Tro gör det osannolika sannolikt

Alternativmedicintroende är ofta otroligt säkra på sin sak. Som till exempel att kolloidalt silver kan bota allt. Till och med ebola. Det måste vara skönt att vara så övertygad. Men förstår de inte hur osannolikt det är att något som världens samlade medicinska expertis hittills gått bet på kan botas av lite silvervatten.

Då brukar argumentet att alternativmedicinen motarbetas av den giriga läkemedelsindustrin dyka upp. Men några ordentliga vetenskapliga studier presenteras aldrig, bara en massa anekdoter om hur någon tillfrisknade mirakulöst.

Att läkemedelsindustrin inte är intresserade av att bota någon brukar också nämnas i de sammanhangen. Och det finns ju visst mirakelmediciner inom skolmedicinen. De heter bland annat antibiotika och vacciner. De är inga universalmediciner, utan fungerar förebyggande och behandlande mot specifika sjukdomar. Men de har förhindrat miljontals dödsfall.

Ibland heter det också att industrin hellre vill göra sjukdomarna kroniska, för då fortsätter de att tjäna pengar på de sjuka. Att säga det är ett hån mot alla hårt arbetande forskare där ute. Visst har många sjukdomar blivit kroniska idag. Men då glömmer man att de tidigare var dödliga eller mycket besvärliga. Ta till exempel hiv. Eller hur vardagen blivit mycket bättre för patienter med reumatiska sjukdomar sedan TNF-hämmarna kom in i behandlingsarsenalen. Och nu kanske PD1-hämmarna kan göra prognosen för patienter med spritt malignt melanom lite mindre fruktansvärd.

Om det var en konspiration inom läkemedelsföretagen, borde den inte då ha läckt ut? Bara de tio största läkemedelsföretagen har nästan en miljon anställda tillsammans. Det är ganska många människor som ska hålla en och samma hemlighet. 

Borde inte konspirationen också innefatta all världens politiker? Det borde ju vara i politikernas intresse att deras väljare blir friska för så lite pengar som möjligt. Politikerna brottas ju ständigt med att få ihop sjukvårdsbudgeten.

Ju mer man tänker på det, desto fler människor skulle rymmas inom en sådan här konspiration. Ganska snart inser man att miljontals människor omfattas. Borde inte de insatta kräva att botas eller behandlas och på så sätt slippa alla sjukdomar? Borde de inte kräva samma sak för sina familjer och vänner? Under den här tyngden av orimlighet faller konspirationen snart ihop. Men det innebär också att man tänker, inte tror.

Kanske det är en trygghet i att veta att det finns ett mirakelmedel där ute som kan rädda oss alla. För alternativet, att vi inte vet allt om alla sjukdomar, kan kännas otäckt och skrämmande. Tro kan försätta berg, men oftare försätter den rimlighet.