Samhällets många läkemedelsvärderande instanser fick 2002 ytterligare tillskott när Läkemedelsförmånsnämnden (LFN) föddes.
Sedan dess har landstingens läkemedelskommittéer snarare än den nya myndigheten vid flera tillfällen blivit måltavla för utgjutelser från läkemedelsindustrins representanter. Kommittéerna har anklagats för överprövningar av LFN-beslut, och att nya läkemedel därmed riskerar att aldrig komma i klinisk användning.
Visst kan man ifrågasätta det lämpliga i att olika samhällsinstanser ger uttryck för diametralt skilda budskap kring specifika läkemedel. Kommittéordförandekollegiets förre överhuvud Ola Ohlsson har vid några tillfällen uttryckt sig oklokt kategoriskt om att specifika läkemedel som fått klartecken från LFN inte behövs. Om fem år vet vi kanske att Crestor är den mest kostnadseffektiva statinen.
Ändå klingar industrins klagolåt om överprövning falskt ? av två enkla anledningar. Dels är kommittéernas rekommendationer inte, och har aldrig varit, något annat än just rekommendationer, dels svarar LFN och kommittéerna på olika frågor. LFN bedömer vilka läkemedel som är tillräckligt bra för att samhället ska subventionera dem, medan kommittéerna värderar vilka läkemedel som bör användas i normalfallet. Bägge frågorna är relevanta och det är fullt logiskt att samhället betalar för fler läkemedel än de som rekommenderas för förstahandsanvändning.
Allt detta låter som truismer ? men är uppenbarligen inte självklart i alla läger.
Är då dagens svenska system för värdering av nya läkemedel det optimala?
Nej. Trots Sveriges litenhet värderar över 30 instanser i landet ? flera myndigheter och en uppsjö regionala läkemedelskommittéer ? samma flöde av nya läkemedel. Detta kan omöjligen vara rationellt.
Läkemedelsprioriteringarna och rekommendationerna bör rimligtvis vara likartade i hela landet. Det är omöjligt att motivera de stora variationerna i kommittéernas listor från ett medicinskt perspektiv, och det klingar lika falskt utifrån doktrinen om allas rätt till vård på lika villkor.
I mångas öron lär det låta som en svordom i kyrkan, men det regionala listframtagandet liknar i många stycken ett Sisyfosarbete, ett i olika landsändar parallellt pågående återuppfinnande av hjulet. Kommittéfolket talar tillkämpat om ett stort processvärde, kunskapsgenerering och vikten av lokala förankringsinstrument ? men det håller inte. Listarbetet kan säkert vara fruktbart i vissa avseenden, men det finns viktigare uppgifter.
De regionala läkemedelskommittéerna, som i högsta grad behövs, bör frigöras från det svårmotiverade listarbetet i sin nuvarande form. Rätt utformat behöver ett mer men inte helt samordnat, hälsoekonomiskt förstärkt system inte heller innebära någon utebliven konkurrenssituation vid fortsatta regionala upphandlingar till slutenvården.
Då kunde mer av kommittéernas resurser frigöras till det som borde vara deras viktigaste mission ? att förmedla obunden information och bidra till en mer rationell läkemedelsanvändning.