Annons
Vad hände med apotekaren som samhällets läkemedelsexpert?
Tove Johansson Mali´n har en ovanlig arbetsplats.

Vad hände med apotekaren som samhällets läkemedelsexpert?

22 okt 2009, kl 15:38
11

Annons

Om bloggen

Här skriver våra gästbloggare regelbundet om ämnen som de funderat på och har tankar om. De åsikter som framförs är skribenternas egna.

Den senaste tiden har varit den mest turbulenta hittills för
Apotekssverige. Aldrig har det skrivits, bloggats och televiserats så
mycket om apotek(et), omregleringen och det politiska spelet bakom.
Dags att träda tillbaka en smula i stormens öga och ställa en enkel
fråga: Vad hände med apotekaren som samhällets läkemedelsexpert?


Särskilt flagrant blir det när Karolinskas chefsläkare Svante Baehrendtz i TV försöker förklara varför majoriteten av Lex Maria-fallen på Astrid Lindgrens barnsjukhus rör felaktig läkemedelshantering. I stället för att en apotekare uttalar sig om vad som kan göras åt det får vi åter igen se en inzoomad apotekslåda med tillhörande bortförklaringar kring system, bristande rutiner och utbildning. Tydligare exempel på apotekarens förlorade roll som läkemedelsexpert (alternativt Apoteket AB:s misslyckade satsning på farmacevtiska tjänster) får man leta efter!
 
När jag själv började apotekarprogrammet i mitten på 90-talet var det tre faktorer som gjorde att valet för på detta. 1) Jag gillar kemi och biologi 2) Jag klarar mig utan matte och fysik 3) Man “blir något”. Detta “något” består i varumärket apotekare som skulle fungera som “samhällets läkemedelsexpert”. Ett varumärke som på samma sätt som Coca Cola, Apple, IKEA och Absolut hela tiden måste omprövas, förnyas och förbättras. Tyvärr i motsats till exemplen givna finns solklara kommersiella motiv bakom arbetet.
 
Återigen: Vad hände med tanken att apotekaren skulle vara samhällets läkemedelsexpert? Svaret ligger i en annan, närliggande fråga: Vem har att vinna på att apotekare är och förblir ett starkt varumärke? Apoteket AB gör det inte då företaget reducerat apotekare till apotekspersonal eller kanske farmacevter i bästa fall. Farmacevtförbundet, ja det hörs ju redan på namnet. Apotekarsocieteten hörs det inte på namnet men vill hellre heta något annat. Farmaceutiska fakulteten i Uppsala skulle göra det men funderar fortfarande på hur man ska möta konkurrensen i stället för att ta ledningen. Apotekarsällskapet står pinsamt ensamma här.
 
Resultatet efter 20 år (OBS! Tillspetsat): Frågor om mediciner ställs till läkaren eller sjukvårdsupplysningen, svårare frågor till den kliniske farmakologen. Frågar media zoomas närmsta apotekslåda in. Läkemedel hämtar man hos en receptarie medan frågor ska ställas till farmacevten. Vi är organiserade i ett farmacevtförbund och får möjlighet till vidareutbildning i Läkemedelsakademin. Vi är apotekare men famlar i okunskap kring basal apoteksdrift. Vi är legitimerade via Socialstyrelsen, säljer produkter godkända av Läkemedelsverket och subventionerade av TLV. Är den nån mer än jag som tycker att det krävs en samlande kraft här?
 
Läkemedel kostar samhället nästan 30 miljarder per år, och kanske lika mycket till på grund av felaktig användning. Det är dags att putsa på varumärket och ta ställning. Det finns det miljarder skäl till.

11 Kommentarer

Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

  1. Tyvärr har du rätt. Sorgligt nog har vi inga organisationer som värnar yrket. Jag hade trott att Apotekarsocieteten skulle våga resa sig ur graven och ta både det farmaceutiska och det kommersiella ansvaret. Men, nej då.

  2. Vad är det som är så kontroversiellt med Apotekarsällskapet egentligen, att de värnar om att apotekaren ska få ett uns att den uppskattning i Sverige som densamme har i utlandet?

  3. Yrket har tyvärr blivit föremål för inflation. Det är bara i Sverige apotekare har kommit att blandas samman med receptarier, vilket sannolikt bidragit till att apotekens roll i vårdkedjan försvagats. Apotekspersonal får knappt göra någonting utöver att ringa läkare och ge enkla hälsoråd. Apotekare, som traditionellt utbildas för att leda apotek, har marginaliserats i mycket hög grad inom stora sektorer av Apoteket AB. T.ex. hade företaget apoteksdirketörer (länschefer) så sent som 1999, varav i princip alla var just apotekarutbildade. Idag är det helt annorlunda och protesterna mot detta har knappt märkts. Yrkesutvecklingen är också satt ur spel genom tjänster inte kräver apotekarexamen eller att rekryterare hellre befordrar receptarier med många tjänsteår.

  4. Leif Andersson är orolig för apoteksapotekarnas status. Att läkare oftare intervjuas om läkemedel har sin förklaring dels i att de är ca 30 gånger fler än apotekarna (senaste uppgift i Svensk Farmacevtisk Matrikel anger 1181 apoteksapotekare) dels att deras status som informationsgivare har mer än 100 år på nacken. Apotekarnas informationsroll är ung. Först 1968 publicerade dåvarande Apotekarsocieteten den första informationspolicyn för apoteken och verklig skjuts fick informationsrollen först i och med temaåren på 90-talet.

    Jag är till skillnad från Leif imponerad över de ständiga steg framåt som många apotekare tar när det gäller att förbättra hantering och användning av läkemedel. Dessutom finns det en stor grupp receptarier som driver utvecklingen framåt. Utvecklingen av klinisk farmaci på sjukhusen kommer att inspirera många nya öppenvårdsapotek.

  5. Angående Svante och inzoomade lådor, jag undrar om denna fråga ska användas som en professionsfråga? Jag förstår att kåren kan tycka det är underligt att det inte är en apotekare som får uttrycka sig men för mig har det ingen betydelse. Att sjukhusets apotekare, läkare och sjuksköterskor tillsammans fick träffa Svante och systemägarna och att vi dagen efteråt kunde läsa att Karolinska ska satsa på de barnspecifika verktyg som vi länge efterfrågat kan hjälpa till att avvärja överdoseringar känns långt bättre. Jag fick i efteråt frågan av en reporter på Rapport om inte fler farmaceuter kunde råda bot på det som skrivits om i pressen. Jag sa nej, jag tror att apotekarvarumärket har mycket på att vinna på att inte tro att vi själva kan fixa problemen, vi måste samarbeta och inte utnyttja detta tillfälle för egna intressen, däremot behövs det fler kliniskt utbildade apotekare att samarbeta med. I övrigt håller jag med och önskade innerligt att någon av aktörerna du tar upp nystartar en professionell organisation som har kraft att verkligen ta tag i informationsspridning och delgivning av goda praktiska idéer framförallt till alla verksamma inom läkemedelsområdet.

  6. De senaste två kommentarerna är motsägelsefulla. 1968 var snart ett halvsekel sedan. Hur lång tid ska det ta att implementera nya rutiner? Hur mycket är de “gamla” rollerna värda? Hur mycket är kunskapen värd om media och allmänhet inte vant sig vid apotekares informationsroll på 41 år?
    Nydert säger både ja och nej till apotekare i vården. Det ska samarbetas. Vad annars? Det står knappast i kontrast till en stärkt profession, där arbetsgivarna vet vad de vill och vad de får. Idag lägger apotekare studiemedel på att plugga vidare till “kliniker”. Alla får inte jobb. Istället skulle Apoteket Farmaci kunna säga att nu satsar vi på fler apotekare och parallellt med ökad erfarenhet organiserar vi specialistutbildningar i klinisk farmaci. Vid all rekrytering gör tester och vi kräver apotekarexamen i botten för blivande klinikfarmaceuter. Då hade man gett ett helt annat budskap i professionell mening.

  7. Man kan dra slutsatsen att det finns många apotekarutbildade i Sverige (men säkerligen en minoritet) som inte gärna slår vakt om den femåriga utbildningsvägen utan hellre identifierar sig med diverse specialistvägar med mycket begränsad arbetsmarknad. Det innebär en splittring av professionen i flera nivåer, med mer eller mindre uttalade utbildningskrav däremellan.

    Om man drar detta till sin spets skulle det vara som om överläkare eller andra specialister inom vården inte blev oroade om andra läkare tvingades jobba som sjuksköterskor. Det är svårt att “bygga” en profession i ett sådant läge. Det skulle bli absurt.

  8. Det verklar som om mitt svar till reporter inte var populärt. För att förtydliga frågan från reportern så var det om aktuella feldoseringar och om inte apotekare kunde ordinera bättre än läkare och om inte vi kunde införa Gillespies modell inom barnsjukhusvården. För dessa typer av feldoseringar så tror jag framförallt på IT-lösningar. Att apotekare inte utnyttjas till sin fulla kapacitet vet jag och jag hoppas att det kan bli en ändring på det. I det tror jag att en specialist hade sett till att kollegorna hade fått en AT eller ST tjänst för kliniskt fortbildning och jag hoppas verkligen att detta kan bli en möjlighet för farmaceuter.

Kommentera

Please enter your comment!
Please enter your name here

Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng