Långtidsbehandling med warfarin minskade risk för tromboembolism

Akuta djupa ventromboser behandlas först med en veckas terapi med företrädesvis lågmolekylärt heparin. Därefter behandlas patienter som fått sin första trombos vanligen med antikoagulantia (warfarin) under två till tre månader. Denna tid kan utsträckas till ett halvår. En allvarlig följdrisk vid djupa ventromboser är lungemboli, som är ett tillstånd som obehandlat inom ett par timmar […]

4 jul 2002, kl 19:45
0

Akuta djupa ventromboser behandlas först med en veckas terapi med företrädesvis lågmolekylärt heparin. Därefter behandlas patienter som fått sin första trombos vanligen med antikoagulantia (warfarin) under två till tre månader. Denna tid kan utsträckas till ett halvår. En allvarlig följdrisk vid djupa ventromboser är lungemboli, som är ett tillstånd som obehandlat inom ett par timmar kan leda till döden.
Det finns ingen konsensus om hur lång tids uppföljande behandling som är den optimala, trots att antikoagulantia har använts i ett halvt sekel. En komplikation är att risken för blödningar ökar ju längre antikoagulantiaterapin pågår. Warfarin toppar listan över dödliga läkemedelsbiverkningar.
I en aktuell dubbelblind randomiserad studie ingick patienter med så kallad idiopatisk tromboembolism; det vill säga att sjukdomen uppträtt utan samband med en känd riskfaktor såsom kirurgi, trauma, p-piller, rörelsehandikapp etc. 162 patienter som fått sin första djupa ventrombos utan känd riskfaktor fick först en tremånader lång warfarinterapi efter en inledande behandling med heparin.
Därefter slumpades 79 patienter till fortsatt antikoagulantiaterapi med warfarin  (målnivå INR, internationell normaliserad ratio, 2,0?3,0). De övriga 83 fick placebo. Syftet var att studera huruvida en längre antikoagulantiaterapi skulle minska förekomsten av återkommande ventromboser. Studien skulle pågå i 24 månader.
En planerad interimsanalys ledde till att studien avslutades i förtid. Den genomsnittliga uppföljningstiden blev därför endast tio månader; tolv månader för dem som erhöll warfarin och nio månader för placebogruppen. Den kortare uppföljningstiden i den placebogruppen var ett resultat av större förekomst av nya tromboser.
Risken för nya tromboser var cirka 20 gånger större i placebogruppen jämfört med den aktivt behandlade. Det kan också uttryckas som att 27,4 procent av patienterna som fick placebo råkade ut för en ny trombos under ett år. Motsvarande frekvens hos de behandlade var 1,3 procent. Skillnaden var statistisk signifikant (p<0,001).
Frekvensen större blödningar var 3,8 procent per patientår, en siffra som ligger i linje med tidigare studier ? ingen var dock fatal. Ingen större blödning sågs i placebogruppen. I placebogruppen avled tre personer (i lungembolism, kranskärlssjukdom och leukemi) och i warfaringruppen en patient (lunginflammation).
I en ledarkommentar sägs att studien fortsätter att förskjuta perspektivet mot att betrakta idiopatisk tromboembolism som en kronisk sjukdom. Men dock behövs ytterligare studier för att slå fast den optimala behandlingslängden.
Det kommenteras också att frekvensen av blödningar tenderar att vara lägre i randomiserade studier än i den kliniska vardagen, beroende på att patienterna följs upp mera noggrannt. Vid långtidsbehandling finns det skäl att försöka minska de insatta doserna warfarin. 
New England Journal of Medicine 1999;340:901?7, 955?6

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng