Under 2021 uppmärksammar vi på Läkemedelsvärlden vår utgivarorganisation Apotekarsocieteten lite extra. För i år firar Apotekarsocieteten hela 50 år som ideell medlemsförening. Organisationen är i och för sig förvisso flera hundra år äldre än så, men den omvandling som skedde 1971 är ett stycke modern historia som är väl värd att komma ihåg.
Den som var vd för Apotekarsocieteten under de sista händelserika åren fram till denna omvandling var Leif H. Eklund, numer pensionerad apotekare och alltjämt mycket engagerad i föreningen. Han syns ofta i Apotekarsocietetens 1920-talshus på Norrmalm i Stockholm – inte sällan mellan dignande bokhyllor i full färd med att följa något farmacihistoriskt spår. Läkemedelsvärlden stämde möte med honom för att få höra mer om hur det gick till när den svenska staten tog över apoteken och Apotekarsocieteten fick sin nuvarande roll.
Apotekarna ägde sina egna apotek
I början av 1960-talet var Leif en relativt nybakad apotekare som kombinerade fortsatta studier som licentiand med en assistenttjänst vid Farmaceutiska fakulteten i Uppsala. Då liksom nu brann han för fortbildningsfrågor och för att utveckla informationsdelen av farmaceutyrket. Intressen som förde honom vidare till en tjänst som studiesekreterare på Apotekarsocietetens informationsavdelning.
– På den tiden var alla apotek i Sverige fortfarande privatägda. Apotekare ägde och drev med statlig koncession själva sina apotek. Vi på Apotekarsocieteten fungerade som en samlande service- och ledningsorganisation för apoteken, berättar han.
Apotekarsocieteten hade då en hel del likheter med ett företag, med såväl informations-, personal- och marknadsavdelningar som avdelningar för forskning och kvalitetskontroll. Dessutom ägde Apotekarsocieteten även läkemedelstillverkning med varumärket ACO.
Organisationen bedrev i samarbete med Farmacevtförbundet också kursverksamhet inriktad på fortbildning.
– Fortbildning var viktigt inte minst eftersom arbetet på apoteken var i snabb förändring. Från att ha handlat mycket om praktisk läkemedelstillverkning blev det allt mer av ett informationsjobb. Det blev viktigt att kunna ge kunderna råd och information om läkemedelsbehandlingen och det gällde för apotekare och deras anställda att hänga med i den utvecklingen, förklarar han.
Vd som 34-åring
Leif minns en pilotkurs i just ämnet informationsteknik som han och några likasinnade – ”unga och ivriga” – kollegor arrangerade 1965. De tog det då smått revolutionerande greppet att bjuda in de ofta lite äldre apotekarna och deras anställda till samma internatkurs.
– Vi fick bra stöd för detta av Apotekarsocietetens ledning som hade en ganska betydande utvecklingsvilja. Och kursen blev en stor framgång som vi fick upprepa året därpå. Apoteksinnehavarna märkte att det var ett plus för den fortsatta verksamheten att de fortbildade sig tillsammans med sina anställda, säger han.
Hur kändes det när du några år senare, 1968, blev vd för Apotekarsocieteten?
– Jag var bara 34 år och blev totalt överraskad av det oväntade erbjudandet, men efter några dagars funderande tackade jag ja. Jag kände både stolthet och en hel del oro för att inte gå i land med jobbet.
Du tillträdde vd-posten mitt i ett dramatiskt skede – berätta!
– Det skedde i samband med Apotekarsocietetens årsmöte 10-11 juni 1968 i Stockholm. Samtidigt hade Socialdemokraterna extra partikongress på Folkets hus. Det hade kommit fram till pressen att statsrådet Krister Wickman skulle hålla tal vid kongressen och deklarera att regeringen tänkte förstatliga apoteksväsendet.
– En reporter på Aftonbladet ringde mig och bad om en kommentar. Det var en ovan situation för mig att hantera och jag hänvisade till att vi ville få mer fakta innan vi uttalade oss mer i detalj. Det blev ändå ett ganska stort uppslaget reportage i tidningen trots att nyheten hade konkurrens av allt som skrevs om mordet på Robert Kennedy bara några dagar tidigare.
Men förslaget om förstatligande kom väl inte som någon överraskning?
– Nej, det hade varit på gång länge. Efter flera statliga utredningar om dessa frågor som aldrig gick i mål, hade enmansutredaren och apotekaren Rune Lönngren i uppdrag att utreda den framtida läkemedelsförsörjningen. Han lade fram sitt slutbetänkande senare under 1969, men långt tidigare blev det tydligt att regeringen hade en klar ambition att få kontroll över apoteksväsendet. Bland annat för att få en djupare insyn i prissättningen på läkemedel, men framför allt för att använda apoteken i utvecklingen av öppenvården i vårt land.
Vad tyckte apotekarna och Apotekarsocieteten om det?
– Våra medlemmar ville fortsätta att vara fria företagare. Men vi inom Apotekarsocietetens direktion som förde många och långa förhandlingar med statens företrädare insåg snart att det inte var en framkomlig väg att enbart försvara det gamla systemet. Det blåste kraftiga vänstervindar i samhället och vår motpart hade bestämt sig. Vi hade kniven på strupen.
Vad handlade förhandlingarna med staten om?
– Det var en mycket lång rad olika frågor som fanns med. De gällde bland annat ersättningarna till apoteksinnehavarna när staten tog över ägandet och apotekspersonalens framtida anställnings- och pensionsvillkor. Men det kommande statliga Apoteksbolaget skulle också ta över många av de servicefunktioner och äganden som Apotekarsocieteten byggt upp, så vi förhandlade även om villkoren för allt detta, liksom om vilket inflytande Apotekarsocieteten skulle ha i det statliga bolaget.
Blev ni överkörda?
– Nej, det kan man inte säga för samtidigt fanns det en ambition från statens sida att sköta det hela snyggt. De ville förhandla fram en överenskommelse som vi kunde acceptera. Regeringen såg ett värde i att kunna genomföra förändringen i samförstånd. Och vi ansåg å vår sida att samverkan gav möjligheter att verka för ett fortsatt professionellt inflytande. Förhandlingarna resulterade också i att Apotekarsocieteten kunde gå in som ägare av en tredjedel av aktierna i det statliga Apoteksbolaget under 15 år.
Hur gick det till när överenskommelsen med staten blev klar?
– Den 17 september 1969 var vi från direktionens sida efter många rundor, utkast och förkastade bud klara med en överenskommelse med regeringskansliet. Men för att bli giltig behövde den godkännas av Apotekarsocietetens fullmäktige.
– På något sätt lyckades vi hålla förhandlingsresultatet för oss själva inom en liten krets vilket var ett krav från regeringens sida. Jag förstår fortfarande inte hur vi kunde klara det. När fullmäktigeledamöterna samlades till möte 19-20 september i Apotekarsocietetens bibliotek var de från början helt ovetande om överenskommelsens innehåll. Och nu gällde det för oss att övertyga dem om att säga ja.
– Det blev en stormig tillställning med många upprörda och känslomättade inlägg. Men vartefter så förstod majoriteten att de politiska förändringarna var oundvikliga – socialdemokraterna hade ju riksdagsmajoritet – och att direktionen hade gjort det bästa av situationen. Många var också tacksamma att slippa ett tidigare befarat skräckscenario att samla apoteken i ett statligt verk. Vid en sluten omröstning sade till slut 33 ledamöter ja medan fyra reserverade sig.
Monopolisering och sedan privatisering igen
Ett drygt år senare, 1971, löste Apoteksbolaget in apoteken och stora delar av Apotekarsocietetens serviceverksamhet. Apotekarsocieteten ombildades till dagens ideella förening med inriktning på att främja farmaci och farmaceutisk vetenskap och göra Sverige kunnigare om läkemedel. Leif Eklund blev chef för informationsavdelningen i det nybildade Apoteksbolaget och lämnade över vd-stolen på Apotekarsocieteten till Lars G Nilsson.
Efter några års paus från Apotekarsocieteten återvände sedan Leif dit, fast nu som ideellt engagerad och förtroendevald. Han var bland annat styrelseordförande 1980-89.
Hans bild är att monopoliseringen av apoteksväsendet sedd i backspegeln gick ganska smärtfritt och att det statliga Apoteksbolaget gjorde viktiga insatser för att ge apoteken en nyttig roll i hälso- och sjukvården. Värre är det, enligt hans mening, med nästa stora omstöpning av det svenska apotekssystemet – avmonopoliseringen 2009.
– Omregleringen har lett till en tidigare otänkbar kommersialisering och förflackning av apoteksverksamheten. Det har fjärmat apoteken från hälso- och sjukvården på ett väldigt beklagligt sätt, anser han.
– I den här situationen har samtidigt Apotekarsocieteten en viktigare roll än någonsin när det gäller att vidareutveckla farmacins roll i samhället och verka för ökad kunskap om läkemedel och bättre läkemedelsbehandling.
