Alla ska inte med!

Sitter på Reykjaviks flygplats och tar del av allt som hänt kring den 20-årige mannen och KS beslut att sluta betala hans läkemedel. Jag har färsk erfarenhet av islänningar och med risk för att tas för rasbiolog vill jag påstå att här bor människor som är raka, svart-vita, envisa och extremt tuffa. KS nytillträdde VD heter Birgir Jakobsson och har fått sitt genetiska material från den här ön. Att det som hänt kring Hunters-drevet händer nu och inte under förra VD:n är knappast en slump. Birgir har tagit ställning och gjort en prioritering, om den är medicinskt korrekt kan jag inte bedöma men det är en prioritering och sådana har vi svårt för i Sverige.

Ni minns säkert socialdemokraternas slogan från valet: ”alla ska med”.

Och det är svenskheten i ett nötskal. Problemet med prioriteringar är att de handlar om motsatsen; alla ska inte med. Några skall lämnas kvar. Vi har begränsade resurser och någonstans måste prioriteringar göras. Om inte ledningen vågar så rasslar det ned genom organisationen till dess att den individuelle klinikern sitter med svarte petter och måste ta den här typen av beslut, för att det fegas i toppen. Birgir är från Island, han fegar inte, han vill inte att hans sjukhus skall ta en dungur läkemedelsnotur i onödan, han tar ställning. Som sagt, jag vet inte om det är medicinskt rätt eller inte men för den svenska prioriteringsdebatten är det bästa som hänt sedan östgötarna lade sin lista. Kommer ni förresten ihåg den, och kommer ni ihåg vad (s)ocialministern sade?

”Så här gör vi inte i Sverige…”

Nej, för i Sverige lägger vi inte listor och är proaktiva, den svenska modellen går över partigränsen och stavas REaktion, när drevet går så rasslar det, uppåt den här gången, förbi en yrvaken Filippa som inte kommenterar ärendet men vars landsting raskt tar över kostnaden. Några timmar senare har det rasslat igen och nu vaknar smålänningarna på socialdepartementet och när både Svenska Dagbladet och Aftonbladet ryter verkar till och med de vara redo att lätta på plånboken. Sjökvesten ryser.

Ok, nog med raljerande, den unge mannen är bara ett första exempel på hur det kommer att se ut de närmaste åren. Se på listan över Sveriges mest sålda läkemedel. På plats 1, 3 och 10 har ni preparat som tillsammans säljer för över en miljard per år. Dessa tre preparat har tillsammans cirka 5500 patienter. Ett överslag över vad som är på gång i företagens pipeline visar att de 10 mest sålda läkemedlen i Sverige om fem år kan komma att användas av högst 40 000 patienter. 40 000.

 0,44% av Sveriges befolkning.

När Losec var Sveriges största läkemedel hade man 900 000 patienter bara på den drogen. Var det någon som sade prioritering? Var det någon som sade ”alla ska med? Var det någon som sade ”Så här gör vi inte i Sverige”…

Fakta: Vi kommer att få fruktansvärda prioriteringsproblem inom den svenska läkemedelsvärlden.

Det här är inget nytt, vi har vetat detta ända sedan Enbrel kom på licens på marknaden för 6-7 år sedan men strutsmentaliteten och viljan att vara politiskt korrekt har utklassat det sunda förnuftet.

Ett fakta till: Mediasamhället som vi lever i kommer att göra alla prioriteringar synliga och även om de är korrekta kommer den förfördelade parten synas på löpen.

"Agda, 78, får inte den livsnödvändiga medicinen".

Kommer smålänningarna att öppna plånboken varje gång det händer? Skall vi fortsätta med den reaktiva modellen, eller skall vi börja planera för det som garanterat kommer?

Skall sluta nu, om det är några av er som fortfarande är kvar efter den här harangen så tänkte jag lämna er med lite mer rasbiologi. Jag tror att solidaritet och ”alla ska med” är otroligt djupt inbakat i den svenska folksjälen. Det är vackert. Svenskar kan inte prioritera. Det går helt enkelt inte. Men jag har 250 000 lirare runt mig på den här klippan som kan det, vi får helt enkelt följa KS exempel och importera islänningar:

 
Prioriterur!

Joakim Söderlund är apotekare, entreprenör och gästbloggare på Läkemedelsvärlden.