Under hela hösten har en infallsrik och känsloladdad debatt förts i våra spalter om den farmacevtiska grundutbildningen, med särskilt fokus på den vid Uppsala universitet. Debatten fortsätter även i detta nummer.
Varningssignaler om sviktande grundkunskaper hos studenterna och tendenser till sjunkande examinationskrav har framförts i flera inlägg ? något som fakultetens ledning bör ta på största allvar. De insatser som görs för att utveckla utbildningen (se LMV 10/03) är vällovliga; om de är tillräckligt genomgripande lär framtiden utvisa.
De ansvariga för utbildningen flaggade i höstas ? inte en dag för tidigt ? för att införa en flergradig betygsskala i linje med den som redan tillämpas vid exempelvis Göteborgs universitet. De vinster ett sådant system skulle ge i form av höjd studiemotivation och ökad konkurrenskraft överskuggar med råge nackdelarna.
Det är exempelvis svårt att förstå hur detta skulle försämra samarbetet mellan studenterna. Ett bra betyg för Ada betyder ju inte ett sämre betyg för Kålle, och Ada skulle knappast förlora något på att hjälpa Kålle med studierna.
Visst behöver Sverige en jämn och hög kunskapsnivå ? men också individer som sticker upp ovanför denna. Det finns ingen anledning för de farmacevtiska utbildningsprogrammen i Uppsala att vara skyddade verkstäder i förhållande till andra universitetsutbildningar. Klarar man att få graderade betyg i sjunde klass i grundskolan borde man rimligen kunna hantera det på universitetsnivå.