Bodil Ericsson, Sveriges Kommuner och Landsting
– Ja. Beslutet vilar tydligt på behovs-solidaritetsprincipen, främst då att behandling av lättare besvär inte skall subventioneras. LFN sätter också en tydlig gräns för hur mycket det inte får kosta samhället att ha alternativa behandlingar inom förmånen, när dessa medicinskt bedöms mycket lika. Sedan kan man alltid diskutera var gränserna skall gå, och hur olika behandlingar skall jämföras med varandra. Med beslutet visar LFN på ett sätt att skapa resurser för verkligt innovativa läkemedel.
Richard Bergström, vd LIF
– LFN gör helt rätt i att ställa generiskt omeprazol mot andra PPI. Men om nu Lanzo uppfattas som för dyrt tycker jag det är onödigt drastiskt att stoppa subventionen från en dag till en annan. En successiv utfasning hade varit bättre för de patienter som faktiskt är nöjda med Lanzo. Jag kan inte argumentera för att staten skall subventionera H2-blockare, men om man skall vara helt rättvis (behovs- och solidaritetsprincipen) borde kanske alla medel mot magsyra (inkl. PPI) betalas av patienterna. Är det solidariskt att de som behöver kraftigare syrahämning får subvention men inte de andra? Jag ser det som att LFN fortfarande söker sig fram till en bra modell. Och de är inte klara än.
Anders Hernborg, allmänläkare och informationsläkare Läkemedelkommittén Halland
– Ja, jag tycker att det i huvudsak var ett bra beslut. Det är radikalt och visar att genomgången av äldre läkemedels subvention inte bara är en formsak. Man kunde varit ännu radikalare och sagt att Nexium 20 mg kunde ersättas av 30-40 mg omeprazol. Villkoren för Nexium blir svåra att kontrollera. Ranitidin (H2-blockare) kunde ha fått behålla sin subvention. Nu lär de flesta få omeprazol i stället, till en högre kostnad. Man borde inte vänta med verkställighet tills alla överklaganden är behandlade.
Paul Hjemdahl, professor klinisk famakologi, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna
– LFN får svårt att föra en konsekvent linje efter beslutet att endast subventionera vissa PPI och ha svåruppföljda begränsningar för andra. Hur ska till exempel statiner hanteras? Lipitor 10 mg motsvarar simvastatin 40 mg men är mycket dyrare. Ska bara 80 mg Lipitor (motiverat för vissa högriskpatienter) subventioneras och i så fall med vilka restriktioner? Driver man då upp doseringarna i onödan? Ska antidepressiva som inte är bättre än citalopram eller neuroleptika som inte är bättre än haloperidol subventioneras, och så vidare? Hur följs begränsningar upp? Beslutet leder till oklarheter och godtycke.