Att vårda bort den ojämlika ohälsan

Det tycks som att det, i det här landet, råder någon sorts konsensus om att det på många områden, förutom till exempel ekonomiska tillgångar, bör råda jämlikhet eller om man föredrar det uttrycket – jämställdhet. Det gäller till exempel vården: I det här landet ska hälso- och sjukvård ske på lika villkor för hela befolkningen. Den ska med andra ord vara jämlik. Men den är ojämlik konstaterar Lifs kommission för en jämlik vård som nyligen lämnade sin tredje rapport. Och många med dem. Nyligen kom också den statliga myndigheten Vårdanalys med en analys av omotiverade skillnader inom vården.

Frågan är vad man kan, alternativt vill, göra åt det?

Till att börja med kan vi förstås konstatera att så väl i världsmåttstock som lite mer avgränsat är den svenska sjuk- och hälsovården både bland den jämlikaste och bästa. Det vill säga vår chans att överleva en allvarlig sjukdom eller leva länge är betydligt större i det här landet.

Icke desto mindre vet vi att den vård och behandling vi erbjuds är beroende av var vi bor, vårt kön, utbildningsnivå, pengar på kontot, födda här eller där, ålder och om vi förutom den somatiska sjukdomen också har en funktionsnedsättning eller psykiatrisk diagnos. Det är knappast någon nyhet. Men inte desto mindre upprörande, tycker åtminstone en del av oss.

Och ett faktum som såväl den tidigare socialministern liksom den nuvarande sjukvårdsministern Gabriel Wikström försäkrade och försäkrar att man vill göra något åt.

Men kan man vårda bort den ojämlika vården? Och därmed den ojämlika hälsan? Ett viktigt påpekande i Lif-rapporten till det vi lite släpphänt beskriver som en jämlik sjukvård är det kommissionen kallar jämlikhet i form av vårdresultat. Det vill säga den fattige och funktionshindrades chans att överleva sin hjärt-kärlsjukdom ska vara densamma som den välbeställda oavsett kön och bostadsort.  Överlevnaden i en cancersjukdom ska vara densamma oberoende av om du är nyanländ, lågutbildad eller akademiker och man. 

I Lif-kommissionens rapport håller man sig till det man menar är skillnader som just är möjliga att vårda bort. Det vill säga alla tobaksrökare har rätt till samma goda behandling.
Det ska inte spela någon roll för behandlingsresultatet om en patient är påläst och välinformerad och har specifika krav, medan en annan med samma vårdbehov sitter tyst, skriver Lif-kommissionen och talar om vikten av en patientcentrerad vård.

Jag tänker att det behövs en hel del ojämlik behandling av patienter för att vården och vårdresultatet ska bli jämlik.