KRÖNIKA. Under ungefär tio års tid har jag drömt att jag börjat skolan igen. Inte i någon metaforisk bemärkelse – utan bokstavligen drömt, mitt i natten.
Jag har letat lägenhet i Uppsala, upptäckt att jag tydligen har kvar min gamla etta på Höganäsgatan (överraskning!), jag har letat stallplatser till hästarna, skrivit tenta på Polacksbacken, gått allehanda fortsättningskurser på Apotekarprogrammet och börjat gymnasiet flera gånger om.
Ibland har jag hamnat på Samhällsvetenskaplig linje och ägnat ganska mycket drömtid åt att fundera över vilket mattebetyg som skulle gälla – det jag läste på Natur under 1900-talet eller det jag just nu, i drömmen höll på med på Sam?
Drömmen blev sann!
I september blev den bokstavliga drömmen bokstavlig verklighet. Efter en rad var för sig relativt osannolika händelser började jag, nu i vaket tillstånd, som student på Mittuniversitetet. Ett år av ”Journalistik för akademiker” väntar, 60 högskolepoäng av nya tankar och gammalt referenstragglande.
Det är en ynnest att så här mitt i livet få tid att inte bara ha hjärnan för sig själv en stund, utan också fylla den med nya perspektiv. Min nyfikenhet, som följt mig genom fem decennier, lever och mår fortfarande alldeles utmärkt.
Just nu lär jag mig till exempel att journalistikens gränser inte alltid är där man tror. Ur Björn Hägers ”Reporter” har jag valt några axplock:
- Det är tillåtet att tjuvlyssna på bussen, men inte att spela in.
- Man får lägga ett glas mot väggen för att höra vad som sägs därinnanför, men man får inte använda teknisk utrustning för att göra detsamma.
- Man får kika in genom ett fönster, men inte ställa dit en stege.
Det är knappast troligt att ni kommer hitta mig smygandes omkring med glas mot väggar, men det är förvånansvärt roligt att få tänka i nya banor.
Det viktigaste är att vara nyfiken
Och jag upptäcker att jag blir glad, jätteglad faktiskt, när jag pratar med chefredaktören på tidningen där jag sökt praktikplats till våren och hör henne säga:
– Vi tänker att du ska prova på lite av varje: Lite krim, lite politik, något porträtt till helgen, dyraste fastighetsaffären kan vara bra att testa att skriva om – att göra något stolpigt levande sådär. Ja så att du får en allsidig träning helt enkelt. Och vi behöver verkligen såna som dig med både erfarenhet och annan bakgrund, det berikar.
Det är nog det jag vill säga till alla som funderar på att prova en ny väg, oavsett ålder: Det är oftast inte livsfarligt. Man är inte naken. Man börjar inte på noll. Man bär med sig sitt gamla pussel – och försöker bara lägga till ett nytt, bit för bit, så att båda till slut bildar en ny helhet.
Så nu sitter jag här, 51 år gammal, med kurslitteraturen i knät och referenskaoset i huvudet precis som förr. Skillnaden är att den här gången vet jag att det inte handlar om att kunna mest, utan om att våga vara nyfiken.
