I sin nya bok Vad kostar ett liv? beskriver Kianzad hur priserna på läkemedel sätts. Boken presenterades i lördags på Bokmässan i Göteborg.
Hans huvudtes är att debatten hamnar fel när kritiken riktas mot Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, när ett läkemedel inte får subvention.
– TLV tvingas förhålla sig till det pris som bolaget begär. Myndigheten kan inte sätta priset. När priset inte står i paritet med nyttan måste TLV säga nej, säger han.
Med sin bok vill han rikta blicken bort från myndigheten som nekar subvention och i stället vända den mot företagen som sätter priset.
– Vi betalar i vissa fall betydligt mer idag än tidigare för mediciner som funnits på marknaden länge. De har bara oförklarligt ökat i pris, säger han.
På en fungerande marknad håller konkurrensen vanligtvis priserna i schack, menar han.
Men för läkemedel som saknar konkurrens uppstår en annan situation. Den exklusivitet som ett patent ger under en period kan missbrukas av företagen, enligt Behrang Kianzad.
– Konkurrensverket har möjlighet att agera mot företag med en dominerande ställning som tar ut oskäliga priser. Där bör myndigheten agera mer kraftfullt, säger han.
I sin bok tar han upp ett exempel där Sverige inte ingripit, men där flera andra länder satt stopp och ställt bolaget till ansvar. Det gäller CDCA, kenodeoxicholsyra, en gammal substans som används vid den sällsynta metabola sjukdomen CTX, cerebrotendinös xantomatos.
När läkemedelsföretaget Leadiant Biosciences registrerade substansen som särläkemedel på indikationen CTX fick företaget från 2017 ensamrätt på marknaden. Då stack priset iväg, berättar Kianzad.
I sin bok återger han hur priset steg från omkring 8 500 kronor per förpackning 2014 till över 42 000 kronor 2017. Höjningen ledde, enligt Behrang Kianzad, till att medicinen helt försvann från den svenska marknaden.
I Nederländerna tog man däremot striden, fortsätter han. Konkurrensmyndigheten ACM bedömde att Leadiant hade missbrukat sin dominerande ställning genom att ta ut ett oskäligt högt pris och gav företaget skyhöga böter.
– Även Italien och Spanien bötfällde företaget och tvingade fram tillgång på medicinen igen.
Enligt Behrang Kianzad har det svenska Konkurrensverket gjort vissa försök att åtgärda situationen, men tyvärr inte lyckats nå hela vägen fram.
Ett annat fall han tar upp i boken är mexiletin (Namuscla), ett läkemedel mot en sällsynt muskelsjukdom. Även här handlar det om en gammal substans som fått ett nytt användningsområde som särläkemedel och där priset efter det stigit kraftigt.
Den gången inledde Konkurrensverket en utredning efter att ha fått in uppgifter om misstänkt överprissättning. Ärendet avslutades efter 17 månader utan att myndigheten fällde bolaget till ansvar. Enligt Behrang Kianzad framgår det av nedläggningsbeslutet att priset hade ökat mellan åtta och elva gånger. Han menar också att de utvecklingskostnader som bolaget uppgett verkade uppblåsta.
– Vi har en lagstiftning som säger att dominerande företag inte får ta ut oskäliga priser, men vi använder den allt för försiktigt, konstaterar han.
Men vad är egentligen ett oskäligt pris på ett läkemedel? Det är inte en alldeles enkel fråga, menar Behrang Kianzad. Läkemedelsföretagen har stora kostnader för forskning och utveckling och behöver kunna tjäna pengar på nya behandlingar. När ett läkemedel sedan presenteras för TLV är det myndighetens uppgift att bedöma om det ska ingå i högkostnadsskyddet. Då vägs bland annat läkemedlets effekt mot kostnaden. Men det finns inte obegränsat med pengar i vården.
– När TLV säger nej får man bära hundhuvudet för att det saknas vissa mediciner på den svenska marknaden när det egentligen är företagens prissättning, samt eventuellt Konkurrensverkets bristande initiativ, som borde stå i centrum, säger Behrang Kianzad.
Han understryker att det inte handlar om att fördröja innovation eller pressa alla läkemedelspriser. Det handlar om vad som händer när konkurrensen inte fungerar och där ett företag kan sätta överpriser som samhället i praktiken måste förhålla sig till. – Vi måste våga använda de verktyg vi redan har. Annars hamnar hela diskussionen om läkemedelskostnaderna hos den myndighet som säger nej, istället för hos det företag som faktiskt sätter priset, säger han.
