
En förklaring till försjukningen kan vara en större interaktion mellan sjukvården och läkemedelsföretagen idag än tidigare. Det leder till fler uppslag för den forskande industrin, fler möjligheter att gå vidare med. Utökade resurser till forskning, den snabba datorutvecklingen med genomik- och proteomikforskning är andra anledningar.
Eller, som Peter Mansfield, uttrycker det:
? Läkemedelsföretagen har plockat all frukt på forskningens lägre grenar. Istället för att plocka frukten på de högre grenarna satsar de på att expandera marknaderna för redan existerande produkter.

Fredrik Hed

För 20 år sedan fick stökiga barn extra uppmärksamhet i skolan genom mindre klasser, extra lärare och stödundervisning. Idag får de en bokstavsdiagnos och läkemedel.
Många människor är blyga, en del lite mer än andra. För några år sedan var det normalt ? idag kan det behandlas med hjälp av läkemedel. Ett naturligt tillstånd klassas som social fobi.
Läkemedelsindustrin tjänar stora pengar på att medikalisera ett naturligt åldrande genom att hitta på nya sjukdomar. Åkommor som håravfall, impotens och klimakteriebesvär var tidigare naturliga stadier i en människas liv och åldrande. Idag klassas de som sjukdomar eftersom det finns en behandling som hjälper.
Det handlar om en allt ökande kreativitet, från flera håll, i att hitta på en sjukdom för varje läkemedel, ?an ill for every pill?. För läkemedelsföretagen handlar det inte bara om att hitta på sjukdomen. Det är lika viktigt att lyfta upp den och göra den känd för den stora allmänheten, samt att informera och visa att det nu finns en tillgänglig behandling.

Blir allt vanligare
I litteraturen redovisas olika typer av medikalisering; det naturliga åldrandet som klassas som sjukdom, milda symtom som tecken för allvarlig sjukdom (till exempel irritabel kolon), personliga och sociala problem som klassas som sjukdom (till exempel social fobi), risk översätts till sjukdom (till exempel osteoporos), sjukdomens förekomst överdrivs för att problemet ska bli allvarligare (till exempel erektil dysfunktion).
Andra exempel på försjukning som har lyfts upp är kvinnlig sexuell dysfunktion (se separat artikel) och sängvätning, där Ferring nyligen har gått ut med en kampanj till skolor och allmänläkare i Sverige.
Medikalisering har beskrivits som en process där icke-medicinska problem definieras och behandlas som medicinska, vanligtvis i termer av sjukdomar och åkommor. Vanliga mänskliga problem försjukligas och ljuset riktas mot individen istället för den sociala omgivningen. Kritiker menar att medikalisering uppmuntrar friska människor att tro att de behöver medicinsk behandling, samt att läkemedel förs fram som enda behandling, utan att ickefarmakologiska lösningar prövas.
De som däremot är positiva till medikalisering menar att det istället sätter ljuset på symtom som människor annars ignorerar eller väljer att inte behandla. I det sammanhanget kan marknadsföring av sjukdom medföra att dessa människors hälsa förbättras och att man undviker allvarligare sjukdomar och kostnader i ett senare skede.
? Det är ingalunda nytt men blir allt vanligare, säger Joel Lexchin, adjungerad professor vid School of Health Policy and Management vid York University i Toronto, Kanada.
Han menar att den vanligaste anledningen till försjukningen är påtryckningar från läkemedelsindustrin. Eftersom kostnaderna för att ta fram nya läkemedel bara ökar är det intressantare att hålla liv i gamla produkter genom att vidga användningen av dem.
Richard Bergström, vd för Läkemedelsindustriföreningen Lif, håller inte med i beskrivningen:
? De nya indikationerna utvecklas som tillägg efter något år på marknaden. Utvecklingskostnaden är liten och tas egentligen inte från andra, mer angelägna områden.
Projekten tillkommer på initiativ av läkare och patienter, säger Richard Bergström, som menar att industrin inte hittat på dessa indikationer.
? Möjligen kan företag ha hjälpt till att göra mindre kända sjukdomar mer kända.

Död och handikapp
Joel Lexchin tycker att företagen idag är mest intresserade av att utveckla läkemedel för primärprevention, preparat som används under lång tid av många människor. Därför riktas en stor del av dagens forskning in på sjukdomar som är lätta att diagnosticera, eller som är lätta att kommunicera till allmänheten. Till detta kommer bredare definitioner för sjukdom, sänkta gränser för till exempel högt blodtryck och diabetes, samt att läkemedel prövas allt oftare istället för ickefarmakologiska alternativ.
Men Joel Lexchin menar att när vi allt starkare förespråkar evidensbaserad medicin, riskerar vi att fastna i en ond cirkel där terapin enbart blir läkemedelsbaserad eftersom det bara finns evidens för läkemedelsbehandling, inte för andra alternativ.
I kampanjerna talas det därför mycket om vad som kommer att hända om du inte behandlar, om du inte söker, om du inte får hjälp. Det spelas på rädsla för död och möjliga handikapp.
I oktober 2001, en månad efter terrorattacken mot World Trade Center i New York, annonserade Glaxosmithkline i New York Times Magazine, för läkemedlet paroxetin (Paxil i USA, Seroxat i Sverige). Annonsen återger en kvinna i gatuträngseln med en massa människor omkring sig. Rubriken lyder: ?Miljoner lider av kronisk oro. Miljoner kunde bli hjälpta med Paxil.?
Annonseringen har fått stark kritik, bland annat av Barbara Mintzes, forskare vid University of British Columbia i Vancouver, Kanada. I en artikel i British Medical Journal, BMJ, skriver hon att många i New York kände stor oro efter attacken, med symtom som lyfts fram i annonsen som oro och ångest. Hon ställer den retoriska frågan; när blir en fullt naturlig reaktion till händelser i livet en indikation för en läkemedelsbehandling ? och en marknadsföringsmöjlighet?

Vill ta större ansvar
Peter Mansfield, direktör för organisationen Healthy Skepticism, som arbetar för förbättrad hälsa genom att motverka vilseledande läkemedelsmarknadsföring, driver svaret ännu längre. Han menar att läkemedelsföretagen nu har vuxit sig så stora och har så mycket pengar att de kan försjukliga vår tillvaro. Pengarna i kassakistan måste investeras och förräntas för att göra aktieägarna nöjda.
? De har också ett större behov av medikaliseringen eftersom det är mycket svårare att hitta nya läkemedel än att hitta på nya sjukdomar.
Läkemedelsföretagen å sin sida menar att de tar, och vill ta ett ännu större, ansvar för sina produkter. De menar att det är de som besitter de största kunskaperna om sina egna läkemedel och borde därför få informera både sjukvårdspersonal och patienter om allt som rör preparaten.
Eftersom reklam för receptbelagda läkemedel direkt till konsumenter just nu bara tillåts i USA och Nya Zeeland satsar företagen i andra länder istället på marknadsföring och information om sjukdomarna. Som en konsekvens hoppas man att patienterna går till doktorn och diskuterar sin behandling.
Meta Wiborgh, ordförande i Svensk förening för allmänmedicin, SFAM, är oroad över utvecklingen:
? Det är tydligt hur den medicinska praktiken, utbildningen och forskningen idag är beroende av medicinindustrin. Men inom allmänmedicin intar vi nog en ganska konservativ hållning till nya behandlingar.

Många aktörer
Läkemedelsföretagens roll är omdebatterad, men de är ingalunda ensamma om att driva på medikaliseringen i samhället. Joel Lexchin menar att samhällets förändring, där växande utseendefixering får större plats, spelar en lika stor roll.
? Även forskare och läkarna själva driver på. De möter svårare situationer, fler kroniker med sjukdomar som inte kan botas.
Lika inblandade är medierna, som idag lyfter upp hälsofrågor på ett helt annat sätt än tidigare. Därför blir också media en viktig målgrupp för både läkemedelsföretag och patientorganisationer.
Lika viktig är sjukvården. Det är naturligt för dem som arbetar inom hälso- och sjukvården att vilja hjälpa sina patienter. Därför blir det lika naturligt för dem att efterfråga nya behandlingsmöjligheter och därmed driva på medikaliseringen ytterligare. På samma sätt ställer dagens patienter helt andra och tuffare krav på den medicinska professionen, liksom på industrin att forska fram nya läkemedel på nya sjukdomar.
? Alla nya läkemedel är angelägna, åtminstone för några drabbade individer, säger Richard Bergström.
En förklaring till försjukningen kan vara en större interaktion mellan sjukvården och läkemedelsföretagen idag än tidigare. Det leder till fler uppslag för den forskande industrin, fler möjligheter att gå vidare med. Utökade resurser till forskning, den snabba datorutvecklingen med genomik- och proteomikforskning är andra anledningar.
Eller, som Peter Mansfield, uttrycker det:
? Läkemedelsföretagen har plockat all frukt på forskningens lägre grenar. Istället för att plocka frukten på de högre grenarna satsar de på att expandera marknaderna för redan existerande produkter.

Fredrik Hed

Egentligen skulle den här artikeln skrivits på engelska. Det språket har nämligen många fler och bättre ord för att beskriva sjukdom.
? Disease är den objektiva mätbara sjukdomen. Illness är sjukdomen så som jag själv upplever den. Om jag tidigare upplevde mig sjuk och läkaren inte hittade någon diagnos som passade då var jag inte sjuk. Men idag, och det är tydligt i dagens maxade sjuklighet, om jag upplever mig som sjuk ? då är jag sjuk, menar Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria med medicinsk inriktning vid Uppsala Universitet.
Hon anser att den accelererande medikaliseringen är påtaglig idag.
? Idag har min subjektiva sjukdomsupplevelse samma dignitet som läkarens medicinska förmåga att med redskap legitimera min sjukdom. Många läkare agerar idag utifrån om patienten anser sig sjuk så är hon det.
Joel Lexchin, adjungerad professor vid School of Health Policy and Management vid York University i Toronto, Kanada, menar att för många sjukdomar finns det ingen klar gräns för vad som är normalt och vad som är sjukt. Som exempel nämner han social fobi.
? Det är helt klart patologiskt om du vägrar att lämna ditt hus. Men om du blir nervös på ett dansställe och bara sitter hela kvällen? Är det sjukt eller ett normalt mänskligt beteende? Om vi hela tiden utvidgar definitionen av sjukdom, vem är då normal?

Fel om jag inte är lycklig
Medikalisering innebär att lyfta in livsfenomen i medicinens värld som kan förklaras och beskriva dem med medicinsk terminologi och åtgärda dem med medicinska verktyg.
? Medikalisering har alltid funnits. Det finns klassiska exempel som homosexualitet, hysteri och nu den kontroversiella diskussionen om adhd, damp och Aspergers syndrom. En annan kontroversiell diskussion är den om barnlöshet ? är det en sjukdom? säger Karin Johannisson.
Samtidigt är det viktigt både för patienter, läkemedelsföretag och universitet att problemen hanteras som en sjukdom för då genereras resurser och uppmärksamhet till sjukvården och forskningen.
Karin Johannisson lyfter fram åldrandet och kvinnans klimakterium som ett exempel.
? Vi lyfter också in allt fler avsteg från en förväntad normalitet, som är konstruerad utifrån väldigt lättsinniga kriterier, estetiska aspekter och liknande. Men det mest allvarliga är att vi medikaliserar det som jag kallar naturlig sårbarhet. Vi lever i en kultur där vi tränas in i, att så snart vi känner ett avsteg från välbefinnande, att det ska åtgärdas med en tablett.
Hon oroas över att det i vårt samhälle idag finns en tendens att väldigt snabbt koppla på en diagnos ? en depressionsdiagnos, en trötthetsdiagnos, en ångestdiagnos eller någon annan. I och med att normen idag är att alltid vara normal, maxpresterande och att ligga på topp, då skapar man föreställningen att om man inte ligger på topp då är man sjuk. Om man inte känner sig lycklig så är det fel.
? Istället för att det faktiskt finns ett jättespektrum mellan total optimal hälsa och det vi kallar för sjukdom.
Enligt den moderna definitionen av hälsa är det frånvaro av sjukdom, WHO:s definition är ännu tuffare ? fullt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Karin Johannisson menar att det är en dramatisk och utopisk definition av hälsa. Som jämförelse nämner hon äldre definitioner, som snarare var ett tillstånd som inte gick att definiera som något statiskt utan var ett balansförhållande mellan kroppen och livsstilen.

Patienten ställer diagnosen
En stor förändring på senare år ses i patienterna. Vår högpresterande kultur, där alla alltid ska vara fullt uppdaterade, har fört med sig bättre utbildade och mer informerade patienter med mindre respekt för läkarens auktoritet.
? Initiativet till vissa diagnoser kommer ofta från patienten själv idag, sen blir det mer läkarens uppgift att försöka bekräfta den uppfattningen eller hitta alternativ.
Därmed, och som ett led i medikaliseringen, går vi allt mer mot att behandla symtom och riskfaktorer istället för att behandla verkliga sjukdomar. Karin Johannisson tror att det beror på att de flesta diagnoser idag är symtomdiagnoser.
? Det som förenar både läkare och patient är jakten efter den biomedicinska markören, som också läkemedelsföretagen är storintressenter i.
? Samtidigt finns det en tragik i detta eftersom det egentligen är först då som patienten får full upprättelse i sin sjukdomsupplevelse, då det hittas en biologisk markör.
Under de senaste 20 åren har alltmer lyfts in i sjukdomsbegreppet, alltmer av vanligt illabefinnande. Därigenom har det också blivit ett stort glapp mellan sjukdom och sjukskrivning, många problem förs till medicinens hus utan att självklart höra hemma där.
? Det beror på att sjukdom är en av de få socialt accepterade formerna av avvikelse som vi har i vårt samhälle idag. Man kan inte ringa till jobbet och säga att man inte kommer för att man är trött eller rädd eller ledsen. Det vi kallar sjukdom täcker alla former av bristande välbefinnande, en avvikelse från det normala.
I det som är normalt förändras också det som kallas sjukdom. Idag ingår sånt som trötthet och koncentrationssvårigheter. För några decennier sedan skulle det knappast ha klassats som sjukdom, anser Karin Johannisson.
Hon menar att det är rimligt att tänka att läkemedelsföretagen utnyttjar att sjukdomsbegreppet har växt och blivit större. Men också att där finns ett inbyggt dilemma i det att företagen lever av människors sårbarhet. Men hon lyfter också fram de andra aktörerna ? patienterna själva, läkarna, arbetsgivaren, försäkringskassan och medierna.
? Alla samverkar och har ett gemensamt intresse. Och det är att få fram en diagnos. Patienterna för att det sätter ett namn på lidandet, läkaren för att kunna ge en förklaring, arbetsgivaren och försäkringskassan för att få tydlighet i relationen mellan sjuklighet och sjukskrivning, företaget för att de tjänar pengar och media för att sjuklighet ger löpsedlar.

Hög osäkerhetsfaktor
Anledningen till att vi ser problemet så starkt idag är enligt Karin Johannisson att vi lever i en högpresterande kultur som gäller alla aspekter i våra liv ? fritid, samliv, sexliv, barnen och den egna kroppen.
? När man ska prestera en perfekt kropp blir den kulturen extremt prestationsfylld. Det är till och med viktigt att se snygg ut medan man tränar. Man bygger på lager med lager med prestationer som är kopplat till yta.
? Det leder till fler och fler saker att gå runt och ha dåligt samvete för och då slutar det lätt i någon form av kollaps.
Hon tycker att det är svårt att säga om vi blivit mer deprimerade på senare år. Istället definierar vi oss tidigare som otillräckliga och då utgör kanske antidepressiv behandling ett attraktivt alternativ.
? Samtidigt finns det alltid några som hävdar att depressioner underbehandlas. Kontentan är att det är både en över- och en underbehandling på samma gång.
I grund och botten tror hon att tider som karaktäriseras av väldigt hög förändringstakt är sjukdomsskapande. Det kan vara stora politiska förändringar, stora strukturomvandlingar, stora förändringar vad gäller kommunikationer och krav på människan att hantera ny teknik.
? Det handlar om en enormt hög osäkerhetsfaktor. Många hålls utanför en arbetsmarknad som definieras som kunskaps- och informationsorienterad, som inte alls passar alla. Men också kan man säga att det handlar om nya tekniker som kan leda till otillräcklighet.
Lösningen till problemet är enkel, men samtidigt oerhört svår.
? Det handlar om stora politiska lösningar. Istället för att klaga över att alla är så sjuka måste vi komma med förslag till hur samhället ska se ut där människor kan och vill hålla sig friska, anser Karin Johannisson.
Joel Lexchin är inne på samma linje.
? Ska vi behandla människor så att de möter samhällets förväntningar på dem, eller ska vi förändra samhällets förväntningar på människan.

Fredrik Hed

Egentligen skulle den här artikeln skrivits på engelska. Det språket har nämligen många fler och bättre ord för att beskriva sjukdom.
? Disease är den objektiva mätbara sjukdomen. Illness är sjukdomen så som jag själv upplever den. Om jag tidigare upplevde mig sjuk och läkaren inte hittade någon diagnos som passade då var jag inte sjuk. Men idag, och det är tydligt i dagens maxade sjuklighet, om jag upplever mig som sjuk ? då är jag sjuk, menar Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria med medicinsk inriktning vid Uppsala Universitet.
Hon anser att den accelererande medikaliseringen är påtaglig idag.
? Idag har min subjektiva sjukdomsupplevelse samma dignitet som läkarens medicinska förmåga att med redskap legitimera min sjukdom. Många läkare agerar idag utifrån om patienten anser sig sjuk så är hon det.
Joel Lexchin, adjungerad professor vid School of Health Policy and Management vid York University i Toronto, Kanada, menar att för många sjukdomar finns det ingen klar gräns för vad som är normalt och vad som är sjukt. Som exempel nämner han social fobi.
? Det är helt klart patologiskt om du vägrar att lämna ditt hus. Men om du blir nervös på ett dansställe och bara sitter hela kvällen? Är det sjukt eller ett normalt mänskligt beteende? Om vi hela tiden utvidgar definitionen av sjukdom, vem är då normal?

Fel om jag inte är lycklig
Medikalisering innebär att lyfta in livsfenomen i medicinens värld som kan förklaras och beskriva dem med medicinsk terminologi och åtgärda dem med medicinska verktyg.
? Medikalisering har alltid funnits. Det finns klassiska exempel som homosexualitet, hysteri och nu den kontroversiella diskussionen om adhd, damp och Aspergers syndrom. En annan kontroversiell diskussion är den om barnlöshet ? är det en sjukdom? säger Karin Johannisson.
Samtidigt är det viktigt både för patienter, läkemedelsföretag och universitet att problemen hanteras som en sjukdom för då genereras resurser och uppmärksamhet till sjukvården och forskningen.
Karin Johannisson lyfter fram åldrandet och kvinnans klimakterium som ett exempel.
? Vi lyfter också in allt fler avsteg från en förväntad normalitet, som är konstruerad utifrån väldigt lättsinniga kriterier, estetiska aspekter och liknande. Men det mest allvarliga är att vi medikaliserar det som jag kallar naturlig sårbarhet. Vi lever i en kultur där vi tränas in i, att så snart vi känner ett avsteg från välbefinnande, att det ska åtgärdas med en tablett.
Hon oroas över att det i vårt samhälle idag finns en tendens att väldigt snabbt koppla på en diagnos ? en depressionsdiagnos, en trötthetsdiagnos, en ångestdiagnos eller någon annan. I och med att normen idag är att alltid vara normal, maxpresterande och att ligga på topp, då skapar man föreställningen att om man inte ligger på topp då är man sjuk. Om man inte känner sig lycklig så är det fel.
? Istället för att det faktiskt finns ett jättespektrum mellan total optimal hälsa och det vi kallar för sjukdom.
Enligt den moderna definitionen av hälsa är det frånvaro av sjukdom, WHO:s definition är ännu tuffare ? fullt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Karin Johannisson menar att det är en dramatisk och utopisk definition av hälsa. Som jämförelse nämner hon äldre definitioner, som snarare var ett tillstånd som inte gick att definiera som något statiskt utan var ett balansförhållande mellan kroppen och livsstilen.

Patienten ställer diagnosen
En stor förändring på senare år ses i patienterna. Vår högpresterande kultur, där alla alltid ska vara fullt uppdaterade, har fört med sig bättre utbildade och mer informerade patienter med mindre respekt för läkarens auktoritet.
? Initiativet till vissa diagnoser kommer ofta från patienten själv idag, sen blir det mer läkarens uppgift att försöka bekräfta den uppfattningen eller hitta alternativ.
Därmed, och som ett led i medikaliseringen, går vi allt mer mot att behandla symtom och riskfaktorer istället för att behandla verkliga sjukdomar. Karin Johannisson tror att det beror på att de flesta diagnoser idag är symtomdiagnoser.
? Det som förenar både läkare och patient är jakten efter den biomedicinska markören, som också läkemedelsföretagen är storintressenter i.
? Samtidigt finns det en tragik i detta eftersom det egentligen är först då som patienten får full upprättelse i sin sjukdomsupplevelse, då det hittas en biologisk markör.
Under de senaste 20 åren har alltmer lyfts in i sjukdomsbegreppet, alltmer av vanligt illabefinnande. Därigenom har det också blivit ett stort glapp mellan sjukdom och sjukskrivning, många problem förs till medicinens hus utan att självklart höra hemma där.
? Det beror på att sjukdom är en av de få socialt accepterade formerna av avvikelse som vi har i vårt samhälle idag. Man kan inte ringa till jobbet och säga att man inte kommer för att man är trött eller rädd eller ledsen. Det vi kallar sjukdom täcker alla former av bristande välbefinnande, en avvikelse från det normala.
I det som är normalt förändras också det som kallas sjukdom. Idag ingår sånt som trötthet och koncentrationssvårigheter. För några decennier sedan skulle det knappast ha klassats som sjukdom, anser Karin Johannisson.
Hon menar att det är rimligt att tänka att läkemedelsföretagen utnyttjar att sjukdomsbegreppet har växt och blivit större. Men också att där finns ett inbyggt dilemma i det att företagen lever av människors sårbarhet. Men hon lyfter också fram de andra aktörerna ? patienterna själva, läkarna, arbetsgivaren, försäkringskassan och medierna.
? Alla samverkar och har ett gemensamt intresse. Och det är att få fram en diagnos. Patienterna för att det sätter ett namn på lidandet, läkaren för att kunna ge en förklaring, arbetsgivaren och försäkringskassan för att få tydlighet i relationen mellan sjuklighet och sjukskrivning, företaget för att de tjänar pengar och media för att sjuklighet ger löpsedlar.

Hög osäkerhetsfaktor
Anledningen till att vi ser problemet så starkt idag är enligt Karin Johannisson att vi lever i en högpresterande kultur som gäller alla aspekter i våra liv ? fritid, samliv, sexliv, barnen och den egna kroppen.
? När man ska prestera en perfekt kropp blir den kulturen extremt prestationsfylld. Det är till och med viktigt att se snygg ut medan man tränar. Man bygger på lager med lager med prestationer som är kopplat till yta.
? Det leder till fler och fler saker att gå runt och ha dåligt samvete för och då slutar det lätt i någon form av kollaps.
Hon tycker att det är svårt att säga om vi blivit mer deprimerade på senare år. Istället definierar vi oss tidigare som otillräckliga och då utgör kanske antidepressiv behandling ett attraktivt alternativ.
? Samtidigt finns det alltid några som hävdar att depressioner underbehandlas. Kontentan är att det är både en över- och en underbehandling på samma gång.
I grund och botten tror hon att tider som karaktäriseras av väldigt hög förändringstakt är sjukdomsskapande. Det kan vara stora politiska förändringar, stora strukturomvandlingar, stora förändringar vad gäller kommunikationer och krav på människan att hantera ny teknik.
? Det handlar om en enormt hög osäkerhetsfaktor. Många hålls utanför en arbetsmarknad som definieras som kunskaps- och informationsorienterad, som inte alls passar alla. Men också kan man säga att det handlar om nya tekniker som kan leda till otillräcklighet.
Lösningen till problemet är enkel, men samtidigt oerhört svår.
? Det handlar om stora politiska lösningar. Istället för att klaga över att alla är så sjuka måste vi komma med förslag till hur samhället ska se ut där människor kan och vill hålla sig friska, anser Karin Johannisson.
Joel Lexchin är inne på samma linje.
? Ska vi behandla människor så att de möter samhällets förväntningar på dem, eller ska vi förändra samhällets förväntningar på människan.

Fredrik Hed

Egentligen skulle den här artikeln skrivits på engelska. Det språket har nämligen många fler och bättre ord för att beskriva sjukdom.
? Disease är den objektiva mätbara sjukdomen. Illness är sjukdomen så som jag själv upplever den. Om jag tidigare upplevde mig sjuk och läkaren inte hittade någon diagnos som passade då var jag inte sjuk. Men idag, och det är tydligt i dagens maxade sjuklighet, om jag upplever mig som sjuk ? då är jag sjuk, menar Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria med medicinsk inriktning vid Uppsala Universitet.
Hon anser att den accelererande medikaliseringen är påtaglig idag.
? Idag har min subjektiva sjukdomsupplevelse samma dignitet som läkarens medicinska förmåga att med redskap legitimera min sjukdom. Många läkare agerar idag utifrån om patienten anser sig sjuk så är hon det.
Joel Lexchin, adjungerad professor vid School of Health Policy and Management vid York University i Toronto, Kanada, menar att för många sjukdomar finns det ingen klar gräns för vad som är normalt och vad som är sjukt. Som exempel nämner han social fobi.
? Det är helt klart patologiskt om du vägrar att lämna ditt hus. Men om du blir nervös på ett dansställe och bara sitter hela kvällen? Är det sjukt eller ett normalt mänskligt beteende? Om vi hela tiden utvidgar definitionen av sjukdom, vem är då normal?

Fel om jag inte är lycklig
Medikalisering innebär att lyfta in livsfenomen i medicinens värld som kan förklaras och beskriva dem med medicinsk terminologi och åtgärda dem med medicinska verktyg.
? Medikalisering har alltid funnits. Det finns klassiska exempel som homosexualitet, hysteri och nu den kontroversiella diskussionen om adhd, damp och Aspergers syndrom. En annan kontroversiell diskussion är den om barnlöshet ? är det en sjukdom? säger Karin Johannisson.
Samtidigt är det viktigt både för patienter, läkemedelsföretag och universitet att problemen hanteras som en sjukdom för då genereras resurser och uppmärksamhet till sjukvården och forskningen.
Karin Johannisson lyfter fram åldrandet och kvinnans klimakterium som ett exempel.
? Vi lyfter också in allt fler avsteg från en förväntad normalitet, som är konstruerad utifrån väldigt lättsinniga kriterier, estetiska aspekter och liknande. Men det mest allvarliga är att vi medikaliserar det som jag kallar naturlig sårbarhet. Vi lever i en kultur där vi tränas in i, att så snart vi känner ett avsteg från välbefinnande, att det ska åtgärdas med en tablett.
Hon oroas över att det i vårt samhälle idag finns en tendens att väldigt snabbt koppla på en diagnos ? en depressionsdiagnos, en trötthetsdiagnos, en ångestdiagnos eller någon annan. I och med att normen idag är att alltid vara normal, maxpresterande och att ligga på topp, då skapar man föreställningen att om man inte ligger på topp då är man sjuk. Om man inte känner sig lycklig så är det fel.
? Istället för att det faktiskt finns ett jättespektrum mellan total optimal hälsa och det vi kallar för sjukdom.
Enligt den moderna definitionen av hälsa är det frånvaro av sjukdom, WHO:s definition är ännu tuffare ? fullt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Karin Johannisson menar att det är en dramatisk och utopisk definition av hälsa. Som jämförelse nämner hon äldre definitioner, som snarare var ett tillstånd som inte gick att definiera som något statiskt utan var ett balansförhållande mellan kroppen och livsstilen.

Patienten ställer diagnosen
En stor förändring på senare år ses i patienterna. Vår högpresterande kultur, där alla alltid ska vara fullt uppdaterade, har fört med sig bättre utbildade och mer informerade patienter med mindre respekt för läkarens auktoritet.
? Initiativet till vissa diagnoser kommer ofta från patienten själv idag, sen blir det mer läkarens uppgift att försöka bekräfta den uppfattningen eller hitta alternativ.
Därmed, och som ett led i medikaliseringen, går vi allt mer mot att behandla symtom och riskfaktorer istället för att behandla verkliga sjukdomar. Karin Johannisson tror att det beror på att de flesta diagnoser idag är symtomdiagnoser.
? Det som förenar både läkare och patient är jakten efter den biomedicinska markören, som också läkemedelsföretagen är storintressenter i.
? Samtidigt finns det en tragik i detta eftersom det egentligen är först då som patienten får full upprättelse i sin sjukdomsupplevelse, då det hittas en biologisk markör.
Under de senaste 20 åren har alltmer lyfts in i sjukdomsbegreppet, alltmer av vanligt illabefinnande. Därigenom har det också blivit ett stort glapp mellan sjukdom och sjukskrivning, många problem förs till medicinens hus utan att självklart höra hemma där.
? Det beror på att sjukdom är en av de få socialt accepterade formerna av avvikelse som vi har i vårt samhälle idag. Man kan inte ringa till jobbet och säga att man inte kommer för att man är trött eller rädd eller ledsen. Det vi kallar sjukdom täcker alla former av bristande välbefinnande, en avvikelse från det normala.
I det som är normalt förändras också det som kallas sjukdom. Idag ingår sånt som trötthet och koncentrationssvårigheter. För några decennier sedan skulle det knappast ha klassats som sjukdom, anser Karin Johannisson.
Hon menar att det är rimligt att tänka att läkemedelsföretagen utnyttjar att sjukdomsbegreppet har växt och blivit större. Men också att där finns ett inbyggt dilemma i det att företagen lever av människors sårbarhet. Men hon lyfter också fram de andra aktörerna ? patienterna själva, läkarna, arbetsgivaren, försäkringskassan och medierna.
? Alla samverkar och har ett gemensamt intresse. Och det är att få fram en diagnos. Patienterna för att det sätter ett namn på lidandet, läkaren för att kunna ge en förklaring, arbetsgivaren och försäkringskassan för att få tydlighet i relationen mellan sjuklighet och sjukskrivning, företaget för att de tjänar pengar och media för att sjuklighet ger löpsedlar.

Hög osäkerhetsfaktor
Anledningen till att vi ser problemet så starkt idag är enligt Karin Johannisson att vi lever i en högpresterande kultur som gäller alla aspekter i våra liv ? fritid, samliv, sexliv, barnen och den egna kroppen.
? När man ska prestera en perfekt kropp blir den kulturen extremt prestationsfylld. Det är till och med viktigt att se snygg ut medan man tränar. Man bygger på lager med lager med prestationer som är kopplat till yta.
? Det leder till fler och fler saker att gå runt och ha dåligt samvete för och då slutar det lätt i någon form av kollaps.
Hon tycker att det är svårt att säga om vi blivit mer deprimerade på senare år. Istället definierar vi oss tidigare som otillräckliga och då utgör kanske antidepressiv behandling ett attraktivt alternativ.
? Samtidigt finns det alltid några som hävdar att depressioner underbehandlas. Kontentan är att det är både en över- och en underbehandling på samma gång.
I grund och botten tror hon att tider som karaktäriseras av väldigt hög förändringstakt är sjukdomsskapande. Det kan vara stora politiska förändringar, stora strukturomvandlingar, stora förändringar vad gäller kommunikationer och krav på människan att hantera ny teknik.
? Det handlar om en enormt hög osäkerhetsfaktor. Många hålls utanför en arbetsmarknad som definieras som kunskaps- och informationsorienterad, som inte alls passar alla. Men också kan man säga att det handlar om nya tekniker som kan leda till otillräcklighet.
Lösningen till problemet är enkel, men samtidigt oerhört svår.
? Det handlar om stora politiska lösningar. Istället för att klaga över att alla är så sjuka måste vi komma med förslag till hur samhället ska se ut där människor kan och vill hålla sig friska, anser Karin Johannisson.
Joel Lexchin är inne på samma linje.
? Ska vi behandla människor så att de möter samhällets förväntningar på dem, eller ska vi förändra samhällets förväntningar på människan.

Fredrik Hed

Egentligen skulle den här artikeln skrivits på engelska. Det språket har nämligen många fler och bättre ord för att beskriva sjukdom.
? Disease är den objektiva mätbara sjukdomen. Illness är sjukdomen så som jag själv upplever den. Om jag tidigare upplevde mig sjuk och läkaren inte hittade någon diagnos som passade då var jag inte sjuk. Men idag, och det är tydligt i dagens maxade sjuklighet, om jag upplever mig som sjuk ? då är jag sjuk, menar Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria med medicinsk inriktning vid Uppsala Universitet.
Hon anser att den accelererande medikaliseringen är påtaglig idag.
? Idag har min subjektiva sjukdomsupplevelse samma dignitet som läkarens medicinska förmåga att med redskap legitimera min sjukdom. Många läkare agerar idag utifrån om patienten anser sig sjuk så är hon det.
Joel Lexchin, adjungerad professor vid School of Health Policy and Management vid York University i Toronto, Kanada, menar att för många sjukdomar finns det ingen klar gräns för vad som är normalt och vad som är sjukt. Som exempel nämner han social fobi.
? Det är helt klart patologiskt om du vägrar att lämna ditt hus. Men om du blir nervös på ett dansställe och bara sitter hela kvällen? Är det sjukt eller ett normalt mänskligt beteende? Om vi hela tiden utvidgar definitionen av sjukdom, vem är då normal?

Fel om jag inte är lycklig
Medikalisering innebär att lyfta in livsfenomen i medicinens värld som kan förklaras och beskriva dem med medicinsk terminologi och åtgärda dem med medicinska verktyg.
? Medikalisering har alltid funnits. Det finns klassiska exempel som homosexualitet, hysteri och nu den kontroversiella diskussionen om adhd, damp och Aspergers syndrom. En annan kontroversiell diskussion är den om barnlöshet ? är det en sjukdom? säger Karin Johannisson.
Samtidigt är det viktigt både för patienter, läkemedelsföretag och universitet att problemen hanteras som en sjukdom för då genereras resurser och uppmärksamhet till sjukvården och forskningen.
Karin Johannisson lyfter fram åldrandet och kvinnans klimakterium som ett exempel.
? Vi lyfter också in allt fler avsteg från en förväntad normalitet, som är konstruerad utifrån väldigt lättsinniga kriterier, estetiska aspekter och liknande. Men det mest allvarliga är att vi medikaliserar det som jag kallar naturlig sårbarhet. Vi lever i en kultur där vi tränas in i, att så snart vi känner ett avsteg från välbefinnande, att det ska åtgärdas med en tablett.
Hon oroas över att det i vårt samhälle idag finns en tendens att väldigt snabbt koppla på en diagnos ? en depressionsdiagnos, en trötthetsdiagnos, en ångestdiagnos eller någon annan. I och med att normen idag är att alltid vara normal, maxpresterande och att ligga på topp, då skapar man föreställningen att om man inte ligger på topp då är man sjuk. Om man inte känner sig lycklig så är det fel.
? Istället för att det faktiskt finns ett jättespektrum mellan total optimal hälsa och det vi kallar för sjukdom.
Enligt den moderna definitionen av hälsa är det frånvaro av sjukdom, WHO:s definition är ännu tuffare ? fullt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. Karin Johannisson menar att det är en dramatisk och utopisk definition av hälsa. Som jämförelse nämner hon äldre definitioner, som snarare var ett tillstånd som inte gick att definiera som något statiskt utan var ett balansförhållande mellan kroppen och livsstilen.

Patienten ställer diagnosen
En stor förändring på senare år ses i patienterna. Vår högpresterande kultur, där alla alltid ska vara fullt uppdaterade, har fört med sig bättre utbildade och mer informerade patienter med mindre respekt för läkarens auktoritet.
? Initiativet till vissa diagnoser kommer ofta från patienten själv idag, sen blir det mer läkarens uppgift att försöka bekräfta den uppfattningen eller hitta alternativ.
Därmed, och som ett led i medikaliseringen, går vi allt mer mot att behandla symtom och riskfaktorer istället för att behandla verkliga sjukdomar. Karin Johannisson tror att det beror på att de flesta diagnoser idag är symtomdiagnoser.
? Det som förenar både läkare och patient är jakten efter den biomedicinska markören, som också läkemedelsföretagen är storintressenter i.
? Samtidigt finns det en tragik i detta eftersom det egentligen är först då som patienten får full upprättelse i sin sjukdomsupplevelse, då det hittas en biologisk markör.
Under de senaste 20 åren har alltmer lyfts in i sjukdomsbegreppet, alltmer av vanligt illabefinnande. Därigenom har det också blivit ett stort glapp mellan sjukdom och sjukskrivning, många problem förs till medicinens hus utan att självklart höra hemma där.
? Det beror på att sjukdom är en av de få socialt accepterade formerna av avvikelse som vi har i vårt samhälle idag. Man kan inte ringa till jobbet och säga att man inte kommer för att man är trött eller rädd eller ledsen. Det vi kallar sjukdom täcker alla former av bristande välbefinnande, en avvikelse från det normala.
I det som är normalt förändras också det som kallas sjukdom. Idag ingår sånt som trötthet och koncentrationssvårigheter. För några decennier sedan skulle det knappast ha klassats som sjukdom, anser Karin Johannisson.
Hon menar att det är rimligt att tänka att läkemedelsföretagen utnyttjar att sjukdomsbegreppet har växt och blivit större. Men också att där finns ett inbyggt dilemma i det att företagen lever av människors sårbarhet. Men hon lyfter också fram de andra aktörerna ? patienterna själva, läkarna, arbetsgivaren, försäkringskassan och medierna.
? Alla samverkar och har ett gemensamt intresse. Och det är att få fram en diagnos. Patienterna för att det sätter ett namn på lidandet, läkaren för att kunna ge en förklaring, arbetsgivaren och försäkringskassan för att få tydlighet i relationen mellan sjuklighet och sjukskrivning, företaget för att de tjänar pengar och media för att sjuklighet ger löpsedlar.

Hög osäkerhetsfaktor
Anledningen till att vi ser problemet så starkt idag är enligt Karin Johannisson att vi lever i en högpresterande kultur som gäller alla aspekter i våra liv ? fritid, samliv, sexliv, barnen och den egna kroppen.
? När man ska prestera en perfekt kropp blir den kulturen extremt prestationsfylld. Det är till och med viktigt att se snygg ut medan man tränar. Man bygger på lager med lager med prestationer som är kopplat till yta.
? Det leder till fler och fler saker att gå runt och ha dåligt samvete för och då slutar det lätt i någon form av kollaps.
Hon tycker att det är svårt att säga om vi blivit mer deprimerade på senare år. Istället definierar vi oss tidigare som otillräckliga och då utgör kanske antidepressiv behandling ett attraktivt alternativ.
? Samtidigt finns det alltid några som hävdar att depressioner underbehandlas. Kontentan är att det är både en över- och en underbehandling på samma gång.
I grund och botten tror hon att tider som karaktäriseras av väldigt hög förändringstakt är sjukdomsskapande. Det kan vara stora politiska förändringar, stora strukturomvandlingar, stora förändringar vad gäller kommunikationer och krav på människan att hantera ny teknik.
? Det handlar om en enormt hög osäkerhetsfaktor. Många hålls utanför en arbetsmarknad som definieras som kunskaps- och informationsorienterad, som inte alls passar alla. Men också kan man säga att det handlar om nya tekniker som kan leda till otillräcklighet.
Lösningen till problemet är enkel, men samtidigt oerhört svår.
? Det handlar om stora politiska lösningar. Istället för att klaga över att alla är så sjuka måste vi komma med förslag till hur samhället ska se ut där människor kan och vill hålla sig friska, anser Karin Johannisson.
Joel Lexchin är inne på samma linje.
? Ska vi behandla människor så att de möter samhällets förväntningar på dem, eller ska vi förändra samhällets förväntningar på människan.

Fredrik Hed

När WHO kom ut med den tionde sjukdomsklassifikationen år 1997 var det tio år sedan den senaste utgåvan. På dessa tio år hade antalet koder ökat med i runda tal 4 000, en utveckling som Måns Rosén, chef för epidemiologiskt centrum på Socialstyrelsen beskriver som dramatisk. Men enligt honom är det inte direkt nya sjukdomar som upptäcks. Snarare är det så att forskare hittar nya subgrupper av sjukdomar inom redan etablerade sjukdomsområden. Rosén nämner utbrändhet i arbetslivet som exempel. De patienter som idag får denna diagnos kallades kanske tidigare deprimerade.
Klassifikationen enligt WHO innehåller förutom sjukdomar även andra hälsorelaterade begrepp. Rökning och alkoholbruk är två av dessa. Enligt Rikard Lindqvist, enhetschef på centrum för patientklassificering på Socialstyrelsen, gör varken WHO eller Socialstyrelsen någon värdering av vad som är sjukdom vid klassificeringen. Detta är istället upp till den medicinska vetenskapen att avgöra. Men en grov uppdelning finns ändå. Vissa av kapitlen i klassifikationen kallas organkapitel medan andra benämns yttre skador eller hälsorelaterade problem.
? I de flesta fall har det ingen praktisk betydelse om diagnosen är en sjukdom eller inte. Finns det hjälp att få så finns det, oavsett hur diagnosen klassificeras. Sedan är det en annan fråga vad diagnosen innebär för samhällets åtagande, säger Rikard Lindqvist.

Risk för fel diagnos
När det kommer till vem som ska betala för läkemedel spelar diagnosen dock en roll. Läkemedelsförmånsnämnden har i sina kriterier för vad som ska få ingå i läkemedelsförmånen bestämt att data ska redovisas för subgrupper eftersom läkemedlet kanske bara är kostnadseffektivt i en undergruppering. Kanske får vi snart se att subventionen av ett läkemedel begränsas till vissa av flera godkända indikationer.
Vilka följder får då den allt mer förfinade diagnosindelningen?
? Det finns två svar på det. Vissa säger att exempelvis klinisk forskning blir enklare med mer specifika diagnoser. Men det finns också en risk att läkaren lättare sätter fel diagnos om det finns många att välja på. Till slut kan bara superexperter ställa rätt diagnos. Min bedömning är att vi har hög diagnossäkerhet vid de stora folksjukdomarna medan mindre sjukdomar oftare feldiagnosticeras, förklarar Rikard Lindqvist.
Göran Alsterlind, apotekare och omvärldsanalytiker, hör till dem som menar att det kommer att bli lättare och viktigare att ställa rätt diagnos i framtiden. I takt med att den nya genomtekniken vinner mark får vi ett mer vetenskapligt sätt att definiera sjukdom på. Alsterlind jämför med den nu rådande evidensbaserade medicinen som istället bygger på statistiska beräkningar av vad som är sjukdom.
? Från att tidigare ha klumpat ihop mängder av vad som egentligen är olika sjukdomar med snarlika symtom kan vi med allt bättre precision bestämma den enskilda individens sjukdom. Diagnosen blir viktigare än vad den varit tidigare eftersom vi också går över till individualiserad behandling. Vi går från en läkemedelsbehandling som liknar ett hagelsvärmsskjutande till en precisionsbombning av sjukdomen i framtiden.
Det nya genomtänkandet och farmakoterapin slår igenom på allvar någonstans mellan 2005 och 2010 för diagnosteknikerna och mellan 2010 och 2015 för läkemedelsbehandlingen enligt Alsterlind. Han menar att de som driver på utvecklingen är de nya bioteknikföretagen medan de vetenskapliga rönen kommer från universitetsforskning i USA. Den traditionella läkemedelsindustrin är enligt Alsterlind fortfarande fast i det gamla tänkandet att ?one size fits all? och är därför inte alls pådrivande.

Industrin gillar breda diagnoser
Håkan Melhus, docent i medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet, tror inte heller att det är läkemedelsföretagen som driver utvecklingen mot den förfinade diagnostiken.
? Industrin vill sälja till stora grupper och ser nog helst att indikationerna heter hypertoni, ont i magen eller liknande. Det är ju just på grund av läkemedelsindustrins svala intresse för små sjukdomar som begreppet orphan drugs har kommit till. Företagen använder sig av gentekniken för att välja bort läkemedel som interagerar med vissa vanliga enzymsystem men efter det skedet är de inte så intresserade.
Har det väl hittats en subgrupp som har god nytta av ett läkemedel finns det ändå exempel på att läkemedelsindustrin hjälper till att definiera nya begrepp och diagnoser. Överaktiv blåsa är ett sådant begrepp som beskriver ett tillstånd av ofrivilliga blåsmuskelsammandragningar utan känd orsak. Överaktiv blåsa är en undergrupp dels till trängningsinkontinens och dels till trängningar utan läckage. Begreppet är skapat av en internationell inkontinensorganisation men att den tidpunkt då vi i Sverige började höra talas om överaktiv blåsa sammanfaller mycket väl med den tid då dåvarande Pharmacia började lansera tolterodin (Detrusitol) är ingen slump.
? Begreppet överaktiv blåsa har inte underlättat det kliniska arbetet. Namnet är som skräddarsytt för att passa just detta läkemedels indikation, säger Eva Samuelsson, distriktsläkare och lektor vid enheten för allmänmedicin vid Umeå universitet.
Idag har WHO accepterat begreppet överaktiv blåsa, vilket kommer att finnas med i klassifikationen från och med år 2006.
? Vi har hjälpt till att lansera begreppet. Det är naturligt för oss att göra det eftersom vi bara vill att de patienter som har nytta av läkemedlet ska ta det. Då behövs en tydligare definition, menar Christer Walderik, produktchef på Pfizer.

När WHO kom ut med den tionde sjukdomsklassifikationen år 1997 var det tio år sedan den senaste utgåvan. På dessa tio år hade antalet koder ökat med i runda tal 4 000, en utveckling som Måns Rosén, chef för epidemiologiskt centrum på Socialstyrelsen beskriver som dramatisk. Men enligt honom är det inte direkt nya sjukdomar som upptäcks. Snarare är det så att forskare hittar nya subgrupper av sjukdomar inom redan etablerade sjukdomsområden. Rosén nämner utbrändhet i arbetslivet som exempel. De patienter som idag får denna diagnos kallades kanske tidigare deprimerade.
Klassifikationen enligt WHO innehåller förutom sjukdomar även andra hälsorelaterade begrepp. Rökning och alkoholbruk är två av dessa. Enligt Rikard Lindqvist, enhetschef på centrum för patientklassificering på Socialstyrelsen, gör varken WHO eller Socialstyrelsen någon värdering av vad som är sjukdom vid klassificeringen. Detta är istället upp till den medicinska vetenskapen att avgöra. Men en grov uppdelning finns ändå. Vissa av kapitlen i klassifikationen kallas organkapitel medan andra benämns yttre skador eller hälsorelaterade problem.
? I de flesta fall har det ingen praktisk betydelse om diagnosen är en sjukdom eller inte. Finns det hjälp att få så finns det, oavsett hur diagnosen klassificeras. Sedan är det en annan fråga vad diagnosen innebär för samhällets åtagande, säger Rikard Lindqvist.

Risk för fel diagnos
När det kommer till vem som ska betala för läkemedel spelar diagnosen dock en roll. Läkemedelsförmånsnämnden har i sina kriterier för vad som ska få ingå i läkemedelsförmånen bestämt att data ska redovisas för subgrupper eftersom läkemedlet kanske bara är kostnadseffektivt i en undergruppering. Kanske får vi snart se att subventionen av ett läkemedel begränsas till vissa av flera godkända indikationer.
Vilka följder får då den allt mer förfinade diagnosindelningen?
? Det finns två svar på det. Vissa säger att exempelvis klinisk forskning blir enklare med mer specifika diagnoser. Men det finns också en risk att läkaren lättare sätter fel diagnos om det finns många att välja på. Till slut kan bara superexperter ställa rätt diagnos. Min bedömning är att vi har hög diagnossäkerhet vid de stora folksjukdomarna medan mindre sjukdomar oftare feldiagnosticeras, förklarar Rikard Lindqvist.
Göran Alsterlind, apotekare och omvärldsanalytiker, hör till dem som menar att det kommer att bli lättare och viktigare att ställa rätt diagnos i framtiden. I takt med att den nya genomtekniken vinner mark får vi ett mer vetenskapligt sätt att definiera sjukdom på. Alsterlind jämför med den nu rådande evidensbaserade medicinen som istället bygger på statistiska beräkningar av vad som är sjukdom.
? Från att tidigare ha klumpat ihop mängder av vad som egentligen är olika sjukdomar med snarlika symtom kan vi med allt bättre precision bestämma den enskilda individens sjukdom. Diagnosen blir viktigare än vad den varit tidigare eftersom vi också går över till individualiserad behandling. Vi går från en läkemedelsbehandling som liknar ett hagelsvärmsskjutande till en precisionsbombning av sjukdomen i framtiden.
Det nya genomtänkandet och farmakoterapin slår igenom på allvar någonstans mellan 2005 och 2010 för diagnosteknikerna och mellan 2010 och 2015 för läkemedelsbehandlingen enligt Alsterlind. Han menar att de som driver på utvecklingen är de nya bioteknikföretagen medan de vetenskapliga rönen kommer från universitetsforskning i USA. Den traditionella läkemedelsindustrin är enligt Alsterlind fortfarande fast i det gamla tänkandet att ?one size fits all? och är därför inte alls pådrivande.

Industrin gillar breda diagnoser
Håkan Melhus, docent i medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet, tror inte heller att det är läkemedelsföretagen som driver utvecklingen mot den förfinade diagnostiken.
? Industrin vill sälja till stora grupper och ser nog helst att indikationerna heter hypertoni, ont i magen eller liknande. Det är ju just på grund av läkemedelsindustrins svala intresse för små sjukdomar som begreppet orphan drugs har kommit till. Företagen använder sig av gentekniken för att välja bort läkemedel som interagerar med vissa vanliga enzymsystem men efter det skedet är de inte så intresserade.
Har det väl hittats en subgrupp som har god nytta av ett läkemedel finns det ändå exempel på att läkemedelsindustrin hjälper till att definiera nya begrepp och diagnoser. Överaktiv blåsa är ett sådant begrepp som beskriver ett tillstånd av ofrivilliga blåsmuskelsammandragningar utan känd orsak. Överaktiv blåsa är en undergrupp dels till trängningsinkontinens och dels till trängningar utan läckage. Begreppet är skapat av en internationell inkontinensorganisation men att den tidpunkt då vi i Sverige började höra talas om överaktiv blåsa sammanfaller mycket väl med den tid då dåvarande Pharmacia började lansera tolterodin (Detrusitol) är ingen slump.
? Begreppet överaktiv blåsa har inte underlättat det kliniska arbetet. Namnet är som skräddarsytt för att passa just detta läkemedels indikation, säger Eva Samuelsson, distriktsläkare och lektor vid enheten för allmänmedicin vid Umeå universitet.
Idag har WHO accepterat begreppet överaktiv blåsa, vilket kommer att finnas med i klassifikationen från och med år 2006.
? Vi har hjälpt till att lansera begreppet. Det är naturligt för oss att göra det eftersom vi bara vill att de patienter som har nytta av läkemedlet ska ta det. Då behövs en tydligare definition, menar Christer Walderik, produktchef på Pfizer.

När WHO kom ut med den tionde sjukdomsklassifikationen år 1997 var det tio år sedan den senaste utgåvan. På dessa tio år hade antalet koder ökat med i runda tal 4 000, en utveckling som Måns Rosén, chef för epidemiologiskt centrum på Socialstyrelsen beskriver som dramatisk. Men enligt honom är det inte direkt nya sjukdomar som upptäcks. Snarare är det så att forskare hittar nya subgrupper av sjukdomar inom redan etablerade sjukdomsområden. Rosén nämner utbrändhet i arbetslivet som exempel. De patienter som idag får denna diagnos kallades kanske tidigare deprimerade.
Klassifikationen enligt WHO innehåller förutom sjukdomar även andra hälsorelaterade begrepp. Rökning och alkoholbruk är två av dessa. Enligt Rikard Lindqvist, enhetschef på centrum för patientklassificering på Socialstyrelsen, gör varken WHO eller Socialstyrelsen någon värdering av vad som är sjukdom vid klassificeringen. Detta är istället upp till den medicinska vetenskapen att avgöra. Men en grov uppdelning finns ändå. Vissa av kapitlen i klassifikationen kallas organkapitel medan andra benämns yttre skador eller hälsorelaterade problem.
? I de flesta fall har det ingen praktisk betydelse om diagnosen är en sjukdom eller inte. Finns det hjälp att få så finns det, oavsett hur diagnosen klassificeras. Sedan är det en annan fråga vad diagnosen innebär för samhällets åtagande, säger Rikard Lindqvist.

Risk för fel diagnos
När det kommer till vem som ska betala för läkemedel spelar diagnosen dock en roll. Läkemedelsförmånsnämnden har i sina kriterier för vad som ska få ingå i läkemedelsförmånen bestämt att data ska redovisas för subgrupper eftersom läkemedlet kanske bara är kostnadseffektivt i en undergruppering. Kanske får vi snart se att subventionen av ett läkemedel begränsas till vissa av flera godkända indikationer.
Vilka följder får då den allt mer förfinade diagnosindelningen?
? Det finns två svar på det. Vissa säger att exempelvis klinisk forskning blir enklare med mer specifika diagnoser. Men det finns också en risk att läkaren lättare sätter fel diagnos om det finns många att välja på. Till slut kan bara superexperter ställa rätt diagnos. Min bedömning är att vi har hög diagnossäkerhet vid de stora folksjukdomarna medan mindre sjukdomar oftare feldiagnosticeras, förklarar Rikard Lindqvist.
Göran Alsterlind, apotekare och omvärldsanalytiker, hör till dem som menar att det kommer att bli lättare och viktigare att ställa rätt diagnos i framtiden. I takt med att den nya genomtekniken vinner mark får vi ett mer vetenskapligt sätt att definiera sjukdom på. Alsterlind jämför med den nu rådande evidensbaserade medicinen som istället bygger på statistiska beräkningar av vad som är sjukdom.
? Från att tidigare ha klumpat ihop mängder av vad som egentligen är olika sjukdomar med snarlika symtom kan vi med allt bättre precision bestämma den enskilda individens sjukdom. Diagnosen blir viktigare än vad den varit tidigare eftersom vi också går över till individualiserad behandling. Vi går från en läkemedelsbehandling som liknar ett hagelsvärmsskjutande till en precisionsbombning av sjukdomen i framtiden.
Det nya genomtänkandet och farmakoterapin slår igenom på allvar någonstans mellan 2005 och 2010 för diagnosteknikerna och mellan 2010 och 2015 för läkemedelsbehandlingen enligt Alsterlind. Han menar att de som driver på utvecklingen är de nya bioteknikföretagen medan de vetenskapliga rönen kommer från universitetsforskning i USA. Den traditionella läkemedelsindustrin är enligt Alsterlind fortfarande fast i det gamla tänkandet att ?one size fits all? och är därför inte alls pådrivande.

Industrin gillar breda diagnoser
Håkan Melhus, docent i medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet, tror inte heller att det är läkemedelsföretagen som driver utvecklingen mot den förfinade diagnostiken.
? Industrin vill sälja till stora grupper och ser nog helst att indikationerna heter hypertoni, ont i magen eller liknande. Det är ju just på grund av läkemedelsindustrins svala intresse för små sjukdomar som begreppet orphan drugs har kommit till. Företagen använder sig av gentekniken för att välja bort läkemedel som interagerar med vissa vanliga enzymsystem men efter det skedet är de inte så intresserade.
Har det väl hittats en subgrupp som har god nytta av ett läkemedel finns det ändå exempel på att läkemedelsindustrin hjälper till att definiera nya begrepp och diagnoser. Överaktiv blåsa är ett sådant begrepp som beskriver ett tillstånd av ofrivilliga blåsmuskelsammandragningar utan känd orsak. Överaktiv blåsa är en undergrupp dels till trängningsinkontinens och dels till trängningar utan läckage. Begreppet är skapat av en internationell inkontinensorganisation men att den tidpunkt då vi i Sverige började höra talas om överaktiv blåsa sammanfaller mycket väl med den tid då dåvarande Pharmacia började lansera tolterodin (Detrusitol) är ingen slump.
? Begreppet överaktiv blåsa har inte underlättat det kliniska arbetet. Namnet är som skräddarsytt för att passa just detta läkemedels indikation, säger Eva Samuelsson, distriktsläkare och lektor vid enheten för allmänmedicin vid Umeå universitet.
Idag har WHO accepterat begreppet överaktiv blåsa, vilket kommer att finnas med i klassifikationen från och med år 2006.
? Vi har hjälpt till att lansera begreppet. Det är naturligt för oss att göra det eftersom vi bara vill att de patienter som har nytta av läkemedlet ska ta det. Då behövs en tydligare definition, menar Christer Walderik, produktchef på Pfizer.

När WHO kom ut med den tionde sjukdomsklassifikationen år 1997 var det tio år sedan den senaste utgåvan. På dessa tio år hade antalet koder ökat med i runda tal 4 000, en utveckling som Måns Rosén, chef för epidemiologiskt centrum på Socialstyrelsen beskriver som dramatisk. Men enligt honom är det inte direkt nya sjukdomar som upptäcks. Snarare är det så att forskare hittar nya subgrupper av sjukdomar inom redan etablerade sjukdomsområden. Rosén nämner utbrändhet i arbetslivet som exempel. De patienter som idag får denna diagnos kallades kanske tidigare deprimerade.
Klassifikationen enligt WHO innehåller förutom sjukdomar även andra hälsorelaterade begrepp. Rökning och alkoholbruk är två av dessa. Enligt Rikard Lindqvist, enhetschef på centrum för patientklassificering på Socialstyrelsen, gör varken WHO eller Socialstyrelsen någon värdering av vad som är sjukdom vid klassificeringen. Detta är istället upp till den medicinska vetenskapen att avgöra. Men en grov uppdelning finns ändå. Vissa av kapitlen i klassifikationen kallas organkapitel medan andra benämns yttre skador eller hälsorelaterade problem.
? I de flesta fall har det ingen praktisk betydelse om diagnosen är en sjukdom eller inte. Finns det hjälp att få så finns det, oavsett hur diagnosen klassificeras. Sedan är det en annan fråga vad diagnosen innebär för samhällets åtagande, säger Rikard Lindqvist.

Risk för fel diagnos
När det kommer till vem som ska betala för läkemedel spelar diagnosen dock en roll. Läkemedelsförmånsnämnden har i sina kriterier för vad som ska få ingå i läkemedelsförmånen bestämt att data ska redovisas för subgrupper eftersom läkemedlet kanske bara är kostnadseffektivt i en undergruppering. Kanske får vi snart se att subventionen av ett läkemedel begränsas till vissa av flera godkända indikationer.
Vilka följder får då den allt mer förfinade diagnosindelningen?
? Det finns två svar på det. Vissa säger att exempelvis klinisk forskning blir enklare med mer specifika diagnoser. Men det finns också en risk att läkaren lättare sätter fel diagnos om det finns många att välja på. Till slut kan bara superexperter ställa rätt diagnos. Min bedömning är att vi har hög diagnossäkerhet vid de stora folksjukdomarna medan mindre sjukdomar oftare feldiagnosticeras, förklarar Rikard Lindqvist.
Göran Alsterlind, apotekare och omvärldsanalytiker, hör till dem som menar att det kommer att bli lättare och viktigare att ställa rätt diagnos i framtiden. I takt med att den nya genomtekniken vinner mark får vi ett mer vetenskapligt sätt att definiera sjukdom på. Alsterlind jämför med den nu rådande evidensbaserade medicinen som istället bygger på statistiska beräkningar av vad som är sjukdom.
? Från att tidigare ha klumpat ihop mängder av vad som egentligen är olika sjukdomar med snarlika symtom kan vi med allt bättre precision bestämma den enskilda individens sjukdom. Diagnosen blir viktigare än vad den varit tidigare eftersom vi också går över till individualiserad behandling. Vi går från en läkemedelsbehandling som liknar ett hagelsvärmsskjutande till en precisionsbombning av sjukdomen i framtiden.
Det nya genomtänkandet och farmakoterapin slår igenom på allvar någonstans mellan 2005 och 2010 för diagnosteknikerna och mellan 2010 och 2015 för läkemedelsbehandlingen enligt Alsterlind. Han menar att de som driver på utvecklingen är de nya bioteknikföretagen medan de vetenskapliga rönen kommer från universitetsforskning i USA. Den traditionella läkemedelsindustrin är enligt Alsterlind fortfarande fast i det gamla tänkandet att ?one size fits all? och är därför inte alls pådrivande.

Industrin gillar breda diagnoser
Håkan Melhus, docent i medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet, tror inte heller att det är läkemedelsföretagen som driver utvecklingen mot den förfinade diagnostiken.
? Industrin vill sälja till stora grupper och ser nog helst att indikationerna heter hypertoni, ont i magen eller liknande. Det är ju just på grund av läkemedelsindustrins svala intresse för små sjukdomar som begreppet orphan drugs har kommit till. Företagen använder sig av gentekniken för att välja bort läkemedel som interagerar med vissa vanliga enzymsystem men efter det skedet är de inte så intresserade.
Har det väl hittats en subgrupp som har god nytta av ett läkemedel finns det ändå exempel på att läkemedelsindustrin hjälper till att definiera nya begrepp och diagnoser. Överaktiv blåsa är ett sådant begrepp som beskriver ett tillstånd av ofrivilliga blåsmuskelsammandragningar utan känd orsak. Överaktiv blåsa är en undergrupp dels till trängningsinkontinens och dels till trängningar utan läckage. Begreppet är skapat av en internationell inkontinensorganisation men att den tidpunkt då vi i Sverige började höra talas om överaktiv blåsa sammanfaller mycket väl med den tid då dåvarande Pharmacia började lansera tolterodin (Detrusitol) är ingen slump.
? Begreppet överaktiv blåsa har inte underlättat det kliniska arbetet. Namnet är som skräddarsytt för att passa just detta läkemedels indikation, säger Eva Samuelsson, distriktsläkare och lektor vid enheten för allmänmedicin vid Umeå universitet.
Idag har WHO accepterat begreppet överaktiv blåsa, vilket kommer att finnas med i klassifikationen från och med år 2006.
? Vi har hjälpt till att lansera begreppet. Det är naturligt för oss att göra det eftersom vi bara vill att de patienter som har nytta av läkemedlet ska ta det. Då behövs en tydligare definition, menar Christer Walderik, produktchef på Pfizer.

Impotens var tidigare en tabubelagd sjukdom. Med hjälp av Viagra har den avdramatiserats och accepterats. Viagra är ett exempel på en väldigt lyckad varumärkeslansering.
Det säger Gunilla Orrebrink som arbetat i läkemedelsbranschen i många år och som nu är verksamhetskonsult på Creuna, ett företag som sysslar med digitala kommunikationslösningar och affärs- och varumärkesstrategier. Hon tror inte att det är någon slump att Pfizer har lyckats lansera Viagra så bra. Framgången bygger istället på hård och medveten marknadsföring.
? De har aldrig stuckit under stol med varumärket. Företaget har sett till att gemene man känner till produkten och att den omnämnts i olika sammanhang, inte minst på redaktionell plats i olika medier.
För att bygga ett starkt varumärke för ett läkemedel gäller det, enligt Orrebrink, att göra patienter och läkare medvetna om att sjukdomar existerar och att de har en behandling. En av svårigheterna för marknadsförarna är att de inte får göra reklam för receptbelagda läkemedel mot patienten i Sverige. Men att göra patienterna uppmärksamma på sjukdomen fungerar bra.
Tanken är att patienter som är medvetna om sjukdomen ska fortsätta att leta efter information på egen hand, gärna på internet, och där hitta svar på vilket läkemedel som kan hjälpa dem. På webbsidor som karleksinfo.nu och behandlaharavfall.nu får patienten lätt reda på vilket läkemedel och vilket varumärke som kan hjälpa just dem.
? Man kan bygga varumärken även om man inte nämner produktens namn. Jag tror mycket på att nå patienter genom allmän information, säger Gunilla Orrebrink.

Läkemedelsbranschen ligger efter
Ett annat sätt att nå konsumenterna är att göra reklam för läkemedelsföretaget istället för produkten. Kan man knyta värden till företagets namn finns det stor chans att detta överförs på produkten, menar Orrebrink. Hon tycker att läkemedelsbranschen ligger efter andra branscher när det gäller att bygga varumärken för produkterna. Men varumärkesstrategier som avser företagen är ännu mer sällsynta.
? När jag började jobba inom läkemedelsindustrin för omkring 18 år sedan var det ingen som brydde sig om vilket företag man kom från när man träffade läkare. Men nu börjar detta förändras.
En allt hårdare konkurrens är förmodligen det som ligger bakom denna förändring. Fler och fler kopieföretag och me-too-läkemedel, läkemedelslistor och generisk substitution är faktorer som enligt Orrebrink driver på behoven av starka varumärken.
? Många för resonemang om att det inte är någon idé att satsa på varumärket när läkemedelskommittéernas listor och apotekens utbyten har förts in. Men då kan man lika gärna vända på sammanhanget. Nu får patienten plötsligt möjligheten att välja. Och patienten kanske vill betala mer för ett läkemedel med ett varumärke som betyder trygghet eller extra service.
Hur bygger man då ett bra varumärke? Enligt Jan Ferlin, vd för företaget Spirit och lärare på Berghs school of communication, gäller det att utgå från vad mottagaren vill ha och vilka hans eller hennes villkor är. Sedan gäller det att vara konsekvent och säga samma sak gång på gång. Iprenmannen är paradexemplet på reklam som fungerar och som dessutom får publiken att skratta.
? Folk i allmänhet analyserar inte så mycket. Läkemedelsföretagen och tandvårdsföretagen har ofta alldeles för mycket vita rockar och diagram i sin reklam. De försöker bygga ett förtroende som inte är trovärdigt. Konsumenterna ser igenom allvaret, säger Jan Ferlin.

Marknaden styr forskningen
Steinar Höeg, vd för Astrazenecas svenska marknadsbolag, menar att den dramatiska kostnadsökningen för att få fram ett läkemedel till marknaden också driver på behovet av att få fram läkemedel med starka varumärken.
Analyser av marknadens behov och konkurrenssituation styr vilka läkemedel som det överhuvudtaget ska forskas på. Redan när ett läkemedel närmar sig fas III börjar marknadsavdelningen på Astrazeneca att göra sig beredda för lanseringen genom att till exempel fundera på namn för produkten. Då är det ofta mellan fem och sex år kvar tills läkemedlet kommer till marknaden. Tre år innan läkemedlet ska introduceras finslipas marknadsföringsstrategierna och kontakten med konsumenter eller läkare blir mer intensiv.
? Det är mycket viktigt att få återkoppling från marknaden. Genom konsulenter och marknadsfolk har vi dagligen kontakt med läkare för att samla upp kunskap och tillvarata deras intressen. Men även forskarna har under hela utvecklingen nära kontakt med läkarna för att ha direkt kontakt med användarna, säger Höeg.

Impotens var tidigare en tabubelagd sjukdom. Med hjälp av Viagra har den avdramatiserats och accepterats. Viagra är ett exempel på en väldigt lyckad varumärkeslansering.
Det säger Gunilla Orrebrink som arbetat i läkemedelsbranschen i många år och som nu är verksamhetskonsult på Creuna, ett företag som sysslar med digitala kommunikationslösningar och affärs- och varumärkesstrategier. Hon tror inte att det är någon slump att Pfizer har lyckats lansera Viagra så bra. Framgången bygger istället på hård och medveten marknadsföring.
? De har aldrig stuckit under stol med varumärket. Företaget har sett till att gemene man känner till produkten och att den omnämnts i olika sammanhang, inte minst på redaktionell plats i olika medier.
För att bygga ett starkt varumärke för ett läkemedel gäller det, enligt Orrebrink, att göra patienter och läkare medvetna om att sjukdomar existerar och att de har en behandling. En av svårigheterna för marknadsförarna är att de inte får göra reklam för receptbelagda läkemedel mot patienten i Sverige. Men att göra patienterna uppmärksamma på sjukdomen fungerar bra.
Tanken är att patienter som är medvetna om sjukdomen ska fortsätta att leta efter information på egen hand, gärna på internet, och där hitta svar på vilket läkemedel som kan hjälpa dem. På webbsidor som karleksinfo.nu och behandlaharavfall.nu får patienten lätt reda på vilket läkemedel och vilket varumärke som kan hjälpa just dem.
? Man kan bygga varumärken även om man inte nämner produktens namn. Jag tror mycket på att nå patienter genom allmän information, säger Gunilla Orrebrink.

Läkemedelsbranschen ligger efter
Ett annat sätt att nå konsumenterna är att göra reklam för läkemedelsföretaget istället för produkten. Kan man knyta värden till företagets namn finns det stor chans att detta överförs på produkten, menar Orrebrink. Hon tycker att läkemedelsbranschen ligger efter andra branscher när det gäller att bygga varumärken för produkterna. Men varumärkesstrategier som avser företagen är ännu mer sällsynta.
? När jag började jobba inom läkemedelsindustrin för omkring 18 år sedan var det ingen som brydde sig om vilket företag man kom från när man träffade läkare. Men nu börjar detta förändras.
En allt hårdare konkurrens är förmodligen det som ligger bakom denna förändring. Fler och fler kopieföretag och me-too-läkemedel, läkemedelslistor och generisk substitution är faktorer som enligt Orrebrink driver på behoven av starka varumärken.
? Många för resonemang om att det inte är någon idé att satsa på varumärket när läkemedelskommittéernas listor och apotekens utbyten har förts in. Men då kan man lika gärna vända på sammanhanget. Nu får patienten plötsligt möjligheten att välja. Och patienten kanske vill betala mer för ett läkemedel med ett varumärke som betyder trygghet eller extra service.
Hur bygger man då ett bra varumärke? Enligt Jan Ferlin, vd för företaget Spirit och lärare på Berghs school of communication, gäller det att utgå från vad mottagaren vill ha och vilka hans eller hennes villkor är. Sedan gäller det att vara konsekvent och säga samma sak gång på gång. Iprenmannen är paradexemplet på reklam som fungerar och som dessutom får publiken att skratta.
? Folk i allmänhet analyserar inte så mycket. Läkemedelsföretagen och tandvårdsföretagen har ofta alldeles för mycket vita rockar och diagram i sin reklam. De försöker bygga ett förtroende som inte är trovärdigt. Konsumenterna ser igenom allvaret, säger Jan Ferlin.

Marknaden styr forskningen
Steinar Höeg, vd för Astrazenecas svenska marknadsbolag, menar att den dramatiska kostnadsökningen för att få fram ett läkemedel till marknaden också driver på behovet av att få fram läkemedel med starka varumärken.
Analyser av marknadens behov och konkurrenssituation styr vilka läkemedel som det överhuvudtaget ska forskas på. Redan när ett läkemedel närmar sig fas III börjar marknadsavdelningen på Astrazeneca att göra sig beredda för lanseringen genom att till exempel fundera på namn för produkten. Då är det ofta mellan fem och sex år kvar tills läkemedlet kommer till marknaden. Tre år innan läkemedlet ska introduceras finslipas marknadsföringsstrategierna och kontakten med konsumenter eller läkare blir mer intensiv.
? Det är mycket viktigt att få återkoppling från marknaden. Genom konsulenter och marknadsfolk har vi dagligen kontakt med läkare för att samla upp kunskap och tillvarata deras intressen. Men även forskarna har under hela utvecklingen nära kontakt med läkarna för att ha direkt kontakt med användarna, säger Höeg.

Impotens var tidigare en tabubelagd sjukdom. Med hjälp av Viagra har den avdramatiserats och accepterats. Viagra är ett exempel på en väldigt lyckad varumärkeslansering.
Det säger Gunilla Orrebrink som arbetat i läkemedelsbranschen i många år och som nu är verksamhetskonsult på Creuna, ett företag som sysslar med digitala kommunikationslösningar och affärs- och varumärkesstrategier. Hon tror inte att det är någon slump att Pfizer har lyckats lansera Viagra så bra. Framgången bygger istället på hård och medveten marknadsföring.
? De har aldrig stuckit under stol med varumärket. Företaget har sett till att gemene man känner till produkten och att den omnämnts i olika sammanhang, inte minst på redaktionell plats i olika medier.
För att bygga ett starkt varumärke för ett läkemedel gäller det, enligt Orrebrink, att göra patienter och läkare medvetna om att sjukdomar existerar och att de har en behandling. En av svårigheterna för marknadsförarna är att de inte får göra reklam för receptbelagda läkemedel mot patienten i Sverige. Men att göra patienterna uppmärksamma på sjukdomen fungerar bra.
Tanken är att patienter som är medvetna om sjukdomen ska fortsätta att leta efter information på egen hand, gärna på internet, och där hitta svar på vilket läkemedel som kan hjälpa dem. På webbsidor som karleksinfo.nu och behandlaharavfall.nu får patienten lätt reda på vilket läkemedel och vilket varumärke som kan hjälpa just dem.
? Man kan bygga varumärken även om man inte nämner produktens namn. Jag tror mycket på att nå patienter genom allmän information, säger Gunilla Orrebrink.

Läkemedelsbranschen ligger efter
Ett annat sätt att nå konsumenterna är att göra reklam för läkemedelsföretaget istället för produkten. Kan man knyta värden till företagets namn finns det stor chans att detta överförs på produkten, menar Orrebrink. Hon tycker att läkemedelsbranschen ligger efter andra branscher när det gäller att bygga varumärken för produkterna. Men varumärkesstrategier som avser företagen är ännu mer sällsynta.
? När jag började jobba inom läkemedelsindustrin för omkring 18 år sedan var det ingen som brydde sig om vilket företag man kom från när man träffade läkare. Men nu börjar detta förändras.
En allt hårdare konkurrens är förmodligen det som ligger bakom denna förändring. Fler och fler kopieföretag och me-too-läkemedel, läkemedelslistor och generisk substitution är faktorer som enligt Orrebrink driver på behoven av starka varumärken.
? Många för resonemang om att det inte är någon idé att satsa på varumärket när läkemedelskommittéernas listor och apotekens utbyten har förts in. Men då kan man lika gärna vända på sammanhanget. Nu får patienten plötsligt möjligheten att välja. Och patienten kanske vill betala mer för ett läkemedel med ett varumärke som betyder trygghet eller extra service.
Hur bygger man då ett bra varumärke? Enligt Jan Ferlin, vd för företaget Spirit och lärare på Berghs school of communication, gäller det att utgå från vad mottagaren vill ha och vilka hans eller hennes villkor är. Sedan gäller det att vara konsekvent och säga samma sak gång på gång. Iprenmannen är paradexemplet på reklam som fungerar och som dessutom får publiken att skratta.
? Folk i allmänhet analyserar inte så mycket. Läkemedelsföretagen och tandvårdsföretagen har ofta alldeles för mycket vita rockar och diagram i sin reklam. De försöker bygga ett förtroende som inte är trovärdigt. Konsumenterna ser igenom allvaret, säger Jan Ferlin.

Marknaden styr forskningen
Steinar Höeg, vd för Astrazenecas svenska marknadsbolag, menar att den dramatiska kostnadsökningen för att få fram ett läkemedel till marknaden också driver på behovet av att få fram läkemedel med starka varumärken.
Analyser av marknadens behov och konkurrenssituation styr vilka läkemedel som det överhuvudtaget ska forskas på. Redan när ett läkemedel närmar sig fas III börjar marknadsavdelningen på Astrazeneca att göra sig beredda för lanseringen genom att till exempel fundera på namn för produkten. Då är det ofta mellan fem och sex år kvar tills läkemedlet kommer till marknaden. Tre år innan läkemedlet ska introduceras finslipas marknadsföringsstrategierna och kontakten med konsumenter eller läkare blir mer intensiv.
? Det är mycket viktigt att få återkoppling från marknaden. Genom konsulenter och marknadsfolk har vi dagligen kontakt med läkare för att samla upp kunskap och tillvarata deras intressen. Men även forskarna har under hela utvecklingen nära kontakt med läkarna för att ha direkt kontakt med användarna, säger Höeg.

Impotens var tidigare en tabubelagd sjukdom. Med hjälp av Viagra har den avdramatiserats och accepterats. Viagra är ett exempel på en väldigt lyckad varumärkeslansering.
Det säger Gunilla Orrebrink som arbetat i läkemedelsbranschen i många år och som nu är verksamhetskonsult på Creuna, ett företag som sysslar med digitala kommunikationslösningar och affärs- och varumärkesstrategier. Hon tror inte att det är någon slump att Pfizer har lyckats lansera Viagra så bra. Framgången bygger istället på hård och medveten marknadsföring.
? De har aldrig stuckit under stol med varumärket. Företaget har sett till att gemene man känner till produkten och att den omnämnts i olika sammanhang, inte minst på redaktionell plats i olika medier.
För att bygga ett starkt varumärke för ett läkemedel gäller det, enligt Orrebrink, att göra patienter och läkare medvetna om att sjukdomar existerar och att de har en behandling. En av svårigheterna för marknadsförarna är att de inte får göra reklam för receptbelagda läkemedel mot patienten i Sverige. Men att göra patienterna uppmärksamma på sjukdomen fungerar bra.
Tanken är att patienter som är medvetna om sjukdomen ska fortsätta att leta efter information på egen hand, gärna på internet, och där hitta svar på vilket läkemedel som kan hjälpa dem. På webbsidor som karleksinfo.nu och behandlaharavfall.nu får patienten lätt reda på vilket läkemedel och vilket varumärke som kan hjälpa just dem.
? Man kan bygga varumärken även om man inte nämner produktens namn. Jag tror mycket på att nå patienter genom allmän information, säger Gunilla Orrebrink.

Läkemedelsbranschen ligger efter
Ett annat sätt att nå konsumenterna är att göra reklam för läkemedelsföretaget istället för produkten. Kan man knyta värden till företagets namn finns det stor chans att detta överförs på produkten, menar Orrebrink. Hon tycker att läkemedelsbranschen ligger efter andra branscher när det gäller att bygga varumärken för produkterna. Men varumärkesstrategier som avser företagen är ännu mer sällsynta.
? När jag började jobba inom läkemedelsindustrin för omkring 18 år sedan var det ingen som brydde sig om vilket företag man kom från när man träffade läkare. Men nu börjar detta förändras.
En allt hårdare konkurrens är förmodligen det som ligger bakom denna förändring. Fler och fler kopieföretag och me-too-läkemedel, läkemedelslistor och generisk substitution är faktorer som enligt Orrebrink driver på behoven av starka varumärken.
? Många för resonemang om att det inte är någon idé att satsa på varumärket när läkemedelskommittéernas listor och apotekens utbyten har förts in. Men då kan man lika gärna vända på sammanhanget. Nu får patienten plötsligt möjligheten att välja. Och patienten kanske vill betala mer för ett läkemedel med ett varumärke som betyder trygghet eller extra service.
Hur bygger man då ett bra varumärke? Enligt Jan Ferlin, vd för företaget Spirit och lärare på Berghs school of communication, gäller det att utgå från vad mottagaren vill ha och vilka hans eller hennes villkor är. Sedan gäller det att vara konsekvent och säga samma sak gång på gång. Iprenmannen är paradexemplet på reklam som fungerar och som dessutom får publiken att skratta.
? Folk i allmänhet analyserar inte så mycket. Läkemedelsföretagen och tandvårdsföretagen har ofta alldeles för mycket vita rockar och diagram i sin reklam. De försöker bygga ett förtroende som inte är trovärdigt. Konsumenterna ser igenom allvaret, säger Jan Ferlin.

Marknaden styr forskningen
Steinar Höeg, vd för Astrazenecas svenska marknadsbolag, menar att den dramatiska kostnadsökningen för att få fram ett läkemedel till marknaden också driver på behovet av att få fram läkemedel med starka varumärken.
Analyser av marknadens behov och konkurrenssituation styr vilka läkemedel som det överhuvudtaget ska forskas på. Redan när ett läkemedel närmar sig fas III börjar marknadsavdelningen på Astrazeneca att göra sig beredda för lanseringen genom att till exempel fundera på namn för produkten. Då är det ofta mellan fem och sex år kvar tills läkemedlet kommer till marknaden. Tre år innan läkemedlet ska introduceras finslipas marknadsföringsstrategierna och kontakten med konsumenter eller läkare blir mer intensiv.
? Det är mycket viktigt att få återkoppling från marknaden. Genom konsulenter och marknadsfolk har vi dagligen kontakt med läkare för att samla upp kunskap och tillvarata deras intressen. Men även forskarna har under hela utvecklingen nära kontakt med läkarna för att ha direkt kontakt med användarna, säger Höeg.

Det senaste och tydligaste exemplet på en av läkemedelsindustrin gemensamt skapad diagnos är kvinnlig sexuell dysfunktion. Det skriver den australiske medicinjournalisten Ray Moynihan i en uppmärksammad artikel i British Medical Journal (2003;326:45-47). Han beskriver hur sjukdomen definierades vid industrisponsrade symposier under de senaste sex åren av forskare med nära band till läkemedelsföretag.
Han är särskilt kritisk till en JAMA-artikel i februari 1999 av författare med band till Pfizer. Där kom man fram till att den totala förekomsten av sexuell dysfunktion hos kvinnor i åldern 18 till 59 år var 43 procent, en siffra som numera citeras flitigt både av forskare och media. Den baseras på en undersökning av 1 500 kvinnor som skulle svara ja eller nej på ett antal frågor om de hade upplevt någon av sju problem under minst två månader under det senaste året. Frågorna gällde exempelvis brist på intresse för sex och oro för att inte prestera tillräckligt bra.


Risk för övermedikalisering
Många experter har ifrågasatt den ofta citerade siffran och menar att verklig dysfunktion är väsentligt ovanligare och att siffran har bidragit till en övermedikalisering av kvinnlig sexualitet. Vad som är normalt för kvinnor med olika etisk, religiös och kulturell bakgrund samt olika åldrar är fortfarande oklart.
Angelica Hirschberg är docent och överläkare på Kvinnokliniken, Karolinska sjukhuset i Stockholm och kliniskt ansvarig för två studier på kvinnlig sexuell dysfunktion. Hon menar att siffran 40 procent kan stämma om man menar kvinnor som har olika brister i sexuallivet.
? Det beror helt på vilka kriterier man ställer upp. Det är många som tycker att deras sexualliv är otillfredsställande, men det betyder inte att det är onormalt. Man måste veta vad man pratar om, att man svarat ja på en av frågorna i den aktuella studien betyder inte att man är sjuk, säger hon.
Hon menar att läkarna har ett stort ansvar. En bra bedömning ska ta hänsyn till många faktorer som hur relationen är, andra sjukdomar, kvinnans ålder och så vidare. Det krävs mycket kunskap för att göra en helhetsbedömning.
? Det är lätt att tro att ett läkemedel är lösningen på allt, men då finns det stor risk att man blir besviken, säger hon. Men det är fler och fler kvinnor som söker hjälp för brister i sexuallivet och det är helt klart ett problem för många.
Vid Karolinska sjukhuset har man tidigare gjort en studie med sildenafil (Viagra) på kvinnor. Där fann man ingen signifikant effekt av sildenafil, vilket kan beror på att man inte hade delat upp kvinnornas problematik. I de nya studierna har man gjort en uppdelning i dels brist på lust och dels svårigheter att tända sexuellt. Man tror att sildenafil har bäst effekt på kvinnor med tändningsproblem och det är mer tveksamt om den typen av läkemedel har effekt när man saknar lust, menar Angelica Hirschberg.
Hon kan på grund av sekretess inte säga vilka företag eller vilka läkemedel de nya studierna vid Kvinnohälsan på KS gäller. Just nu håller man på att rekrytera patienter till studierna och letar efter kvinnor över 48 år.
Håkan Emilsson, informationschef på Pfizer i Sverige, bekräftar att Sverige är med i en internationell studie med sildenafil på kvinnor. Troligen rör det sig om flera år innan det kommer ut på marknaden och det är för tidigt att säga om det över huvud taget kommer så långt.


Att bygga en marknad
Sedan sildenafil lanserades 1998 har mer än 17 miljoner män fått recept på det som behandling för erektil dysfunktion För att bygga en liknande marknad för läkemedel bland kvinnor behöver företagen en klart definierad medicinsk diagnos med mätbara variabler för att kunna genomföra trovärdiga kliniska studier.
Vid en grundläggande sammankomst i Cape Cod, USA i maj 1997 möttes läkare, forskare och företagsrepresentanter för att diskutera framtida riktlinjer för kliniska studier på detta område. Enligt Ray Moynihan var bara läkare och forskare som samarbetat med läkemedelsindustrin inbjudna och av dokumentationen framgår att nio läkemedelsföretag gett ekonomiskt bidrag.
Arton månader senare, i oktober 1998, hölls den första internationella konsensuskonferensen om kvinnlig sexuell dysfunktion i Boston. Där kom man fram till en ny definition och klassificering av kvinnlig sexuell dysfunktion.
Av dokumentation från konferensen framgår att den fått ekonomiskt stöd från åtta läkemedelsföretag och att 18 av 19 författare till den nya definitionen hade finansiellt intresse eller andra band med totalt 22 läkemedelsföretag.
Efter publiceringen av Ray Moynihans artikel kom det in mängder av svar varav många var kritiska, mest från kvinnor som trodde att artikeln förnekade existensen av kvinnliga sexuella problem eller var försök att klassa alla sexuella problem som psykiska. En del kvinnor var glada för att deras problem medikaliserades ? att de slutligen blev tagna på allvar.
Den farmacevtiska industrin i Storbritannien tillbakavisade anklagelserna som falska och felaktiga och menade att artikeln varken är till hjälp för forskare, läkare eller kvinnor med sexuella problem. En representant för Pfizer deklarerade att diagnosen kvinnlig sexuell dysfunktion fanns redan 1994.