Användningen av symtomlindrande läkemedel för behandling vid demens varierar kraftigt mellan olika regioner i Sverige. Samma sak gäller väntetiderna för att få en demensutredning. Detta konstaterar Socialstyrelsen i en ny nationell utvärdering av vården och omsorgen vid demenssjukdom. Socialstyrelsen har framför allt undersökt hur bra regionerna och kommunerna är på att följa de nationella riktlinjerna för vård och behandling vid demens.
Långa väntetider
Med stigande medelålder i befolkningen ökar antalet personer som lever med en demenssjukdom. För närvarande är det cirka 150 000 personer i Sverige som gör det.
Enligt vårdgarantin har man rätt att få en diagnos inom 90 dagar när man söker vård. Socialstyrelsen konstaterar i sin nya rapport att tidig diagnos är viktigt vid demens eftersom patienten och anhöriga så snabbt som möjligt behöver få rätt behandling och stöd.
Men utvärderingen visar att bara 45 procent av dem som söker till primärvården för misstänkta demenssymtom får en diagnos inom vårdgarantins 90 dagar. I specialistvården är väntetiderna ännu längre, där får bara 30 procent diagnos i tid.
– Det är oroande att människor tvingas leva i ovisshet under så lång tid. När människor tvingas vänta i månader påverkar det hela livet – relationer, trygghet och förmågan att planera framtiden, säger Socialstyrelsens generaldirektör Björn Eriksson, i ett pressmeddelande.
Bara hälften får behandling vid demens
En annan kritik i rapporten gäller tillgången till demensläkemedel. Det handlar då inte om de nya antikroppsläkemedlen, exempelvis Leqembi (lekanemab), som bromsar själva sjukdomsprocessen. I stället gäller det de två typer av läkemedel som länge varit godkända för lindring av kognitiva symtom vid Alzheimers sjukdom. Dessa är dels kolinesterashämmare (donezepil, galantamin och rivastigmin) och dels memantin. Kolinesterashämmare är avsedda för behandling vid mild till måttlig Alzheimers sjukdom och memantin för behandling vid måttlig till svår Alzheimers sjukdom.
Enligt de nationella riktlinjerna bör vården erbjuda personer med demens av Alzheimertyp behandling med demensläkemedel. Det gäller även personer som har både Alzheimers sjukdom och skador på hjärnans blodkärl, så kallad blanddemens, samt vid Lewykroppsdemens och demens vid Parkinsons sjukdom.
Den nya utvärderingen visar dock att knappt hälften av dem som är 65 år och äldre med Alzheimers sjukdom i Sverige behandlas med demensläkemedel. Det är ungefär samma andel som vid utvärderingen 2018.
Behandling vid demens skiljer stort
Socialstyrelsen konstaterar också att det finns stora skillnader mellan regionerna och att det inte har förändrats sedan 2016. Förskrivningen av demensläkemedel i relation till antalet invånare som är 65 år och äldre är nära tre gånger så hög i Norrbotten som på Gotland.
Socialstyrelsen framhåller att regionerna ”behöver stärka arbetet med uppföljning för att säkerställa att skillnaderna är medicinskt motiverade”.
Samma sak gäller de skillnader som syns mellan patienter med högre och lägre utbildningsnivå. Bland demenspatienter med minst tre års eftergymnasial utbildning är sannolikheten att få recept på demensläkemedel 15 procent högre än för dem som bara gått grundskola. Den här skillnaden har blivit större sedan 2016.
Långa behandlingar med psykosläkemedel
Socialstyrelsen har även studerat förskrivningen av psykosläkemedel, lugnande medel, sömnmedel och antidepressiva läkemedel vid särskilda boenden. Kartläggningen visar att förskrivningen av antidepressiva och psykosläkemedel ökat, medan användningen av lugnande läkemedel och sömnmedel minskat sedan 2016.
Ökningen av psykosläkemedel beror på att det blivit vanligare att använda en låg dos av läkemedlet kvetiapin vid sömnstörning.
Även när det gäller psykosläkemedel är det stora skillnader mellan regionerna och mellan patienter med olika utbildningsnivå. Sannolikheten att få förskrivning på sådana läkemedel är lägre hos personer med högre utbildning.
Socialstyrelsen framhåller att över 70 procent av de demenspatienter på 65 år och äldre som förskrevs psykosläkemedel fick behandling i mer än sex månader. Detta trpts att den rekommenderade maximala behandlingstiden vid vissa beteendesymtom på grund av demens är sex veckor.
”Lång behandlingstid ökar risken för biverkningar. Detta understryker behovet av täta utvärderingar och omprövningar av sådan behandling”, skriver Socialstyrelsen.
