Kryddor som medicin

Den här tiden på året är vi många som frossar i pepparkakor, saffransbullar och glögg. Kanel, kryddnejlika och ingefära ses numera mest som intressanta smakämnen. Men i själva verket har många av julens kryddor ett långt förflutet inom läkekonsten och anses kunna bota allt från åksjuka och ledvärk till inflammationer och matsmältningsproblem.
13 december 2007, klockan 10:10
Ämnen: 

”Äter man ett stycke ingefära varje morgon får apotekaren dö av hunger” är ett gammalt kinesiskt talesätt som omtalades i läkeböcker redan på 3000-talet f. Kr. De gamla grekerna hade gärna torkat och malt ingefärspulver i bröd och det är troligen ursprunget till våra pepparkakor. I folkmedicinen användes ingefära mot förkylning och för att stimulera hjärtat.

Kanel har använts som läkemedel i över 4000 år för att värma kalla händer och fötter och motverka gaser i magen och diarréer. När den egyptiska drottningen Hatsepsut år 1485 f Kr sände ut sina skepp var det med order att hemföra kanel, myrra, elfenben, hundar och apor . Det ingick också i den ursprungliga karmeliterspriten som tillverkades av munkarna i klostren och innehöll förutom kanel rosmarin, melissablad, anis, koriander, citronskal, muskot, kryddnejlika, mejram, timjan, angelikarot och salvia.
Nästan alla exotiska kryddor som smaksätter vårt svenska julbord finns omnämnda i gamla läkeböcker. Det är kryddnejlika, kanel och ingefära i pepparkakor, saffran i lussekatter, malört och anis i julsnapsen, senap till skinkan och kardemumma, kryddnejlika, ingefära och kanel i glöggen.

De tidigaste beskrivningarna av kryddor som läkemedel finns i vår västerländska civilisation bland sumererna redan omkring 4 000 f Kr för bland annat timjan och lakritsrot . I Egypten har man hittat papyrusrullar från 2800 f Kr där kryddor som mejram, mynta och kanel finns beskrivna. I Grekland levde för cirka 2500 år sedan Hippokrates som blivit kallad medicinens eller läkekonstens fader. Hans läror finns bevarade i skriftsamlingen Corpus Hippocraticum där han beskrev 300 olika örter som kan användas i läkande syfte som anis, fänkål och persilja. Grekerna dominerade läkekonsten även under romartiden och i det stora samlingsverket ”De Materia Medica” behandlade läkaren Dioscorides 500 läkeväxter och beskrev utförligt hur läkemedel kan framställas ur dem. Verkets fem böcker blev en viktig läkemedelslära som påverkade läkekonsten ända fram till 1500-talet.
Eftersom kryddväxterna växte ojämnt fördelade över världen blev de en gång i tiden värda mer än guld. Därför uppstod en omfattande kryddhandel där arabiska handelsmän stod i centrum. Man hemlighöll varifrån kryddorna kom och sänkte hellre sina egna skepp än avslöjade vart man var på väg om man var förföljd.

Genom ostindiefararna kom kryddorna till Sverige och i gamla örtaböcker och läkemedelsböcker finns det gott om recept där kryddor ingår. Det var allt från stärkande medel, magmedel, bittermedel och abortframkallande medel. En del av dessa har överlevt in i vår tid, trots att det är ont om bevis på deras effekt. Men med moderna metoder har man börjat upptäcka att kryddorna kan ha mycket specifika effekter och användning. Ny forskning har visat att kryddor och örter är rika på vitaminer, mineraler och innehåller mer antioxidanter än frukt och bär. Kryddnejlika har den högsta koncentrationen av antioxidanter följt av oregano, ingefära, kanel och gurkmeja.

Vid Lunds universitet har forskare kartlagt hur vitlök, senap och chilipeppar påverkar nerver i kroppens smärtsystem. Den kunskapen hoppas de ska leda till nya smärtstillande läkemedel.
-    Det är visat att senap ger en ökad effekt på blodflödet. Inom folkmedicinen gjorde man också grötomslag med krossade senapsfrön som gav en värmande känsla i huden och det användes för att bota värk. Detta skulle kunna förklaras av att senap har effekt på känselnerver som bl.a. förmedlar smärta och som finns runt blodkärlen i bl.a. huden, säger Peter Zygmunt vid farmakologiska institutionen vid Lunds universitet.
Senap började användas i matsammanhang i Sverige först på 1920-talet. Vitsenapens frön användes också för invärtes bruk, bland annat mot matsmältningsbesvär och gikt. Det har också funnits plåster med senap som har använts mot reumatiska besvär och ledinflammation.
Svårare kan det kanske vara att hitta en förklaring till de magiska metoder som ofta användes av kloka gubbar och gummor. En talesätt var att ”Lika bota lika och man skall ta boten där man fått soten". Det kunde betyda att om en gul fågel hade smittat någon med gulsot så kunde man bota den genom att äta något gult som saffran. Och om man inte hade någon saffran så gick det bra att äta svavel, löss eller krypa genom en gul garnhärva.

Under medeltiden var det munkarna som förde traditionen från grekerna vidare och i klostrens trädgårdar odlades kryddor och medicinalväxter. Särskilt omhuldad var angelikan av vars rot man gjorde och fortfarande gör munklikör. Den första tryckta svenska örtaboken utgavs år 1522 av Vadstenamunken Peder Månsson.
På 1700-talet kom Linnés nya system för klassificering av växter och den hade stor betydelse för växternas anseende inom läkevetenskapen. I sin botaniska trädgård odlade Linné alla för den tiden viktiga medicinalväxter som kunde odlas i Sverige. Det var växter som opievallmo, malört och kamomill. En del av det som inte gick att odla i Sverige fanns som torkade växtpulver i ett medicinskåp som finns bevarat i Linnémuseet i Uppsala.  
Vid den här tiden inrättades apotek och i samband med det utgav Kungliga Medicinkollegiet boken ”Socken-Apothek och någre Hus-Curer”. Där finns förteckningar över örter och växter som var och en kan plocka själv i sin närhet och använda för att bota allehanda krämpor.

På 1800-talet fann botanikerna att växterna var uppbyggda av celler. Man kunde nu få fram vilka ämnen i växterna som hade de goda egenskaperna och på 1900-talet började man framställa de aktiva substanserna som fanns i växterna på konstgjord väg i laboratorier.

Många av kryddorna med ett långt förflutet inom medicinen har använts för att bota olika mag- och tarmproblem. Starka kryddor som peppar, ingefära, chili, paprika och senap stimulerar salivavsöndringen och påskyndar nedbrytningen av stärkelse i maten. Bittermedel som pomerans, malört och libbsticka ökar sekretionen av magsaften som i sin tur underlättar matsmältningen. Förr var det vanligt att ta en snaps kryddad med malört före stora kalas för att klara av den feta maten. Många av våra brännvinskryddor har också ett förflutet som läkemedel och apoteken säljer fortfarande den gamla magmedicinen ”Aromatisk tinktur”, en kryddblandning som ska blandas med rödvin till glögg. Så därför kan det vara bra att inleda julbordet med glögg. Många kryddor har visat sig ha en kramplösande effekt på mage och tarm som fänkål, pepparmynta, anis och timjan. Troligen tillsätter vi timjan, mejram och senap till ärtsoppan för att motverka den ökade gasbilningen.   

I gamla hostmediciner fanns det både anis, timjan, pepparmynta och lakrits. Samma ingredienser finns i våra dagars halstabletter för att stimulera saliven och därmed ge en hostdämpande effekt. Timjansirap såldes ända in på 1900-talet som hostmedicin på våra apotek och ny forskning har visat att timjan vidgar bronkerna och kan användas vid halskatarr.
Kryddnejlika har sedan gamla tider varit till hjälp vid tandvärk och rekommenderades av kloka gummor tillsammans med varm honung. Fortfarande använder tandläkare nejlikolja som smärtstillande medel och för desinfektion.

Kanel har de senaste åren fått rykte som trendig hälsokrydda sedan studier visat att en halv tesked om dagen sänker blodsockret hos personer med typ 2-diabetes. Dessutom har israeliska forskare i laboratorieförsök visat att extrakt av kanel hämmar magsårsbakterien Helicobacter pylori lika effektivt som antibiotika och de tänker nu börja behandla patienter med kanelextrakt. Men kanel kan innehålla det giftiga ämnet kumarin som orsakar leverskador och Livsmedelsverket avråder från att använda hälsokostpreparat med mycket kanel.
Amerikanska forskare kom genom en stor granskning fram till att många kryddor har utnyttjats för deras antibakteriella egenskaper. Det kan vara en förklaring till att man i varma länder äter extra kryddstark mat eftersom maten häller sämre.

I Lund går forskarna vidare med att ta reda på varför vissa kryddor har förmåga att påverka nerver som hör till smärtsystemet i ett nystartat Smärtcentrum med elva forskargrupper.
Peter Zygmunt och medarbetare har redan visat att det aktiva ämnet i vitlök binder till en receptor på känselnerverna som bland annat förmedlar smärta. Senap och chilipeppar fungerar på liknande sätt och alla tre är gamla medicinalväxter. Chilipeppar lär ha använts av aztekerna i Mexico för att bota tandvärk och i Kina som bedövningsmedel vid kastrering av kejsarrikets eunucker. Det har också ingått i munvatten som man kunde bedöva sig med vid ingrepp i munhålan. Och chilipepparns brännande ämne kapsaisin används redan idag i hudkrämer mot bältros, herpes, reumatisk värk och muskelvärk.
-När vi nu har identifierat hur dessa ämnen fungerar i kroppen har vi också större möjligheter att skräddarsy läkemedel för behandling av exempelvis kronisk smärta, säger han.

Artikeln är tidigare publicerad i Allt om Läkemedel nr 4, 2007.