”Alla gör allt för att förstå sjukdomen”
Kollage. Anna Tapper är specialistläkare på Södersjukhuset i Stockholm med inriktning anestesi och intensivvård. Th: bild på det nya coronaviruset sars-cov-2 (blått) i elektronmikroskop. Viruset var isolerat från en amerikansk patient. Foto: NIAID-RML.

”Alla gör allt för att förstå sjukdomen”

När patienterna med covid-19 började strömma till fanns inget facit för intensiv-
vårdsläkaren Anna Tapper och kollegorna. Läs hennes ord om jakten på kunskap.

12 maj 2020, kl 11:58
0

Anna Tapper arbetar som narkosläkare på Södersjukhuset i Stockholm. För bara ett par månader sedan hade varken hon eller hennes kollegor sett en patient med covid-19. Men de skulle komma. Hur behandlar man svårt sjuka patienter med en helt ny sjukdom som det dessutom finns ytterst lite kunskap om? Och vad har detta betytt för kontakten med kollegor inom och utom sjukhuset? Läs en krönika om mobilisering och jakten på kunskap:

KRÖNIKA. ”Coronapandemin har lett till stängda gränser och fysisk distansering. Världen känns på många sätt mindre och livet levs extremt lokalt. I dag är det nästan surrealistiskt att tänka på hur verkligheten såg ut så sent som i början av mars, att det en gång var helt okontroversiellt att planera resor, gå på konsert eller trängas i en bar.

Jag är narkosläkare på Södersjukhuset i Stockholm, vilket också innebär arbete på intensivvårdsavdelning. I mitt yrke har jag har lärt mig att ta hand om patienter som har svår svikt i minst ett organ. Vi har tillgång till avancerad apparatur, övervakningsmöjligheter och komplexa läkemedel. Inte alltid, men i många fall kan vi upprätthålla patientens viktiga funktioner medan behandlingen verkar och patientens kropp hinner läka, så att hen kan komma ut på andra sidan och lämna oss på intensiven.

Ofta vet jag hur jag ska göra för att ta hand om de patienter som behöver intensivvård. För de flesta tillstånd finns en slags ”kokbok” för vad som är rimligt och rätt att göra. Och om inte mina egna kunskaper räcker så rådfrågar jag kollegor från både intensivvården och andra specialiteter för att göra det som är bäst för varje patient i det enskilda fallet. I läroböcker och vetenskapliga artiklar hittar jag beskrivningar och råd för handläggning av tillstånd som jag inte tidigare råkat på.

Men när Covid-19 började spridas över världen fanns det inte någon kunskapsbas att luta sig emot. Det fanns ingen lärobok som beskrev sjukdomsförlopp och behandling. Vi läste de första rapporterna från Kina om hur svårt sjuka många patienter blev. Från Italien kom uppmaningar om att vi skulle förbereda oss för att möta det till synes omättbara behovet av intensivvård.

Tack vare informationsspridningen, både i officiella och inofficiella forum, började man runt om i Sverige – inte minst på min arbetsplats – att mobilisera personal, lokaler och utrustning.

När de första patienterna så började komma till oss hade vi förberett oss så gott vi kunde. Läkarna på mitt jobb samlades i en chattgrupp där länkar till studier, ögonvittnesskildringar och annan information om coronaviruset delades med en ljuvlig frenesi.

Från Kina och Italien kom snabbt framarbetade artiklar och ögonvittnesskildringar som gav oss en bild av vad vi snart skulle behöva handskas med. Auktoriteter inom ventilatorbehandling tog fram preliminära förslag för lämplig behandling av Covid-19, anpassade till svenska rutiner, vilka snart delades öppet på websidor och i digitala nätverk.

När patientantalet ökade kom observationer om att den initiala bilden av vilken typ av lungsvikt som patienterna hade inte stämde fullt ut. Många patienter hade heller inte bara lungpåverkan utan drabbades också av njursvikt och verkade uttalat benägna att bilda blodproppar.

Tack vare att information spreds öppet, dels via officiella plattformar men inte minst i sociala medier, har bilden av sjukdomen och dess komplikationer snabbt fördjupats och blivit mer komplex. Flera organisationer har haft webinarier där man delat information, diskuterat nya rön och gett rekommendationer.

Läkare och forskare runt om i världen lägger ut ambitiösa sammanställningar av aktuellt kunskapsläge och sprider sin kunskap med texter eller i poddar. Det förs livliga diskussioner i internationella, nationella och lokala nätverk om allt ifrån behandlingsstrategier och molekylärbiologi till etiska dilemman som uppstår i samband med den här nya verkligheten.

I Stockholm har läkare från de olika intensivvårdsavdelningarna haft möten via länk för att diskutera observationer som gjorts och hur man ska handskas med olika problem vi ser hos dessa patienter. Riktlinjer ändras ibland flera gånger i veckan när ny kunskap tillkommer. Jag har en ibland hisnande känsla av att tiden går i en annan takt än normalt för att det är så mycket som hänt under bara de senaste veckorna.

Maktlösheten jag känt och känner i mötet med en helt ny och svår sjukdom, där facit saknas för hur vi ska agera för att ge patienten störst chans att överleva, är frustrerande. Men att vårdpersonal över hela världen, inom landet, staden och ner till enskilda medarbetare på mitt sjukhus arbetar tillsammans för att ge patienterna bra vård är verkligen en tröst i allt detta.

Under samma tid som mitt fysiska rörelseutrymme och min närkontakt med andra mänskor är mindre än någonsin har andra rum och sätt att mötas öppnats upp. Värdet av att information sprids öppet och snabbt globalt, vikten av internationella och nationella samarbeten och vad som kan åstadkommas med öppen diskussion och kunskapsutbyte har aldrig känts så tydligt och starkt som nu.”

Anna Tapper, specialistläkare Anestesi och Intensivvård, Södersjukhuset i Stockholm