Semaglutid, den aktiva substansen i bland annat Ozempic och Wegovy, har visat sig ha en rad positiva effekter utöver viktnedgång och förbättrad blodsockerkontroll.
Stora kliniska studier har bland annat visat minskad risk för hjärt-kärlhändelser och försämrad njurfunktion i vissa patientgrupper. Som Läkemedelsvärlden rapporterade nyligen har läkemedlen också visat potential vid olika typer av beroende.
Den amerikanska nyhetskanalen CNN har nyligen uppmärksammat flera nya forskningsresultat som tyder på att semaglutid och andra GLP-1-baserade läkemedel kan bromsa det biologiska åldrandet.
För tydlighetens skull, forskarna är ännu långt ifrån att slå fast att läkemedlen förlänger människors liv.
Ännu ej granskade data
En av de mest uppmärksammade analyserna kommer från läkemedelsföretaget Novo Nordisk självt. Forskarna har här använt data från stora kliniska studier med semaglutid och undersökt förändringar i proteiner i blodet som kan användas för att uppskatta olika organs biologiska ålder.
Resultaten tyder på att behandling med semaglutid kan minska hjärtats beräknade biologiska ålder med två till fyra år jämfört med placebo. Även för hjärna, njurar, lungor och bukspottkörtel sågs förändringar motsvarande ett till fyra års lägre biologisk ålder.
Effekterna kunde enligt forskarnas analyser inte helt förklaras av viktnedgång, förbättrad blodsockerkontroll eller minskad inflammation.
Ett övergripande mått på organismens biologiska ålder förändrades dock inte signifikant i undersökningen.
Randomiserad studie på hivpatienter
En annan studie, publicerad i Nature Communications tidigare i år, ger visst stöd åt hypotesen om en broms på det biologiska åldrandet.
Forskarna analyserade prover från 84 personer med hiv och en rubbning av kroppens fettfördelning, så kallad lipohypertrofi.
De hade i en randomiserad, placebokontrollerad studie behandlats med semaglutid eller placebo i 32 veckor.
Genom att analysera kemiska förändringar i arvsmassan, så kallad DNA-metylering, kunde forskarna uppskatta deltagarnas biologiska ålder med hjälp av ”epigenetiska klockor”.
Semaglutidgruppen uppvisade gynnsammare förändringar än placebogruppen i flera av måtten. En av ”klockorna”, DunedinPACE, indikerade omkring nio procent långsammare biologiskt åldrande. Även andra liknande mått visade liknande skillnader i semaglutidgruppens favör.
Studien var dock liten och analyserna av biologiskt åldrande gjordes i efterhand. Dessutom omfattade studien en särskild patientgrupp, hivpatienter, vilket begränsar möjligheterna att generalisera resultaten.
Möss levde längre
Även djurförsök har gett uppmärksammade resultat. I en studie som publicerades i Nature i september undersökte amerikanska forskare vad som hände när äldre, friska honmöss behandlades med semaglutid. Att ett läkemedel förlänger livet hos möss innebär dock förstås inte att samma effekt kan förväntas hos människor.
Behandlingen förlängde mössens medianlivslängd med omkring tolv procent jämfört med en kontrollgrupp.
Forskarna jämförde också semaglutid med kalorirestriktion, som sedan tidigare är känd för att kunna förlänga livslängden hos flera djurarter.
I ett separat försök fick möss under fem månader antingen semaglutid, en kalorireducerad kost eller ingen av behandlingarna. Semaglutid och kalorirestriktion gav liknande positiva effekter på flera åldersrelaterade kroppsfunktioner, men semaglutid gav i vissa avseenden bättre resultat, bland annat när det gällde minne och reglering av blodsocker.
Resultaten väcker frågan om läkemedlet kan påverka åldrandeprocesserna även genom andra mekanismer än minskat energiintag. Däremot undersöktes inte effekterna på livslängden i den direkta jämförelsen med kalorirestriktion.
Även tirzepatid undersöks
Intresset gäller inte enbart semaglutid. Eli Lilly har också presenterat preliminära analyser av hur tirzepatid, den dubbla GIP- och GLP-1-receptoragonisten i Mounjaro, påverkar epigenetiska markörer för åldrande.
I en analys av 71 äldre deltagare från den kliniska studien SURMOUNT-5 sågs förändringar som tyder på långsammare biologiskt åldrande under behandlingen.
Men även dessa resultat är preliminära. Analysen saknade en obehandlad placebogrupp och kan därför inte avgöra om effekterna beror på läkemedlet eller på den betydande viktnedgången.
Ingen bevisad föryngring
En avgörande fråga är vad förändringarna i de biologiska åldersmåtten egentligen betyder. De är inte etablerade som tillförlitliga mått på hur mycket en behandling förlänger livet. En förändring som motsvarar fyra års lägre biologisk ålder innebär alltså inte att en persons organ faktiskt har föryngrats med fyra år.
Forskningsresultaten är heller inte helt entydiga. I en mindre studie av semaglutidbehandlade patienter med hiv och fettlever sågs inga tydliga genomsnittliga förbättringar av de epigenetiska indikatorerna för åldrande.
En central fråga är också hur stor del av de positiva resultaten som beror på viktnedgång och förbättrad metabol hälsa, och om läkemedlen överhuvudtaget har någon självständig effekt på de processer som driver åldrandet. För att kunna besvara frågan behövs stora och tidskrävande kliniska studier.
Än så länge är därför kontentan att det inte finns något vetenskapligt stöd för att behandla friska människor med semaglutid i syfte att bromsa åldrandet.
De flesta experter på åldrande som uttalat sig hittills har manat till försiktighet i tolkningarna av resultaten.
— Min oro är att människor övertolkar en del av de här resultaten, sade exempelvis professor James Kirkland vid Cedars-Sinai Medical Center i Los Angeles till CNN häromdagen.
Hans invändning gällde särskilt de epigenetiska och proteinbaserade ”åldersklockorna”.
De är fortfarande under utveckling och kan vara användbara för att studera grupper, men är betydligt osäkrare när det gäller att bedöma en människas biologiska ålder.
Matt Kaeberlein, en internationellt välkänd åldrandeforskare, kommenterade nyligen semaglutidstudien i Nature där behandlade möss levde längre.
Hans centrala invändning är metodologisk. Forskarna jämförde visserligen semaglutid med kalorirestriktion, men inte i det försök där mössens livslängd undersöktes. Därför går det därför inte att avgöra om den förlängda livslängden berodde på läkemedlets specifika effekter eller på det minskade kaloriintaget.
Kaeberlein framhåller samtidigt att GLP-1-läkemedlen kan få stor betydelse för människors hälsa och livslängd även om de inte skulle visa sig bromsa det biologiska åldrandet direkt.
