I Sverige har läkemedlens andel av den totala sjukvårdskostnaden under 1990-talet ökat från drygt åtta procent till i dag över 15 procent. Vi använder fler och dyrare läkemedel i dag än för tio år sedan.
Å andra sidan kan vi i dag behandla fler sjukdomar på ett bättre sätt än vi kunde för tio år sedan. Läkemedelsindustrin har utan tvivel tagit fram effektiva läkemedel som ökat livslängden och förbättrat livskvaliteten. Dessa läkemedel påstås också ha sparat pengar åt sjukvården genom att dra ner på behovet av dyr sjukvård. Om det däremot har lett till reella besparingar återstår att bevisa.
Höga priser på läkemedel försvaras med höga utvecklingskostnader och att utvecklingen är en riskabel affär. Många projekt läggs ner i förtid. Men tittar man närmare på företagens vinstmarginaler, upp emot 30 procent av intäkterna för de tio största företagen, går det knappast att påstå att läkemedelsutveckling är en riskabel affär.
Dessutom är läkemedelsindustrin en gynnad bransch. Mycket statsfinansierad forskning finns att tillgå på universiteten och företagen åtnjuter både skattelättnader, bidrag och patenttider på upp till 17 år. Men det talas det tyst om.
Något som sällan lyfts fram är de enorma summor som läkemedelsföretagen lägger ner på marknadsföring av preparaten. Som ett exempel spenderade Pharmacia 44 procent av sina inkomster på marknadsföring under det första halvåret 2000. För Astrazenecas del var motsvarande siffra 32 procent.
Företagen säger att pengarna går till utbildning, inte till marknadsföring. Men till syvende och sist ska utbildningen ändå utmynna i försäljning av läkemedlet. Stora kampanjer mot förskrivarkåren och i framtiden direkt till patienterna gör att kostnaderna tas ut på priset. Ibland bakas dessutom reklampengarna in i utvecklingskostnaderna för att rättfärdiga de höga priserna.
Mycket av industrins forskning går ut på att hitta preparat som inte tillför särdeles mycket nytt till behandlingsarsenalen. I gengäld krävs stora ansträngningar för att marknadsföra ?me too?-preparaten. Läkemedelsverken i Europa kan inget göra utan måste godkänna alla kopior eftersom lagen enligt EU säger att de måste det. Skärp istället kraven på företagen så att de måste visa att de nya preparaten inte bara är bättre än placebo utan också bättre än de bästa som finns tillgängliga i dag.
Ett exempel är den nya protonpumpshämmaren Nexium som lanserades den 14 augusti. Enligt tillverkaren Astrazeneca är denna mycket bättre än föregångaren Losec och dessutom billigare. Läkemedelsverket har å sin sida inte kunnat se att Nexium tillför något nytt och därmed inte heller är bättre än Losec. Slutsats blir, med ovanstående resonemang, att Nexium aldrig borde ha godkänts.
Fredrik Hed
Chefredaktör