I höstas fick vi möta apotekaren och journaliststudenten Marie Eklund i en krönika om att våga byta spår och pröva nytt mitt i livet. Efter många yrkesår som apotekare förverkligar Marie en dröm om att studera och arbeta med journalistik. För närvarande gör hon praktik på lokaltidningen Bärgslagsbladet/Arboga Tidning som bland annat bevakar Köping. I dagens LmV-krönika reflekterar hon över stadens och sin egen historia och om att hänga med i utvecklingen.
KRÖNIKA. Cirkeln är sluten, tillbaka till rötterna, åter vid utgångspunkten… Kärt barn har många namn, och för mig är Köping – om inte ett kärt barn – så åtminstone mer än bara en hållplats i livet. Här finns många personliga beröringspunkter och minnen.
Här levde och verkade apotekaren Carl Wilhelm Scheele, allas vår farmaceutiska rockstjärna, under 1700-talet. Hans avtryck syns fortfarande överallt: Scheelegatan, Best Western Hotel Scheele, Scheele Pizzeria, Scheeleskolan, hans staty och – inte minst – hans grav.
Mitt första sommarjobb som apotekare
Drygt tvåhundra år senare satte en annan apotekare sin fot i staden. Det var undertecknad, som apotekarstudent på sitt första sommarjobb. Apoteket Scheele öppnade sina dörrar för mig sommaren 1994, året då Sverige tog VM-brons i fotboll, OJ Simpson jagades på motorvägen och internet fortfarande var så nytt att det knappt ens kallades en fluga. Några hade PC hemma, men ytterst få – om ens någon – hade mobiltelefon. Men apotek fanns, och min första sommar tillbringade jag i egenvården. Sommaren därpå, med författningskursen i ryggen, fick jag även hjälpa till i recepturen.
I ett litet rum bakom kundutrymmet arbetade några riktiga farmaceutentusiaster med ett pilotprojekt; att dosförpacka läkemedel till vissa kunder. Jag minns hur imponerad jag blev – tänk så mycket enklare det skulle bli för äldre och sjuka att ta sina läkemedel rätt!
Sedan dess har jag bara sett Köping i ögonvrån när jag susat förbi på motorvägen. Tills nu.
Journalistpraktikanten
Nu är jag tillbaka i Köping, återigen som student – men nu inom journalistik. Den här gången är det Bärgslagsbladet/Arboga Tidning som släpper in mig, tålmodigt besvarar mina tusen frågor och varsamt lotsar mig förbi de nybörjarmisstag jag fortfarande gör. Nu är året 2026. Jag läser kurser som ”Video för sociala medier”, ”Podcast, berättande och produktion” och ”AI inom kommunikation och journalistik”. Jag låter Bonniers AI-verktyg Amelie se över mina texter och vi kommunicerar nästan lika mycket via Slack som vi pratar med varandra.
Men oavsett tidsepok eller bransch så är människor människor. De allra flesta drivs av ett kall att göra gott – inte bara för sig själva, utan också för andra. Hur det tar sig uttryck varierar; farmaceuten vill att kunderna ska må bra av sina läkemedel, att de inte ska använda dem fel och bli sjuka. Journalisten vill att läsarna ska förstå världen, så att de kan fatta välinformerade beslut som medborgare i ett demokratiskt samhälle.
Man får lära sig att surfa
Utmaningen för båda handlar om att förmedla kunskap på ett sätt som når fram – att informera om läkemedelsbehandling utan att det flyger över huvudet på mottagaren, att skriva journalistik som lockar till läsning i konkurrens med sociala medier där vem som helst kan publicera vad som helst.
Konklusion: Antingen är jag väldigt gammal, eller så har utvecklingen gått väldigt snabbt. Min spaning är ändock att vi alla lever mitt i en science fictionfilm. Utvecklingen går i rasande fart och antingen låter man vågen svepa över sig, med risk för en rejäl kallsup, eller så skaffar man sig en bräda och lär sig att surfa.
