Lokalbedövning och magmedicin lyfte Astra mot stjärnorna

Astra föddes i början av förra seklet som ett ambitiöst försök att grunda en svensk storindustri som skulle konkurrera med utländska bolag. Starten gick knaggligt men så småningom fick bolaget upp farten och blev ett av det svenska 1900-talets mest lyckosamma näringslivsprojekt. Framgången berodde på målmedveten satsning men också på lyckosamma omständigheter. Läs om dessa och mycket annat när Läkemedelsvärlden berättar Astras historia.
24 januari 2002, klockan 14:14

”Ny svensk storindustri” löd rubriken på en notis i Dagens Nyheter den 14 februari 1913. Läsarna meddelades att stiftelseurkunden för ”ett stort kemiskt-tekniskt aktiebolag” snart skulle inlämnas.

Frågan om att starta upp ett svensk företag för tillverkning av läkemedel hade stötts och blötts i apotekarkretsar ända sedan mitten av 1890-talet. Man ville ta upp kampen med tyska och schweiziska bolag som då dominerade den svenska markanden för fabrikstillverkade mediciner. Men av olika skäl hade de svenska planerna aldrig kommit längre än till diskussioner. I sanningen låg också att det fram till detta år 1913 hade varit förbjudet i lag att fabriksmässigt tillverka läkemedel. Nu skulle det emellertid ske en ändring. I juni samma år hölls den konstitutionerande bolagsstämman för det nystartade företaget, som döptes efter latinets ord för stjärna till AB Astra. Den första vd:n blev apotekaren Knut Sjöberg.

Planerna var storstilade, och tillverkningsmetoder för ett 40-tal preparat fanns utarbetade. Fabrikstomten, som till en början uppläts av aktiebolaget Kero, låg enligt en redogörelse i Svensk farmacevtisk tidskrift ”fyra minuter från kajplats i Södertälje” och var framsynt nog ”tillräckligt stor äfven för en beräknad större utveckling av fabriken”. Mycket riktigt gick starten och de första åren enligt planerna. Men efter första världskriget inträdde sämre tider. Bolaget köptes 1918 av AB Svensk färgämnesindustri, ASF, som skulle starta upp en nationell kemisk storindustri i klass med dem på kontinenten. Det mesta gick dock snett, och snart stod företaget vid ruinens brant.

Om man ser till senare tiders debatter kanske det var ironiskt att det var staten som via Vin- och spritcentralen grep in och räddade ASF:s anläggningar i Södertälje. Tanken från den socialdemokratiska regeringens sida var att företaget skulle ingå i ett statligt läkemedelsmonopol. Dessa planer kom dock på skam efter regeringsombildning och opinionsstorm.

På initiativ av grosshandlaren Erik Kistner övertogs slutligen Astra för av ett konsortium. Köpeskillingen för det då skuldtyngda läkemedelsbolaget blev symbolisk, en krona! I konsortiet ingick även bankdirektören Jacob Wallenberg, och Astra tog därmed första steget in i Wallenbergsfären. Även om den ekonomiska uppförsbacken skulle fortsätta en tid blev övertagandet från Vin- och spritcentralen en brytpunkt. Det moderna läkemedelsföretaget Astra skulle nu ta form.

Med målmedvetna rationaliseringar och satsningar under ledning av vd:n Börje Gabrielsson gjorde att bolaget gick med vinst från och med 1929. När Gabrielsson slutade som vd 1957 hade Astras omsättning ökat hundrafalt. I början 30-talet gavs utrymme för att ta det viktiga steget att – om än i liten skala – starta egen forskning. Under kemisten Bertil Sjögrens ledning utvecklades flera preparat, däribland leverpreparatet Hepaforte mot perniciös anemi och det inkomstbringande sulfapreparatet Sulfatiazol. Under 40-talet följde Astra upp med en satsning på penicillin, en preparatgrupp som under lång tid framöver skulle vara en viktig del av Astras produktportfölj.

Astra hade fått vind i seglen, och via köpen av Tika 1939 och Apotekare Paul G Nordströms fabriker i Hässleholm (senare omdöpt till Hässle) 1942 blev Astra landets dominerande läkemedelsföretag.

Kemister vid Stockholms högskola uppfinner Xylocain

Den 9 oktober 1947 inkom till företagsledningen i Södertälje ett telegram, som torde vara ett av de viktigaste i Astras historia. Erik Bjäringer som var Astras representant i USA lämnade nämligen beskedet att en utredare på det amerikanska patentverket ”antydde” att patentet på ett nytt lokalbedövningsmedel äntligen skulle godkännas. Den officiella bekräftelsen kom två veckor senare. Lokalbedövningsmedlet i fråga var naturligtvis Xylocain, ett läkemedel som skulle ge Astra världsrykte som ”House of Anaestic”.

Historien bakom Xylocains tillkomst rymmer många detaljer som skulle kunna höra hemma i en skröna. Det sägs till exempel att en av dess uppfinnare under tågresan till kontraktsförhandlingen med Astra kom på att man glömt att testa preparatets egenskaper vid tandbedövning, och att han därför gick in på tågtoaletten för att göra en provinjektion i munhålan på sig själv!

Sant är i alla fall att kemisten Nils Löfgren vid Stockholms högskola i början av 40-talet syntetiserat ett antal substanser med lokalbedövande effekt. Tidigare under 30-talet hade han tillsammans med den äldre kollegan Holger Erdtmans tagit fram ett antal substanser med lokalbedövande effekt. Ingen ansågs dock vara bättre än det då dominerande prokain. Nu hade Löfgren fortsatt att modifiera substanserna. Men han kunde inte avgöra om hans nya ämnen hade bra egenskaper med den gängse metoden att pröva effekten på tungan.

Då kom hans unge elev Bengt Lundqvist in i bilden. Det var samme man som senare enligt myten ska ha injicerat sig själv under tågresan till Södertälje. Lundqvist hade läst medicinsk litteratur om injektionsteknik och gick sonika hem till sitt inackorderingsrum och prövade substanserna på sig själv, bland annat genom lumbalpunktion. Hans besked till Löfgren var sedan glasklart, en av substanserna hade överlägsna egenskaper.

Så upptäcktes första gången den enastående effekten hos lidokain, substansen som skulle bli aktiv ingrediens i läkemedlet med handelsnamnet Xylocain. Flera läkemedelsföretag erbjöds att köpa rätten till den nya läkemedelssubstansen. Både Leo och Pharmacia tackade nej. Astras forskningschef Bertil Sjögren hade dock bra kontakt med Löfgren, och till slut kunde bolaget köpa rätten till substansen. Patent förvärvades och fyra år senare kunde Xylocain lanseras på den svenska marknaden i januari 1948.

Utomlands blev lanseringen knepigare, då Astra ofta fick bygga upp helt nya försäljningsorganisationer för varje land. Den viktigaste marknaden var då som nu USA. Här tog det först tre år innan patentet godkändes. Sedan skulle FDA och de amerikanska läkare- och tandläkaresällskapen övertygas om fördelarna med Xylocains snabba och enastående effekt. Detta arbete och den vidare lanseringen gick dock desto smidigare, mycket tack vare insatser av apotekaren Börje Jalar, som blev vd för Astras dotterbolag i USA.

I mitten av 50-talet hade namnet Xylocain seglat ut över världen. Intäkterna från försäljningen gjorde det möjligt för bolaget att satsa på andra forskningsprojekt. Med ord av Astras förre informationschef Sven Sundling, som vid årsskiftet kommer ut med en bok om företagets historia, var ”Sulfatiazol startmotorn och Xylocain lokomotivet som drog Astra under flera decennier”.

Men för Astras och kanske också Xylocainets del hade historien tett sig mycket annorlunda om någondera Leo eller Pharmacia insett potentialen i Nils Löfgrens och Bengt Lundqvists substans, när de först blev erbjudna den.

Arvid Carlsson stakar ut vägen

En vårdag 1961 hölls ett möte mellan Ivan Östholm, som var forskningschef på Hässle, och Arvid Carlsson, som var professor i farmakologi vid Göteborgs universitet och sedermera Nobelpristagare i medicin. Östholm hade ordnat träffen för att han ville få Carlssons bedömning av några forskningsprojekt. Carlsson ska ha lyssnat artigt och berömt Östholms företag för deras kreativa kemister men sagt att man egentligen borde skrota alla projekten och satsa på något nytt. Det ”nya” var att utveckla läkemedel genom att utgå från nya biologiska principer. Carlsson hade också ett tips om man borde rikta in sig på substanser som blockerade de adrenerga betareceptorerna på hjärtat. Det kunde nämligen vara en bra angreppspunkt för att lindra arytmier.

Hässle som alltså hade köpts av Astra 1942 flyttades 1954 till Göteborg, där det var tänkt att den akademiska miljön vid universitet och Sahlgrenska sjukhuset skulle komma bolaget till godo. Samma strategi fanns i tankarna när Astra två år senare startade Draco i Lund. Båda etableringarna skulle visa sig bli lyckosamma satsningar.

Samma år som flytten till Göteborg anställdes apotekaren Ivan Östholm som laboratoriechef vid Hässle. Många personer kom att ligga bakom de framgångar som det lilla bolaget inom Astrakoncernen skulle inhösta. Ivan Östholm är dock den person som framför andra skulle personifiera utvecklingen. Med sina visioner, engagemang, och entusiasm drog han upp riktningen för forsknings- och utvecklingsverksamheten på Hässle.

”Våra produkter skulle tillföra något nytt, vara unika. Sådana produkter skapar man bara om man har största möjliga kompetens. Det hade vi eller skaffade oss på olika sätt. Vi var först i Sverige med att anställa docentkompetenta forskare. Dessutom insåg vi innan några andra värdet av den kliniska farmakologin”. Så har Ivan Östholm själv kort beskrivit Hässles framgångskoncept.

En av Östholms främsta förmågor var att knyta de rätta kontakterna med forskare inom klinik och akademi. Ändå sedan tidigt 50-tal hade många av Hässles forskarkontakter anlitats av företaget som konsulter. De kunde då vid regelbundna träffar komma med idéer och kritik på Hässles projekt, något som var av stor betydelse för bolagets utveckling. Ett axplock av de personer som kom att verka vid Hässle eller i nära kontakt med företaget är förutom ovan nämnde Arvid Carlsson också den schweiziske kemisten Hans Corrodi, klinikerna Lars Werkö och Lennart Sölvell, farmakologen Bengt Åblad, samt Göran Schill, professor i analytisk kemi vid Farmacevtiska institutet i Stockholm.

Mötet mellan Östholm och Carlsson den där majdagen 1961 torde vara ett praktexempel på betydelsen av nära samarbete mellan universitetsforskning och svensk läkemedelsindustri. För Hässle ledde mötet på snåriga vägar fram till blodtrycksläkemedlen Aptin och Seloken. Det senare preparatet skulle bli en storsäljare större än Xylocain. Mötet torde också för svenskt bekommande vara en gräns mellan det äldre kemiorienterade sättet att ta fram läkemedel och dagens moderna ”drug discovery-verksamhet” med ett integrerat samarbete biologer och kemister emellan.

Vägen till Hässles framgångar var de höga ambitionerna till trots inte spikrak. Man kämpade med knappa forskningsmedel, och pengar från moderbolaget var i det decentraliserade Astra svåra att få. I stället fick Hässle lita till försäljningen av egna produkter som Novalucol, Ferromyn-S och Kinidin Duretter. När stora investeringar gjordes i nya moderna anläggningar i Mölndal kom dock ett stort stöd från moderbolaget under ledning av vd Arne Wegerfelt.

Hässles första orginalläkemedlet blev Aptin som lanserades 1967, vilket för övrigt var samma år som bolaget flyttade till Mölndal. Systerpreparatet, den selektiva betablockeraren Seloken, följde upp 1975. Kalciumflödeshämmaren Plendil kompletterade hjärt-kärlportföljden 1988. Tillsammans med Astra Dracos astmapreparat, först kärlvidgaren Bricanyl och sedan kortisonpreparatet Pulmicort, fick Astra produkter som verkligen kunde mäta sig på den breda internationella marknaden för hjärta-kärl och andningsvägar. 1979 var det första året som försäljningssiffrorna i resten av världen översteg motsvarande siffror i Norden. Astra, vars tillkomst i början av seklet mycket hängde ihop med viljan att ta svenska marknadsandelar från utländska företag, hade nu blivit ett läkemedelsföretag som själv tog stora marknadsandelar utomlands.

Och mer skulle komma. 1988 lanserades ett magsårsmedel som befäste Astra position som ett av de mest expansiva läkemedelsbolagen i världen. På Astra Hässle hade man lyckats ta fram en magsyraminskande substans med – skulle det visa sig – helt ny verkningsmekanism. Flera gånger var substansen i det närmaste dödsdömd, men forskarna kämpade envetet vidare och överkom både biverkningslarm och företagsledningens skepsis mot projektet. Efter 22 år av utvecklingsmödor kunde Astra lansera ett magsårsmedel av dittills oskådad effektivitet. Medlet döptes efter sin förmåga att minska sekretionen av syra (på engelska low secetion) till Losec.

Neurosedynkatastrofen sätter säkerheten i fokus

”Västtyskt stopp för farlig medicin.” Så löd rubriken i en liten baksidesnotis i Dagens Nyheter den 27 november 1961. Preparatet var ett sömnmedel och hette Contergan. Det såldes receptfritt på tyska apotek och fanns registrerat under inte mindre än 51 handelsnamn i hela världen. I Sverige innehades försäljningslicensen av Astra som sålde preparatet under namnet Neurosedyn.

Vad som uppdagats i Västtyskland var att sömnmedlet satts i samband med ett ökat antal missbildningar, där barnen föddes med deformerade ben och armar. I Sverige väckte nyheten till en början ingen större uppmärksamhet. Det dröjde tre veckorna innan Neurosedyn-tabletterna och -mixturen drogs in. Då hade preparatet sålts i nästan tre år. Ett av Astras marknadsföringsargument var att toxiciteten var ”extremt låg”. Senare skulle det visa sig att Neurosedynanvändningen resulterat i att ett hundratal missbildade barn föddes i Sverige.

När omfattningen av Neurosedynkatastrofen slutligen uppdagades tog en engagerad debatt fart i media. Några år senare startade en process där de anhöriga begärde skadestånd av Astra. Rättegångarna drog ut på tiden, då det fanns många tveksamma fall det var svårt att bevisa och motbevisa om mödrarna verkligen tagit Neurosedyn. På initiativ av styrelseordförande Jacob Wallenberg erbjöd till slut Astra en förlikning. Den kom till stånd 1969 och innebar att endast en misstanke om att barn hade skadats av Neurosedyn skulle resultera i skadestånd. Totalt har Astra avsatt 150 miljoner kronor till Neurosedynoffren.

I hela världen föddes runt tio tusen barn med skador orsakade av sömnmedlet. Få enskilda händelser har fått så stor betydelse för utvecklingen av nya läkemedel. Säkerhetsaspekterna av läkemedels sattes i fokus som de aldrig gjorts förut. För Astras del satt Neurosedynkatastrofen djupa spår.

I september 1983 fattade Astras ledning ett kontroversiellt beslut att dra in det nya antidepressiva läkemedlet Zelmid. Bara ett år tidigare hade det godkänts i flera länder. Ursprungligen hade Zelmid kommit till i samarbete med Arvid Carlsson. Han hade lanserat en ny farmakologisk idé om att selektiv serotoninåterupptagshämning kunde vara en ny väg till bättre antidepressiva läkemedel. Zelmid var det första läkemedlet med denna verkningsmekanism. Ett år senare kom några fallrapporter där läkemedlet knöts till allvarliga förlamningssymtom hos några patienter. Astras vd Ulf Widengren satte det säkra före det osäkra. Preparatet drogs in. En bidragande orsak torde ha varit att man till varje pris ville undvika en ny Neurosedynkatastrof.

Att utvecklingsprojekt stoppas på grund av biverkningar hör till vardagen för den forskande läkemedelsindustrin. Men Astra fick efteråt kritik för att man inte gick vidare med en annan substans med samma verkningsmekanism. Bolagets försprång var nämligen stort. Tio år senare lanserade amerikanska Lilly ett läkemedel vid namn Prozac, som hade samma mekanism som Zelmid. På Lilly var man garanterat glada över att Astra inte vidareutvecklade Zelmidkonceptet.

Astra gifter sig med brittiska Zeneca

På onsdagsmorgonen den 9 december 1998 möttes Astras anställda i Södertälje av stora rosa pappersblad som var uppsatta vid ingångarna till bolagets anläggningar. Pappersbladen var löpsedlar för tidningen Dagens industri, som förkunnade att Astra skulle gå samman med det brittiska läkemedelsföretaget Zeneca.

Affären resulterade i världens tredje största läkemedelsföretag, och nyheten dominerade det svenska nyhetsflödet. På torsdagen ägnade Dagens industri hela tio sidor åt den planerade fusionen. Bland de första att bli informerade var näringsminister Björn Rosengren. Från att vid bolagsstarten ha uppmärksammats med en liten baksidesnotis i rikstidningarna hade Astras väl och ve nu blivit en nationalekonomisk angelägenhet.

Börskursen för Astra hade i stort sett pekat uppåt sedan Losec lanserades tio år tidigare. Vid sidan av Ericson blev Astra det tyngsta bolaget på Stockholmsbörsen. Namnet på magsårsmedlet kom att bli synonymt med ett företags framgångssaga. Från 1995 och under resten av 90-talet var Losec världens mest sålda läkemedel. Astra blev ett av de snabbaste växande läkemedelsbolagen i världen.

Samtidigt förändrades läkemedelsmarknaden, som i takt med det övriga samhället gick mot en globalisering. Utvecklingen av nya läkemedel blev också alltmer mer krävande och kostsam. Flera stora läkemedelsjättar gick därför samman för att skapa samordningsfördelar och möjliggöra de enorma satsningar som krävdes för att upprätthålla en bred forskning. Astra blev därvid inget undantag.

När sammanslagningen offentliggjordes mottogs den med blandade känslor. Kritiker menade att Astra nu övergav den väg som tidigare lett till framgång, det vill säga att växa av egen kraft. Att huvudkontoret skulle flyttas till London och att företaget officiellt blev brittiskt, var också en källa till oro. Samtidigt rasade man i Storbritannien över att kontrollen av den alltigenom viktiga forskningen lades i Sverige. Astras ledning, med vd Håkan Mogren i spetsen, tog dock tämligen lätt på kritiken. Sammanslagningen med Zeneca hade förberetts i tre år. En viktig fördel var att företagens terapiområden passade bra ihop, liksom att de bägge bolagens organisation och kultur lämpade sig för varandra.

I slutändan gav ändå 96,4 procent av Astras aktieägare sitt bifall till sammanslagningen. I backspegeln två och ett halvt år senare får nog fusionen betraktas som en av de mest lyckade inom branschen. Allt gnissel som präglade sammanslagningen mellan Kabi-Pharmacia och amerikanska Upjohn lyste till exempel med sin frånvaro.

Ändock kvarstår den både före och efter sammanslagningen mest regelbundna frågeställningen kring Astra: hur ska man kunna hålla uppe försäljningen sedan patenten på Losec går ut i början detta århundrade? Det är förvisso osannolikt att bolaget någonsin i framtiden kommer att kunna ta fram en ”blockbuster” av Losecs dignitet, men som den stora läkemedelsjätte AstraZeneca blivit krävs att nya storsäljare lanseras med jämna mellanrum. Sedan Losec kom ut på marknaden har Astras egen forskning inte lyckats ta fram ett nytt preparat som varit i närheten att mäta sig med den berömda magsårsmedicinen. Detta trots att antalet anställda inom forskning och utveckling har mångdubblats under 90-talet. Under de närmsta åren hoppas AstraZeneca framförallt på fem ”megabrands”: Losecuppföljaren Nexium, astmamedlet Symbicort, cancerpreparatet Iressa, lipidsänkaren Crestor och koagulationshämmaren Exanta. Om man bland dessa preparat letar efter ”blågul originalitet” är det bara Exanta som både härrör från de tidigare svenska företagsdelarna och bygger på en ny unik mekanism.

I kontrast mot Pharmacia som lagt ner eller sålt ut i princip all preklinisk forskning i Sverige, fortsätter AstraZeneca emellertid att ha stor tilltro till den egna forskningen att leverera ”candidate drugs”. Ett gott betyg kom i januari när branschtidskriften R&D Directions utnämnde AstraZenecas pipeline till den mest lovande i världen. Framtiden får utvisa om någon av de sextiotal substanser som bolaget har under utprovning kan bli ett nytt Xylocain eller ett nytt Losec.

Källor i urval

Skrivna:


Lindqvist, Kjell & Sundling, Sven: ”Xylocain: en uppfinning, ett drama, en industri”. Södertälje 1993


Östholm, Ivan: ”Från örtavkok till läkemedel, framgångar och bakslag i medicinernas värld under 50 år”. Stockholm 1991


Holm, Erik: ”Hässle 1904–1988, en berättelse om hur apotekslaboratoriet i Hässleholm utvecklades till ett internationellt forskningsföretag”. Mölndal 1992


Bergström, Per & Westerling, Rune: ”Astra: forskning–produkter–framtid”. SFT , 76: 816–867.


Tidningsklipp från dags- och fackpress.

Muntliga


Samtal med Sven Sundling, mångårig informationschef på Astra och tidigare sekreterare i bolagets styrelse.


Intervju i kårtidningen Farmis-Reptilen med Ivan Östholm, tidigare forskningschef på Hässle.