Vårdansvarskommittén kritiserar ojämlik tillgång till läkemedel i Sverige.
Skillnaderna mellan regionerna är ibland både stora och svårförklarade.
Därför behöver staten ta ett större ansvar, anser kommittén som nyligen presenterade sitt slutbetänkande Ansvaret för hälso- och sjukvården.
Ojämlik tillgång till läkemedel
I dag förekommer orimliga regionala variationer över landet när det gäller patienters möjligheter att få sina grundläggande medicinska behov av läkemedel tillgodosedda, framhåller vårdansvarskommittén.
Eftersom det, med väldigt få undantag, inte finns sjukdomar som bara existerar i en eller några regioner är utrymmet för regionala variationer egentligen litet, tycker kommittén. Därför är det oacceptabelt att patienter med likadana eller likartade behov inte alltid har samma tillgång till läkemedel beroende på var de bor.
– Det är inte i enlighet med Hälso- och sjukvårdslagens bestämmelse om vård på lika villkor för hela befolkningen, säger Jean-Luc af Geijerstam, kommittéordförande och generaldirektör för Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, till Läkemedelsvärlden.
Pekar på brister med dagens system
Kommittén lyfter att dagens decentraliserade modell brister i hur den hanterar tillgången till läkemedel.
I dag finns två huvudsakliga sätt som läkemedel blir tillgängliga för patienter i Sverige – genom beslut från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, eller via regionernas gemensamma expertgrupp NT-rådet, Rådet för nya terapier.
TLV avgör om ett läkemedel ska subventioneras inom läkemedelsförmånerna – främst gäller det receptbelagda läkemedel som hämtas ut på apotek. Myndigheten gör en hälsoekonomisk bedömning och väger kostnad mot nytta. Bedöms kostnaden som rimlig, inkluderas läkemedlet i högkostnadsskyddet och finansieras offentligt. Beslutet är juridiskt bindande och gäller nationellt, oavsett region eller klinik.
För läkemedel som ges på sjukhus, så kallade klinikläkemedel, fungerar systemet annorlunda. Här hanteras besluten genom den nationella samverkansmodellen, där NT-rådet spelar en nyckelroll. Rådet rekommenderar om regionerna bör införa ett nytt läkemedel – men rekommendationen är inte bindande.
Regionerna tar egna beslut om läkemedel
Det betyder att även om NT-rådet rekommenderar ett läkemedel, kan en klinik avstå från att använda det – till exempel på grund av kostnad, resursbrist eller osäkerhet kring nytta. Det kan även krävas att läkemedlet först godkänns av en regional läkemedelskommitté eller inkluderas i lokala riktlinjer innan det kan börja användas.
Regionerna kan, i undantagsfall, subventionera läkemedel som TLV bedömt inte ska ingå i läkemedelsförmånerna. Då handlar det om behandling till enskilda patienter.
Det gör att patientens tillgång till läkemedel i praktiken kan bero på lokala ekonomiska prioriteringar – inte medicinska behov.
Drabbar patienter med ovanliga sjukdomar
Vårdansvarskommittén nämner särskilt att patienter med sällsynta hälsotillstånd, som behöver avancerad diagnostik och läkemedelsbehandling, drabbas av ojämlik tillgång till läkemedel.
Ett viktigt underlag som Vårdansvarskommittén refererar till är TLV:s utredning Stärkt tillgång till läkemedel vid sällsynta hälsotillstånd – till långsiktigt hållbara läkemedelskostnader.
TLV har gått igenom alla läkemedel vid sällsynta hälsotillstånd, även kallade särläkemedel, som myndigheten hanterat under perioden 2015-2022.
Kartläggningen visar att 15 av 23 särläkemedel som TLV gett avslag för att de inte ansetts kostnadseffektiva ändå har använts i vissa regioner. Regionerna har alltså valt att tillämpa undantagshantering. Det innebär att regionen finansierar läkemedlet för en enskild patient.
Det här tyder att det finns behov – men också på en tillgång som är beroende av bostadsort, framhåller TLV.
Patienter ska inte behöva flytta
Jean-Luc af Geijerstam framhåller att det är fel att patienter tvingas att flytta till en annan region för att få sin läkemedelsbehandling – eller att de inte kan flytta i från sin region för att de då riskerar att mista sin läkemedelsbehandling.
– Under arbetet med utredningen har det i diskussioner med patientföreningar och profession kommit upp sådana exempel vid flera gånger, säger han.
Vidare lyfter kommittén ojämlik tillgång på läkemedel när det gäller nya och effektiva mediciner. Även här skiljer det sig åt beroende på var man bor, hur snabbt en region börjar använda nya läkemedel.
Kommittén anser också att det behövs statlig styrning när det gäller framtida läkemedel mot folksjukdomar som obesitas och Alzheimers sjukdom.
Ojämlikt för cancerpatienter
Precisionsmedicin är ett annat område där tillgången på diagnostik och därmed också på läkemedel och annan behandling varierar i landet.
Exempelvis gäller det cancerbehandlingar där genetisk analys av tumören kan visa vilka läkemedel som kommer fungera bäst. Vården använder precisionsmedicin i allt högre grad även vid sällsynta sjukdomar, neurologiska tillstånd och infektioner.
För att tillgången till läkemedel ska bli mer jämlik måste staten ta ett större ansvar för styrning och finansiering, anser Vårdansvarskommittén.
Vill se statlig styrning och finansiering
Kommittén föreslår tre huvudsakliga förändringar:
- Nationell samordning och styrning: Staten bör ha ett tydligare ansvar för att samordna vilka läkemedel som ska användas, hur de ska finansieras och hur följsamheten till nationella rekommendationer ska säkerställas.
- Utökad statlig finansiering: Ett ökat statligt finansieringsansvar ska minska de ekonomiska skillnaderna mellan regioner som i dag påverkar patienters tillgång till behandling.
- Förstärkt uppföljning och transparens: Staten bör ha ett övergripande ansvar för uppföljning av läkemedelsanvändning och för att säkerställa enhetlig praxis i hela landet.
Ger rättvisare och tydligare prioriteringar
Förutom att det skulle öka jämlikheten skulle prioriteringarna bli tydligare, resonerar kommittén. Ökad statlig styrning innebär bättre nationella riktlinjer för vilka läkemedel som ska erbjudas och på vilka grunder, vilket ökar transparens och rättvisa.
Om staten tar större ansvar för kostnaderna, och dyra läkemedelsbehandlingar, minskar det pressen på enskilda regioners budgetar. Även möjligheterna till systematisk uppföljning och kvalitetssäkring förbättras.
Bättre samordning och tydliga nationella mål stärker förutsättningarna för forskning och kan öka antalet kliniska prövningar, enligt Vårdansvarskommittén.
Eftersom området både är stort och komplext anser kommittén att regeringen bör tillsätta en särskild utredning.
– En sådan utredning är redan på gång inom socialdepartementet. Dessutom finns det ett starkt stöd i riksdagen för att staten bör ta ett större ansvar när det gäller läkemedel, säger Jean-Luc af Geijerstam.
Behöver se över NT-rådet
Ökad statlig styrning innebär också att vårdens organisation för införande av nya läkemedel och användandet av dem måste förändras.
Utredningen lyfter att både NT-rådet och de regionala läkemedelskommittéerna spelar viktiga roller – men att deras inflytande är otydligt och varierar mellan regionerna.
Därför bör staten ta ett större ansvar även för styrningen av dessa funktioner.
