Varför ser vi inte elefanten i rummet?

Inom kort kommer den stora Missbruksutredningen 
att presenteras. Mannen bakom verket, Gerhard Larsson, kommer att
föreslå en lång rad långtgående förändringar för att reformera svensk
beroendevård. Inte en dag för tidigt.

Jag har under flera år, både i jobbet och med apotekarögon, med stigande intresse följt utredningen. En fråga är nämligen pinsamt bortglömd i tugget oss kollegor emellan – läkemedelsberoende.

Beroendesjukdomarna har det alla gemensamt att ett bruk av lagliga eller olagliga substanser har förändrat funktionen i det dopaminerga belöningssystemet hos den drabbade individen vilket leder till skadliga konsekvenser. Kontrollförlust och toleransutveckling är två av kardinalsymptomen. Bag-in-boxen töms när man bara skulle ta ett glas. Plötsligt behövs två linor på toaletten istället för en för att komma i stämning på krogen.

Utredningen går grundligt igenom alla de klassiska beroendetillstånden orsakade av alkohol, narkotika och dopingpreparat men tar även ett nappatag kring ?elefanten? i sammanhanget: läkemedelsberoende. Jag väljer självmant att undvika termen missbruk till förmån för beroende eftersom det förra är jämförelsevis dåligt definierat och socialt stigmatiserat. För beroende finns dock klara kriterier och verktyg för upptäckt och diagnos.

I korthet kan man konstatera att vi det finns uppskattningsvis 65 000 individer i vårt land som tack vare mestadels lagligt förskrivna läkemedel blivit sjuka i ett beroende i stället för behandlade. Låt mig repetera: Motsvarande hela Kalmar behöver hjälp med något som alla farmacevter borde se sig i spegeln och ta en rejäl funderare om man gjort allt för att förebygga eller förhindra.

Vi oroas gärna över risken för förfalskade läkemedel, hur produkterna påverkar miljön i främmande länder, om dubbelmedicinering och om tabletten verkligen går att svälja. Alla viktiga ämnen för diskussion men kanske också lite bekväma. Istället borde vi kanske ifrågasätta beroendeframkallande ordinationer i vår vardag (och fritid) lite oftare?

Är det rimligt att det går åt 13 kilo diazepam varje månad för att behandla ett av de tryggaste folken i världen? Är det ok att 59 000 individer hämtar ut (gudarna vet hur mycket som de fick förskrivet) sömnmedel eller lätta opioider som motsvarar mer är den definierade dygnsdosen under ett år?

Jag låter frågorna hänga i luften med förhoppning om att vi snart får igång en mer balanserad och nyttig diskussion i ämnet. Med Kalmar i åtanke.