vaccin
    Foto: iStockphoto

    Sluta dribbla bort fakta

    6 Dec 2010, kl 18:17
    0

    Om bloggen

    Här skriver våra gästbloggare regelbundet om ämnen som de funderat på och har tankar om. De åsikter som framförs är skribenternas egna.

    Huvudinslaget i Rapport på söndagen sätter återigen fokus på
    omregleringen och statens ersättningar till apoteken. Beroende på hur
    man berättar historien kan man få det att låta som om riskkapitalister
    nu lever gott på människors ohälsa, eller att Sveriges medborgare nu
    mycket lättare kan få tag på rätt läkemedel i rätt tid.

    Under måndagen har både TLV och Föreningen för generiska läkemedel, FGL, hojtat till för att möta vad de menar är felaktigheter i inslaget som sändes i Rapport och Aktuellt igår. TLV genom ett pressmeddelande och FGL genom ett mejl till redaktionen.

    Inslaget handlar om att staten efter omregleringen ger apotekskedjorna en halv miljard kronor extra per år. TLV skriver i sitt pressmeddelande att det inte stämmer, att omregleringen inte kostar skattebetalarna något extra, och Göran Hägglund svarar i inslaget något vagt om att de vill ge apoteken förutsättningar för att ge bättre service.

    Prismodellen på den nya marknaden har med andra ord återigen kommit i fokus och för att navigera i debatten kommer här ett försök till att skingra dimridåerna.

    Grundfakta, att privata apotek kostar samhället en halv miljard om året, stämmer. Men det som skaver i Rapportinslaget är att apoteksutredaren Lars Reje säger att handelsmarginalen enligt honom inte behövde höjas, att apotekskedjorna var intresserade av marknaden ändå. Slutsatsen i inslaget är alltså att det hade gått att omreglera apoteksmarknaden och fått köpare av apoteken utan att det skulle kosta staten ett öre extra. Skattepengarna som betalas ut nu går alltså enligt inslaget helt och hållet i onödan till riskkapitalister.

    Den slutsatsen är troligen fel. Det finns nämligen en sanning som Jo Langmoen, före detta vd för Tamro, sa någon gång halvvägs in i omregleringen: Det finns ingenting som är så billigt som ett monopol med långa köer. Med andra ord, vill staten ha fler apotek med längre öppettider måste de betala mer än vad de gjorde för färre apotek med kortare öppettider.

    Det här insåg regeringen också, om än motvilligt. Sen var bara frågan var de extra pengarna till apoteken skulle komma ifrån.

    Det som inte nämns i Rapportinslaget är att i den modell som Lars Reje föreslog så skulle apotekskedjorna ha fri förhandlingsrätt mot läkemedelsföretagen på inköpsprisen. Det var därför de var intresserade av att köpa apotek av Lars Reje.

    Här finns en viktig nyckel till hela historien. Staten var innan omregleringen en sämre prisförhandlare. Den betalade onödigt mycket till läkemedelsföretagen. De apotekskedjor som funderade på att etablera sig i Sverige såg detta och i Lars Rejes modell hade apoteken kunnat gå in, förhandlat bättre än staten och sen lagt den extra marginalen i egen ficka.

    Men Lars Rejes modell fick enormt mycket kritik från branschen av två anledningar. Dels skulle det bli dålig transparens: Staten skulle inte se hur mycket pengar apoteken tjänade på att förhandla ner inköpspriset. Dels skulle det här gynna de stora apotekskedjorna på ett sätt som i slutändan skulle resultera i ett par stora kedjor.  

    Istället valde staten att bli en bättre förhandlare själva. TLV såg över sina modeller och upptäckte att de kunde pressa priserna rejält, dels genom att bli tuffare mot originalföretagen och dels genom att kräva större effektivitet på det generiska utbytet. Genom den här översynen hittade de 460 miljoner kronor. Pengar som de istället kunde ge till apotekskedjorna genom höjd handelsmarginal (som är utformad som en extra tia för varje gång apoteken expedierar ett läkemedel där det finns en generisk kopia).

    I slutändan handlar alltså det här om samma pengar som tas från läkemedelsföretagen till apoteksföretagen. I Rejes modell skulle det ske genom att staten fortsatte betala överpris för läkemedel och stora apotekskedjor skulle norpa åt sig en större marginal mellan inköpspris och försäljningspris. I den nuvarande modellen betalar staten istället mindre direkt till läkemedelsföretagen och ger mer direkt till apoteken.

    Skattebetalaren betalar inte mer till läkemedelsnotan i dag än innan omregleringen. Men, slutsatsen efter det här resonemanget blir att staten hade kunnat bli en bättre förhandlare och slutat betala överpris även med ett statliga apoteksmonopol. Det hade varit en halv miljard billigare om året.

    I april 2009 skrev vi en ledare här i Läkemedelsvärlden under rubriken ?Omregleringen kostar 460 miljoner kronor om året?. Vår poäng då var att regeringen inte öppet stod för den extra kostnad som omregleringen de facto kostar. De borde sagt att de tror att en omreglerad marknad blir bättre för medborgarna och att de tycker det är värt en halv miljard kronor extra om året. Söndagens inslag i Rapport visar vilket bakslag det kan bli om man inte är öppen med vad man håller på med redan från början.  

    Ju krångligare någonting är, desto lättare är det att dribbla bort den som inte är fullt insatt. Just nu finns det flera dribblare. Dels de som vill få det att låta som att privatiseringen av apoteksmarknaden enbart lett till effektiviseringar och bättre service. Och dels de som vill få det att låta som att giriga riskkapitalister nu lever gott på våra skattepengar.

    Lägg till ny kommentar

    Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

    Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här