Suck. Det är min första tanke när jag läser Ingrid Peterssons utredning hur den kliniska forskningen och utvecklingen i Sverige ska stärkas (läs räddas).
Enligt ett pressmeddelande som gick ut igår den 18 december, när utredningen presenterades, föreslås att ett nationellt samordningssystem inrättas, Nämnden för samordning av kliniska studier- och regionala stödfunktioner. Nämnden föreslås, förutom att identifiera patienter och prövare, ge råd och stöd till den kliniska forskningens aktörer.
För det första, en ny nämnd, som ska identifiera patienter och prövare, är det verkligen det vi behöver?
För det andra, ge råd och stöd till aktörerna, är det verkligen det vi behöver?
Jag tror snarare, som jag skrev i min senaste blogg i ämnet, att problemet är att landsting och regioner inte är ”intresserade” av klinisk forskning, eftersom det inte finns utrymme för detta i den vård de ska bedriva och producera.
Och hur tror Ingrid Petersson att landstingen/regionerna blir mer intresserade av klinisk forskning för att det inrättas en ny nämnd. Nej, jag tror snarare, som en kommentator på Dagens Medicins webbplats skrev, att det handlar om att ”Politik och budget går före. Det är helt naturligt i det New Public Mangement system med kortsiktighet (månader till max en valperiod) som byggts upp.”
Jag är ledsen att behöva säga det, men de pengar som Ingrid Petersson föreslår ska satsas i detta, 40 MSEK per år 2014 och 2015 samt 50 MSEK fr.o.m. 2016, tror jag inte kommer att förändra och förbättra ett dyft.
Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se
Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här