Apropå turistdiaréer

Min första självständiga utlandsresa gick 1963 till Marbella i Francos Spanien. Jag var omedveten om diktaturen och Marbella var en oexploaterad småstad. Inför resan medicinerade jag enligt tidens rekommendationer med Enterovioform och en sats gammaglobulin intramuskulärt. Väl på plats blev jag ordentligt magsjuk. Senare forskning visade att Enterovioform istället medverkade till diarréer och gav upphov till den så kallade SMON-katastrofen i Japan.

Något senare, I början på 70-talet, reste jag tillsammans med min handledare professor Finn Sandberg i Kamerun och Nigeria för att samla växtmaterial till min avhandling. Finn, som både var apotekare och medicinare, hade tagit med sig opiumdroppar, som effektivt stängde sfinkstern i baken. Opiumdroppar kom senare att betraktas som fel medicinering i ljuset av att diarréer sågs som ett sätt för kroppen att göra sig av med patogener. Den slutsatsen är numera omvärderad och enterotoxinerna, som åstadkommer sekretionen genom irritation på tarmslemhinnan, är en process i sig som inte bedöms vara är kopplad till en försvarsmekanism från kroppen. Nyligen argumenterades också i en originalstudie i Läkartidningen för användning av opioidsläktingen Loperamid, som sekretionshämmare.

Under ett års arbete i ett läkemedelsprojekt i Vietnamn på 80-talet blev vare sig jag eller någon annan familjemedlem magsjuk. Vi vande oss successivt vid den lokala tarmfloran. Däremot blev nästan alla korttidsexperter på besök dåliga. De behandlades av projektets läkare med ORS – Oral Rehydration Solution – en blandning av elektrolyter och socker för att ersätta förlorad vätska. Även en turistresa till Egypten några år senare gick bra trots varningar för Faraos hämnd. I Indien 2010 åkte jag dock dit ordentligt tillsammans med 20 av 25 gruppresenärer. Själv klarade jag upp det hela med lärdomarna från Vietnam.

Så i våras var jag i Mexico på rundresa. Där härjar Montesumas hämnd – alltid dessa hämnder. Nära hälften av gruppen på ett 20-tal resenärer drabbades av magsjuka. Den hjälpsamme reseledaren delade ut neomycintabletter, som deltagarna tog varierande antal tabletter av (alla neomycinpreparat är avregistrerade i Sverige på grund av hög njurtoxicitet). Tabletterna köptes, som i de flesta sydliga länder, utan recept på apotek. Här hemma lyckades STRAMAs upplysningskampanj förra året sänka antibiotikaförskrivningen med 1 procent. Med hänsyn till alla turister, som tar med sig resistenta bakteriestammar hem, bör kampanjen kompletteras med information till gruppen reseledare.

Även om de mexikanska apoteken dumt nog tillhandahöll antibiotika i stora mängder hade de andra kvalitéer. När jag skulle köpa en påse ORS kunde jag inte göra mig förstådd på engelska. Spanska kan jag inte, men apotekaren hämtade sin son som deltog i en engelsk konversationskurs. Det ordnade upp sig och som gentjänst för ”besväret” vid inköpet fick jag påsen gratis. Det är otänkbart på svenska streckkodsbaserade apotek. Lite lustigt, med hänsyn till mitt ärende, var att apoteket också hade en handfull toalettstolar till försäljning i butiken.

Apoteket hade även en stor plastbehållare för överbliven medicin. Ingen kom åt de dumpade läkemedlen. De genomskinliga och O-plomberade påsarna på svenska apotek är däremot lätta att plundra på begärliga preparat.

Turistdiaréer är otrevliga, men oftast ofarliga. 50 – 60 procent är infektioner av E. coli. Men det kan också vara av Shigella, Campylobacter eller Salmonella, som är betydligt allvarligare. Handhygien är kanske den allra viktigaste preventiva åtgärden mot infektioner. Men inte ens den håller sträck. En gång på Warzavas flygplats tog jag och en bekant på resan båda en bit av den rökta laxen.

Hon fick Salmonella, inte jag.