Sen jag för några veckor sen blev medicinjournalist på heltid har jag dykt in i en fascinerande värld. Jag har fått läsa och skriva om fantastisk forskning, spännande studier om framtidens läkemedel, biologiska, skräddarsydda behandlingar, immunonkologi, terapier som modifierar kroppens egna immunceller, magnetröntgenteknik som registrerar placeboreaktioner i hjärnan.
Även för befintliga läkemedel är det hatten av. Nya studier visar hur de räddar, förbättrar och förlänger liv, förkortar konvalescens, snabbar på läkningsprocesser.
Jag är starstruck. Så mycket fantastisk forskning! Och så mycket arbete som ligger bakom varje godkänd substans, så många turer innan det finns ett färdigt läkemedel redo att göra nytta.
Samtidigt. Sjuksköterskan i mig armbågar mig i sidan. Hur lätt det faller i sista ledet. För ett läkemedel gör som bekant ingen nytta om det inte når sin tänkta slutdestination.
Det kan tyckas jämförelsevis enkelt, men är inte alltid så geschwint fixat. Patienter och preparat ska förberedas. Infarter ska sättas, ibland i sköra eller svårhittade blodkärl. En central del av sjuksköterskans arbete handlar om att se till att läkemedel kommer dit de ska – det kan vara en patients blodomlopp, glutealmuskel, andningsvägar eller magsäck.
Inte ens tabletter är alla gånger så lätta att hantera, att svälja ett eller nio piller är ingen självklarhet för en person med till exempel demens och eller nedsatt sväljfunktion.
Så vad är problemet? Så länge det bara handlar om svårhittade blodkärl är det inget problem, i alla fall inget strukturellt. Men problemet är att respekten för detta sista led i läkemedelskedjan, där läkemedlet ska nå patienten, på rätt sätt och vid rätt tidpunkt, utanför sjukhusen på sina håll är bristande.
“Du borde skriva om äldre och läkemedel” var den vanligaste repliken till mig när jag hörde mig för om angelägna ämnen inför det nya jobbet. En undersköterska jag känner som jobbar i hemtjänsten berättar att hon blivit uppmanad av sina arbetsledare att ge läkemedel till de gamla trots att hon saknar delegering. Det vill säga, trots att hon inte har någon som helst information om vad det är för läkemedel eller vad de äldre har för sjukdomar.
Hon är långt ifrån ensam om att ha fått den uppmaningen.
Flera rop har hörts om hur läkemedelshantering och äldre inte fungerar tillfredsställande. Hur läkare står med handskrivna lappar från patienter där det står vilka mediciner de tar, eller tror att de tar. Eller som deras anhöriga tror att de tar.
Så länge det inte finns ett fungerande system (läs: nationell läkemedelslista) som gör att vårdgivare på ett lättillgängligt sätt kan se vilka mediciner en äldre patient tar och varför, är hela läkemedelshanteringen kring äldre ett riskfyllt projekt.
Och vi vet att de läkemedel som kan göra sådan fantastisk nytta, också kan orsaka stor skada om de tas fel.
Kanhända kommer äldre och läkemedel att finnas med i ett ytterligare direktiv till apoteksutredningen, som bett om att få förlängd tid. Gabriel Wikströms statssekreterare Agneta Karlsson kallade Apotekets tjänst Apodos för ett ”väldigt sårbart system” när jag intervjuade henne under Läkemedelskongressen.
I så fall är det välkommet. När arbetsledare inom hemtjänsten bryter mot lagar och regler är det såklart ett problem som rör hemtjänstföretagens beteende snarare än läkemedelssystemen. Men hela strukturen kring de äldre som inte själva har möjlighet att hålla full koll på sina sjukdomar, behandlingar och läkemedel, är osäker.
Läkemedlen är inte fantastiska förrän de når patienten på rätt sätt.
Sara Heyman är ny medarbetare på Läkemedelsvärlden. Hon har tidigare jobbat som nyhetsjournalist och sjuksköterska. Det här är hennes första bloggpost på redaktionsbloggen.