Patienten går före patenten i Brasilien

Brasiliens kamp mot hiv var nära kollaps. Dyra läkemedel gjorde att pengarna höll på att ta slut. Då beslutar några politiker att man ska tillverka generiska versioner av alla marknadens bromsmediciner. I samma stund gav man sig in på de stora läkemedelsföretagens minerade område.

20 aug 2002, kl 18:16
0

Brasília för tre år sedan. Hälsoministern José Serra har kallat till krismöte. Den brasilianska kampanjen mot hiv i landet håller på att kapsejsa. Det finns inte mer pengar att köpa in bromsmediciner för.

Generaldirektören på statens läkemedelsinstitut, Eloan Pinheiro, berättar.

? Det var kris. Över trettio procent av vår hälsobudget gick åt till att importera hivmedicin. Det var orimligt att fortsätta. Ändå kunde vi inte avbryta. En halv miljon i landet bar på hivviruset. Varav en femtedel fick behandling.

? Jag hade fått uppgiften att kolla vilka mediciner vi absolut behövde köpa in för att ändå kunna fortsätta. De mest nödvändiga. Vad de kostade och så. Min kollega stod och presenterade uppgifterna vid overhead-apparaten när Serra plötsligt utbrister: ?Vilka priser! Är de inte riktigt kloka? Det klarar vi aldrig.?

Som landets hälsominister borde han känt till kostnaderna. Men det gjorde han inte. José Serra blev totalt överraskad.

? Han tittade mig in i ögon och frågade ?Är det verkligen så dyrt? Hur kan det vara det?? Jag berättade lite kort hur läkemedelsbranschen fungerar. Jag har ju tjugo år bakom mig i den privata sektorn. ?Ok?, sa Serra. ?Ta reda på vad den verkliga kostnaden är för dessa preparat så tar jag hand om den politiska biten?.

På flyget hem kände Eloan Pinheiro att något var på gång.

Vid nästa möte bestämmer det brasilianska hälsoministeriet att de ska börja producera sin egen hivmedicin. De ska göra generiska versioner av alla de olika broms-

mediciner som finns på marknaden. Uppgiften går till läkemedelsinstitutet Farmanguinhos. Som ansvarig utses Eloan Pinheiro.

Katastrofala följder
Det är tidig eftermiddag i Rio de Janeiro och Avenida Brasil har som vanligt korkat igen i värmen. De sex filerna rör sig likt staplarna i ett diagram över landets ekonomiska tillväxt. Det vill säga, inte mycket alls

? Fredag. Typisk fredag. Alla försöker lämna stan samtidigt, säger taxichauffören och sneglar med dold förtjusning mot taxametern.

Ingen anledning för honom att oroa sig. Värre är det för mig.

Om tio minuter ska jag stå i receptionen på Farmanguinhos och möta henne ? diretora Eloan Pinheiro ? generaldirektören som ?hatar patenten? och gjort Brasiliens läkemedelspolitik känd över hela världen. Jag vet att hon är upptagen. Att hon egentligen inte har tid att träffa mig.

Eloan Pinheiro har fullt upp med att

se till att produktionen i den statliga läkemedelsfabriken håller tempot. Närmare

101 000 brasilianare är numera beroende av de bromsmediciner mot hiv som hon låtit ta fram. Ett avbrott i den tillverkningen skulle innebära en katastrof. Tusentals aidssjuka hade då tvingats avbryta sin behandling, vilket hade kunnat få katastrofala följder.

Det som däremot stjäl mest tid från henne är alla samtalen. Varje dag ringer tjänstemän från olika regeringar världen över. Alla med samma önskan ? att få köpa läkemedel. Nu är det Argentina som ligger på. Alltifrån landets hälsoministerium till frivilligorganisationer i Buenos Aires uppvaktar generaldirektören. Till och med enskilda läkare från det krisdrabbade grann-

landet ringer och ber henne.

De får alla samma svar: ?Jag hade gärna gjort det om jag fått. Men jag får inte?.

På Farmanguinhos tillverkas nio av de tolv bromsmediciner som ingår i den cocktail mot hivviruset som delas ut gratis till alla smittade i Brasilien. Preparaten är testade och fungerar. Och kostar endast en tredjedel av vad de västerländska läkemedelsbolagen tar för sina bromsmediciner. Ändå får Brasilien inte exportera. Sådana är reglerna.

Allt ordnar sig
I receptionen råder fredagsstämning. Shirley Trajano fyller femtio. Hon är en av de ledande forskarna som arbetat med att framställa de kontroversiella kopiorna av bromsmedicinerna. Det märks att hon är omtyckt. En efter en kommer kollegorna genom svängdörrarna med munskyddet hängande runt halsen. De vita rockarna är uppknäppta. Hårskyddet sitter löst. Det är tårta på kontoret, en trappa upp.

Men Eloan Pinheiro kommer inte. När taxin körde genom grindarna till forskningscentret Fundação Oswaldo Cruz var jag 45 minuter försenad till en av Brasiliens mest upptagna kvinnor. Sekreteraren hälsade att diretora Pinheiro kunde inte vänta på mig utan for iväg på ett ärende. Hon bad mig vänta i receptionen så länge. Nu närmar sig klockan tre och den utlovade timmen med henne går mot sitt slut.

? Trafiken är hemsk om fredagar, tröstar mannen som sitter bredvid i receptionen. Du får väl boka om ditt möte. Nu är det jag som är inbokad.

Den strama mannen i de blänkande solglasögonen har tagit affärsflyget från São Paulo. Han säljer generiska substanser för ett privat företag. Nu ska Farmanguinhos bli kund. Mötet kommer att ta resten av eftermiddagen, hälsar han.

? Vill du ha en bit tårta, erbjuder receptionisten.

? Nä. Jag vill träffa Eloans sekreterare. Måste boka in en ny tid.

? Men vänta. Ta det med henne själv. Hon kommer här.

På gården utanför parkerar en silvrig Fiat. Brasilientillverkad. En jäktad dam i femtioårsåldern stiger ut. Hon lyfter upp sina svarta solglasögon i pannan när hon kommer in i entrén. Försäljaren möter henne. Hon ber honom vänta en stund. Jag ger mig till känna men får bara en kort nick till svar.

Sedan händer det som bara händer i Brasilien och populärt kallas ?tudo tem jeito?.

? Allt ordnar sig. Eloans sekreterare kommer ut och hämtar mig, tar mig till generaldirektörens rum, ställer fram stolen, häller upp kaffet och sätter mig på lånad tid framför en av Brasiliens mest upptagna kvinnor.

? Men mannen då, inleder jag.

? Han kan gott vänta. Jag gillar inte honom. Han får börja med att sänka sina priser. Rejält, svarar Eloan.

? Nå, vad ville du?

I minerad terräng
För tre år sedan levde Farmanguinhos ett anonymt liv i utkanten av det brasilianska hälsoministeriets forskningsanläggning Fundação Oswaldo Cruz i Rio de Janeiro med 2 800 anställda. Läkemedelsfabriken sågs som ännu ett sömnigt institut som slukade pengar. Endast tre mediciner fanns på repertoaren, Tetraciclina, Metildopa och Sulfato Ferrosa. Sedan kom det där mötet på hälsoministeriet i huvudstaden Brasília. Eloan Pinheiro berättar.

? Allt förändrades. Helt plötsligt fick vi tillgång till resurser som vi annars bara kunnat drömma om. Alla stöttade. Serra var här ofta och följde utvecklingen. Inom kort hade vi ett par preparat klara. Några som patenten gått ut på och några som vi gjorde generiska kopior av.

Allt var fullt lagligt. Ändå kom påtryckningarna. De västerländska läkemedelsbolagen gillade inte Brasiliens initiativ att göra sin egen hivmedicin. ?The Big Pharma? var rädda för att arbetet skulle hota deras patent, och kanske till och med trotsa den. Brasilien befann sig i minerad terräng. Flera varningar kom. Men landets hälsominister José Serra lyssnade inte.

När jag nu, tre år efter det berömda beslutet i Brasília, frågar henne vad hon tror det var som drev José Serra så kraftfullt att han riskerade en läkemedelsbojkott, svarar hon kort:

? Han blev förbannad. Uppriktigt förbannad. Serra är ju ingen hälsokille, direkt. Han är ekonom. Rätt och slätt. Han har aldrig tidigare arbetat med hälsofrågor. När han fick se vilka priser som bolagen tog ut blev han vansinnig. Han tyckte inte det var rätt att fattiga länder skulle betala lika mycket för medicinen som de rika länderna gjorde. Vi har ju inte samma resurser.

? Och så tror jag han bar på en misstanke om att priserna inte var rätt satta från början. Enligt honom var det överpriser. Innerst inne ville han nog konkurrensutsätta marknaden för att hitta den reella kostnaden.

När striden var som hetast, i augusti förra året, utmanar hälsoministern två av världens största läkemedelsbolag. Han hotar med att den brasilianska regeringen ska använda klausulen i Trips-avtalet ? som ger länder rätt att bryta patenten i händelse av nationellt nödläge ? såvida inte bolagen sänker sina priser betydligt på de tre preparat som återstår för att Brasilien ska kunna erbjuda sina patienter en komplett cocktail.

Amerikanska Merck ger sig i första ronden. De sänker priset på två av sina anti-retrovirala preparat med 65 respektive 59 procent. Det schweiziska läkemedelsbolaget Roche är dock mindre förstående. De går endast med på en 13-procentig sänkning. För José Serra blir det startskottet. Han ber regeringen förklara nationellt nödläge, samtidigt som han ger klartecken till Farmanguinhos att börja framställa den patent-

belagda substansen nelfinavir som Roches åtråvärda Viracept innehåller.

? Det var ett spel. Det tar lång tid att ta fram en kopia. Men hans djärvhet hjälpte, berättar Eloan Pinheiro.

Veckan efter går det schweiziska bolaget med på en 40-procentig sänkning.

Ingen vill sälja
Vi sitter på Eloans kontor nere i produktionen. Hon är den enda som inte bär hårnät och skoskydd. Men den vita rocken har hon på sig. Och munskyddet hänger redo runt halsen. Telefonen har ringt oavbrutet under intervjun. Hennes sekreterare har tagit alla samtal, tittat åt Eloan, och sedan bett dem återkomma. En påstridig läkare från Argentina har ringt två gånger. Båda gångerna har Eloan skakat på huvudet.

Nu ringer han en tredje gång.

? Hola Juan! Como te vai! skämtar hon på spanska.

? Jaså, ja ja…

Eloan låter honom prata. Hon vet vart han vill komma och hon vet vad hon ska svara. Vad hon måste svara. Efter Brasiliens så kallade seger vid Världshandelsorganisationens möte i Doha i november har José Serra tvingats förtydliga att Brasilien respekterar patentlagen. Landet får lov att införa tvångslicenser i händelse av nationellt nödläge ? men under inga omständigheter får Brasilien exportera sin medicin vidare. Då bryter de mot Trips-avtalet.

? Det är inte kul. Jag känner honom. Han är en mycket respekterad infektionsläkare i Buenos Aires. Nu har de inte någon medicin kvar. Ingen vill sälja till dem. De har inte dollar att köpa med. Jag önskar jag kunde hjälpa honom. Men jag får inte.

Får för fullt
Det blir tid för dagpersonalen att börja avrapportera och lämna över till kvällsskiftet. Eloan ber mig gå ut i produktionshallen tillsammans med Jorge Lima de Magalhães. Han lockades över till Farmanguinhos för två år sedan från en tjänst som kemist vid ett av de stora västerländska läkemedelsbolagen i Brasilien. Nu är han chef över produktionen på Farmanguinhos.

? Här är det Estavudina som paketeras. En anti-retroviral på 40 milligram. Generisk, säger han genom munskyddet.

Det är svårt att höra. Tryckluften pyser ur maskinen medan burkarna fylls på. I nästa rum sitter tolv unga kvinnor och män runt ett bord och paketerar för hand.

?Vi hinner inte med annars. Vår produktionslinje går för fullt. Tjugofyra timmar om dygnet. Enda lösningen är att även paketera manuellt. Och det går bra. Eller hur?

Jorge Lima de Magalhães vänder sig mot personalen som utför en av de mer monotona uppgifterna på Farmanguinhos. Alla nickar. De är studenter från kemiinstitutionen vid det federala universitetet i Rio de Janeiro och jobbar i treskift. Nästan 50 miljoner burkar med vardera 60 tabletter av Didanosina 100 milligram fyller de på en månad. Det vill säga, närmare hundra burkar i minuten, per person.

? Det kommer en ny maskin snart. Som vi köpt från Holland. När den är installerad kan vi gå tillbaks till vanlig maskinell produktion. Då får vi hitta ett annat extraknäck till studenterna, berättar han.

Klockan går mot kväll. Jag vänder tillbaks till Eloan Pinheiro och följer henne genom korridoren. När vi kommer genom svängdörrarna möts jag av blicken från försäljaren från São Paulo. Han sitter kvar i soffan. I nästan två timmar har han väntat. Ändå försöker han le när Eloan berättar för honom att det inte blir något möte idag. Hon ska ta helg nu. Han får återkomma på måndag.

I Brasilien verkar det vara den statliga läkemedelsindustrin som sätter dagordningen. Vi står vid hennes Fiat när jag ställer min sista fråga.

? Vad hade ni gjort om Roche inte sänkt priset? Hade ni kunnat tillverka preparatet? Eller var det bara ett hot?

? Hot? Den är klar! Jag har precis fått tillbaka de sista analyserna. Den är färdig för att börja tillverkas. Receptet ligger där inne, i valvet, och väntar. Man vet ju aldrig. Kanske får Roche för sig att höja sina priser igen.

Jag sätter mig i en taxi tillbaka. Trafiken på Avenida Brasil har lättat. Generaldirektören med de hårda nyporna har sagt sitt. I Brasilien går patienten före patenten.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng