Månads arkivering maj 2018

Hiv-medel granskas efter rapport om fosterskador

Preliminära uppföljningsresultat visar att fyra barn vars mammor ätit läkemedlet dolutegravir under graviditeten fötts med ryggmärgsbråck. Läkemedlet står under ökad övervakning och den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA har nu startat en säkerhetsutredning.

Medan utredningen pågår rekommenderar EMA att dolutegravir inte ska förskrivas till kvinnor som försöker bli gravida och att kvinnor i fertil ålder ska använda effektiva preventivmedel om de äter dolutegravir. Kvinnor som har förskrivits dolutegravir ska dock inte avsluta sin behandling utan att samråda med sin läkare.

Dolutegravir är ett virushämmande läkemedel i klassen integrashämmare och används för behandling av hiv genom att minska hiv-virusets förmåga att replikera sig självt.

I uppföljningsstudien, som omfattade drygt 11 500 barn till hiv-infekterade kvinnor i Botswana, visades att 0,9 procent av barnen, fyra av 426, vars mödrar tagit dolutegravir under graviditeten hade ryggmärgsbråck vid födseln. Motsvarande siffra var 0,1 procent (14 av 11 173) hos barn vars mödrar tog andra hiv-läkemedel.

Den ökade risken med dolutegravir gällde om kvinnan åt läkemedlet vid tiden för befruktning. Hos kvinnor som började äta läkemedlet senare i graviditeten sågs inga fall av fosterskadan hos barnet.

På marknaden finns dolutegravir med handelsnamnen Tivicay och Triumeq. I det senare fallet som en kombinationsbehandling med substanserna lamivudin och abacavir.

Dolutegravir godkändes i EU 2014.

Svensk migränupptäckt godkänd i USA

Den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA har godkänt den första så kallade CGRP-hämmaren mot migrän. Substansen, erenumab, är en monoklonal antikropp riktad mot receptorn för molekylen kalcitoningenrelaterad peptid, CGRP. Molekylen är en kedja av aminosyror som bland annat finns utbredd i hjärnans nervvävnad och som frisätts i samband med migärnanfall.

Genom att blockera receptorn för CGRP på den mottagande nervcellens yta kan effekten av CGRP, dvs migränanfall och annan svår huvudvärk, stoppas. Upptäckten av CGRP och dess mekanism gjordes av den svenska forskaren Lars Edvinsson, professor vid Lunds universitet, i mitten av 1980-talet.

Flera läkemedelsbolag har substanser i sen utvecklingsfas riktade mot CGRP. Först att få marknadsgodkännande är Amgen som utvecklat erenumab tillsammans med Novartis.

Läkemedlet, med handelsnamnet Aimovig, ges som förebyggande behandling i form av självadministrerade injektioner en gång i månaden.

FDA-gdkännandet bygger på tre fas III-studier som visade att läkemedlet minskade antalet fall av migrän jämfört med placebo.

I den första studien ingick 955 patienter med återkommande migrän. Under uppföljningstiden på sex månader hade patienterna i behandlingsgruppen i snitt mellan ett och två migränanfall färre i månaden än de som fick placebo.

Den andra studien inkluderade 577 patienter och hade tre månaders uppföljningstid. I den hade patienterna som fick erenumab i snitt ett färre migränanfall i månaden jämfört med de som fick placebo.

De 667 patienter med kronisk migrän som ingick i den tredje studien följdes också de i tre månader. Där innebar behandling med erenumab i snitt 2,5 färre migrändagar i månaden jämfört med de som fick placebo.

På sin hemsida skriver Amgen att erenumab för närvarande bedöms av den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA och att ett troligt marknadsgodkännande inom EU väntas inom de närmaste månaderna.

Högintensiv träning bra vid kemoterapi

Cytostatika är ofta en viktig del av behandlingen vid bröstcancer. En av behandlingens baksidor är att cytostatika kan försämra muskelfunktionen genom sin verkan på muskelcellerna. Dessutom kan sjukdomen och behandlingen leda till minskad fysisk aktivitet, vilket också har en negativ effekt på musklerna.

I det stora svenska forskningsprojektet Opti Train pågår utvärdering av hälsoeffekterna av professionellt ledda träningsprogram för bröstcancerpatienter under behandling med cytostatika. Projektet är ett samarbete mellan Karolinska institutet, KI, och Karolinska universitetssjukhuset.

Bröstcancerpatienterna i projektet randomiserades till en av tre grupper. Kontrollgruppen fick standardråd om träning av sin onkolog. En annan grupp deltog under den 16 veckor långa cytostatikabehandlingen i ett träningsprogram som kombinerade högintensiv intervallträning på exempelvis träningscykel och/eller löpband med styrketräning. En tredje grupp fick ett träningsprogram som innehöll måttligt ansträngande konditionsträning och den högintensiva intervallträningen.

Sammanlagt har 240 kvinnor deltagit i Opti Train. Muskelbiopsier från 23 av dessa kvinnor analyserades i en nyligen publicerad studie där KI samarbetade med Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm. Forskarna mätte markörer för muskelfunktion och metabolism i musklerna. Studien har publicerats i tidskriften FASEB Journal.

Analysen av muskelvävnad visade att båda typerna av träningsprogram till skillnad från standardråden skyddade musklernas funktion under cytostatikabehandlingen.

Hos de kvinnor som enbart fick onkologens motionsråd försämrades muskelmetabolismen och muskelfibrerna minskade i storlek under cytostatikabehandlingen.

Muskelproverna från de tränande kvinnorna visade däremot på bibehållen eller förbättrad metabolism. Även muskelfibrernas storlek bibehölls eller ökade. Sammantaget tyder detta på bibehållen eller förbättrad muskelfunktion hos dem som deltog i träningsprogrammen.

– Det är viktigt att införa erbjudande om strukturerad, övervakad fysisk träning för patienter som får en bröstcancerdiagnos. Detta för att så tidigt som möjligt motverka skadliga effekter av cellgifter på muskelfunktionen och förbättra livskvaliteten, säger Daniele Cardinale, GIH, doktorand och en av studiens författare.

Den som inte är van att träna, kan kanske vara tveksam att börja med det i samband en cancerbehandling. Att anpassa träningen och ge motivation och stöd var därför viktiga delar av arbetssättet inom Opti Train.

– Det är få bröstcancerpatienter som inte kan träna under en cellgiftsbehandling, säger en annan av den aktuella studiens författare, Sara Mijwel, doktorand vid KI. Många som var med i träningsstudien hade aldrig tränat tidigare och tränar nu regelbundet, så om man lyckas motivera patienterna finns inte många hinder för att träna under behandlingen.

Forskarna har inte undersökt om träningen har någon betydelse för sjukdomsutvecklingen. Däremot visar andra studier inom Opti Train-projektet på positiva hälsoeffekter av träningsprogrammen som gör att kvinnorna mår bättre under behandlingen. En studie som tidigare i år publicerades i tidskriften Breast Cancer Research and Treatment visar bland annat att de tränande kvinnorna blev starkare och mindre smärtkänsliga.

”Skuldbeläggande att påstå att vi är för lojala”

Nyligen kritiserade etikrådet farmaceuter på apotek för att vara mer lojala mot arbetsgivaren än mot professionen.

”I dag ser apoteksmarknaden helt annorlunda ut än på monopoltiden, och att då påstå att farmaceuter inte protesterar tillräckligt eller är för lojala med sin arbetsgivare, är väldigt skuldbeläggande.”

Läs hela Christina Ljungbergs blogginlägg här.

Han får tio miljoner för forskning om hjärnan

Thomas Perlmann, verksam vid Karolinska institutet, tilldelas Torsten Söderbergs akademiprofessur i medicin 2018. Utmärkelsen innebär ett anslag på tio miljoner kronor under fem år.

Thomas Perlmann är professor i molekylär utvecklingsbiologi vid KI där han och hans forskargrupp studerar hur dopaminproducerande nervceller utvecklas. En av de centrala frågeställningarna är om det går att få den mänskliga hjärnan att nybilda dopaminceller och därmed reparera sig själv från allvarliga sjukdomar, som till exempel Parkinson.

Hos människor sker normalt ingen sådan nybildning, medan flera djurarter kan nybilda celler, vilket är en av frågorna Thomas Perlmanns forskning söker svaret på.

– Det är en viktig grundläggande frågeställning men det vore också väldigt spännande om man kan få hjärnan att reaktivera nybildningen av nervceller och på så sätt få hjärnan att reparera sig själv. Om vi hittar den mekanismen skulle det öppna för möjligheterna att bota eller åtminstone förbättra diagnosen för människor som har drabbats av exempelvis Parkinsons sjukdom, säger Thomas Perlmann i ett pressmeddelande i samband med tillkännagivandet av utmärkelsen.

Torsten Söderbergs akademiprofessur i medicin bereds och beslutas av Kungliga Vetenskapsakademien efter ett peer-review-förfarande.

Kön kan ha betydelse för effekt av immunterapi

Genom att analysera resultat från kliniska studier med immunterapi i form av så kallad checkpoint-blockad har ett internationellt forskarlag upptäckt att överlevnadseffekten är bättre för män än för kvinnor.

Totalt identifierade forskarna drygt 7 100 studier, varav 20 uppfyllde kriterierna av att vara randomiserade och kontrollerade och som rapporterade överlevnaden, samt personens kön.

I studierna ingick totalt över 11 300 patienter med avancerad eller metastaserande cancer, varav 67 procent var män och 33 procent kvinnor. De vanligaste cancerformerna var malignt melanom och icke små-cellig lungcancer, och läkemedlen som användes var ipilimumab (Yervoy), tremelimumab, nivolumab (Opdivo) eller pembrolizumab (Keytruda). Samtliga läkemedel påverkar immunförsvaret att på olika sätt öka aktiviteten av T-celler riktade mot cancercellerna.

Vid analys av den totala överlevnaden hos patienterna fann forskarna att bland män som behandlats med immunterapi var överlevnaden 28 procent bättre än hos män som behandlats med andra cancerläkemedel. Motsvarande siffra bland kvinnor var 14 procent.

– Det är en intressant, förvånande och paradoxal metaanalys, säger Ola Winqvist, professor i cellulär immunterapi på Karolinska institutet, om studien som är publicerad i Lancet Oncology. Den spontana reaktionen är att kvinnor skulle svara bättre på immunterapi än män.

Det är välkänt att män är det svagare immunologiska könet medan kvinnor snarare har ett överaktivt immunförsvar. Kvinnor svarar till exempel bättre på vaccin än män, samtidigt som kvinnor är kraftigt överrepresenterade vad gäller autoimmuna sjukdomar.

Forskarna bakom studien har ingen förklaring till varför immunterapi tycks ha bättre effekt på män än på kvinnor, men föreslår ett antal olika orsaker. En är att cancercellerna behöver anstränga sig mer för att undkomma immunförsvaret hos kvinnor och att de celler som lyckas sprida sig har förvärvat egenskaper som gör dem mer okänsliga för immunterapi. En annan är att den ökade känsligheten för autoimmuna sjukdomar gör att kvinnor i större utsträckning får biverkningar kopplade till behandling med chekckpoint-blockad.

Men Ola Winqvist tror inte att det är hela förklaringen och att en del av resultaten i studien beror på hur den var designad.

– En svaghet är att två tredjedelar av patienterna var män, det gör att det finns risk för felkällor. Den kliniska erfarenheten är att män generellt sett kommer i behandling tidigare och alltså är ”friskare” än kvinnor, vilket i sådana fall skulle kunna bidra till att förklara resultaten i studien, säger Ola Winqvist.

En annan hypotes är att patienternas tarmflora spelar roll för behandlingsresultatet. Ola Winqvist hänvisar till en studie som kom förra sommaren som visade att antibiotika påverkar effekten av immunterapi negativt.

– Urinvägsinfektion är betydligt vanligare bland kvinnor och behandlas ofta med antibiotika. Teoretiskt sett skulle det kunna vara så att vissa bakteriestammar i tarmen som är gynnsamma för effekten av checkpoint-blockad slås ut av antibiotikabehandlingen, och att detta påverkar effekten av immunterapin, säger Ola Winqvist.

I dagsläget har forskarna ganska lite kunskap om exakt hur immunterapi fungerar och vilka mekanismer som styr. Till exempel är det endast mellan 20 och 30 procent av patienterna som över huvud taget svarar på checkpoint-blockad, men det pågår mycket forskning för att bättre förstå hur andelen kan ökas.

Ola Winqvist tror dock inte att de stora landvinningarna kommer att göras genom att hitta eventuella mekanismer som skiljer behandlingseffekten åt mellan könen, men poängterar att resultaten i Lancet-studien är intressanta.

– Inte minst visar de på behovet av att inkludera fler kvinnor i kliniska studier, både för att öka kunskapen om eventuella könsskillnader i behandlingsresultaten och för att få mer generaliserbara resultat.

Själv forskar Ola Winqvist på T-cellsterapi, det vill säga att i labb träna T-celler på att känna igen en persons specifika cancerceller, mångfaldiga dem och därefter ge tillbaka dem till patienten.

– För en optimal cancerbehandling bör man se till att man har ett tillräckligt bra T-cellssvar. Det kan man göra på olika sätt, varav T-cellsterapi är ett. Genom att ge T-celler som känner igen tumörer och metastaser samtidigt som man behandlar med checkpoint-blockad kanske man kan öka andelen patienter som svarar på behandling till 50-60 procent säger Ola Winqvist.

 

Apotek expedierade fel antibiotika till barn

Ett barn som under ett år besvärats av svår impetigo (svinkoppor) skulle behandlas med antibiotika i 14 dagar.

Farmaceuten expedierade vid utlämnandet ett äldre recept, på ett annat preparat, som barnet fått tidigare. Det nya receptet kom in elektroniskt medan expedieringen pågick, men detta uppmärksammades inte.

Felet upptäcktes efter en vecka när läkemedlet började ta slut. Barnet fick under denna vecka tilltagande symtom med utslag och klåda på magen och ryggen och i underlivet.

När felet hade upptäckts gjorde apoteket en lex Maria-anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.

Apoteket, som är beläget i Blekinge, skriver i sin anmälan att felet även ökade risken för resistensutveckling hos bakteriestammen som orsakat barnets hudinfektion.

Enligt apotekets egen utredning var det bristande dialog med kunden som gjorde att felexpedieringen kunde ske. Farmaceuten kontrollerade inte att antibiotikan som lämnades ut verkligen räckte i 14 dagar, som kunden uppgav var ordinerat. Farmaceuten var inte heller tydlig med att det endast fanns äldre antibiotikarecept förskrivna i systemet

Efter händelsen har det aktuella apoteket haft genomgångar med personalen om receptprocessen och utbildning om det elektroniska receptsystemet. Detta för att förebygga nya liknande misstag. Efter att ha fått information om de förebyggande åtgärderna avslutar IVO ärendet utan ytterligare åtgärder.

Ibuprofen ingen ersättare vid okomplicerad UVI

Tidigare studier har antytt att initial behandling med NSAID:s vid okomplicerad urinvägsinfektion, UVI, skulle kunna minska användandet av antibiotika vid dessa vanligt förekommande tillstånd.

I en ny studie publicerad i Plos Medicine visar dock skandinaviska forskare att det med dagens diagnosverktyg inte är motiverat att ersätta antibiotika med ibuprofen.

I studien, som genomfördes på allmänläkarmottagningar i Norge, Sverige och Danmark, ingick 383 icke-gravida kvinnor i åldern 18 till 60 år med symtom på okomplicerad UVI.

Studien var randomiserad och dubbelblind. Hälften av kvinnorna, 194 stycken, fick standardbehandling i form av antibiotikumet pivmecillinam 200 mg tre gånger om dagen i tre dagar, medan 189 av kvinnorna fick 600 mg ibuprofen tre gånger dagligen i tre dagar.

Efter behandlingsperiodens slut rapporterade kvinnorna in sina besvär till prövningssajterna. Resultatet visade att på den fjärde dagen efter behandlingsstart kände sig 38,7 procent av kvinnorna i ibuprofen-gruppen botade, jämfört med 73,6 procent i antibiotikagruppen. De i ibuprofen-gruppen som inte kände sig botade var uppmanade att söka läkare på nytt för att få antibiotika utskrivet.

Som sekundärt effektmått undersökte forskarna utfallet efter fyra veckor. Då var 53 procent av kvinnorna som fått ibuprofen besvärsfria. Sju av kvinnorna i ibuprofen-gruppen hade dock drabbats av njurbäckeninflammation, det vill säga när bakterier från urinblåsan spritt sig till njurarna. Fem av dessa patienter krävde sjukhusvård medan två kunde behandlas i öppenvården.

Forskarna konstaterar att även om fler än hälften i ibuprofen-gruppen återhämtade sig utan antibiotika bör okomplicerad UVI även i fortsättningen behandlas med antibiotika.

Nu ska forskarna analysera studieresultaten ytterligare för att se om det går att urskilja några karaktäristika hos de kvinnor som trots allt klarade sig utan antibiotika.

– Vi har en överförbrukning av antibiotika i samhället och det vore fantastiskt om vi kunde reducera antibiotikaanvändningen till när den verkligen behövs, säger Ingvild Vik, forskare vid Universitetet i Oslo och förstaförfattare till studien.

Genom att jämföra kvinnorna i ibuprofen-gruppen som klarade sig utan antibiotika med dem som behövde antibiotika hoppas forskarna komma fram till vad som skiljer grupperna åt.

– Kanske har det att göra med hur länge man har haft symtom innan man söker vård, hur svåra besvären är och hur starkt utslag det blir på urinstickor, säger Ingvild Vik.

Förhoppningen är att i framtiden kunna ge hälso- och sjukvården verktyg för att identifiera vilka som behöver antibiotika och inte.

Enligt de norska riktlinjerna, som liknar de svenska, kan man behandla okomplicerade urinvägsinfektioner baserade på patientens symtom och sjukdomshistoria, utan att göra ett test med urinsticka.

– Men kanske ska man sluta skriva ut antibiotika så relativt enkelt som man gör i dag och börja göra fler analyser, säger Ingvild Vik. I de fall där kvinnan har milda symtom skulle läkaren och kvinnan också kunna diskutera en vänta-och-se-strategi där kvinnan får råd om smärtlindring, att dricka mycket och att ta en antibiotikakur om besvären förvärras eller inte försvinner av sig själva.

Ingvild Vik poängterar att även om man utifrån de nu publicerade resultaten inte generellt kan råda att avstå från antibiotikabehandling vid okomplicerad urinvägsinfektion är det inte farligt att avstå från antibiotika.

– Det finns placebostudier som visat att kvinnor som fick placebo inte hade någon ökad risk att få njurbäckeninflammation. Vi funderar på om det är så att ibuprofen kan spela en roll i att vissa kvinnor får en allvarligare infektion, och därför kan vi inte rekommendera ibuprofen som ersättningsbehandling.
– Men att vänta och se, i kombination med rikligt vätskeintag och smärtlindring med exempelvis paracetamol, ser vi som en trygg strategi för kvinnor med milda till moderata symtom på urinvägsinfektion, säger Ingvild Vik.

Ny tjänst ska öka biverkningsrapporteringen

Region Uppsala är först i landet med att under en pilotperiod testa den framtida nationella tjänsten för biverkningsrapportering från vården, som Läkemedelsvärlden.se tidigare rapporterat om. Tjänsten har utvecklats av Läkemedelsverket, Sveriges Kommuner och Landsting, SKL och företaget Inera.

– Eftersom tjänsten kopplar till sjukvårdens journalsystem förenklar den hälso- och sjukvårdens biverkningsrapportering. Detta hoppas vi ska innebära bättre kvalitet och ett ökat antal biverkningsrapporteringar från sjukvården, säger Ebba Hallberg, Läkemedelsverket, i ett pressmeddelande.

I dag får Läkemedelsverket cirka 7 000 biverkningsrapporter per år från hälso- och sjukvården. En väl fungerande rapportering är viktig för att kontinuerligt övervaka säkerheten hos godkända läkemedel i klinisk användning.

Efter pilotperioden kommer samtliga regioner och landsting att få möjlighet att ansluta sig till tjänsten. Det nationella införandet beräknas starta i början av 2019.

Skev fördelning av forskningsmedel

Det är välkänt att andelen kvinnor inom akademin minskar ju högre upp i den akademiska hierarkin man kommer. Tidigare forskning inom EU visar till exempel att på doktorsexamen-nivå är andelen kvinnor 46 procent, men att siffran därefter sjunker. Av de som fortsätter att göra forskarkarriär är andelen kvinnor 33 procent medan endast 22 procent av forskarna på professorsnivå utgörs av kvinnor.

I en ny studie publicerad i BMJ har forskare vid Harvard, University of Oxford och Imperial Collage i London undersökt fördelningen av forskningsanslag inom cancerområdet i Storbritannien mellan åren 2000 och 2013.

Forskarna analyserade data från flera publika källor liksom från privata forskningsfinansiärer och konstaterar att en övervägande andel av forskningsmedlen inom cancerområdet gick till män.

Totalt handlade det om 2,3 miljarder brittiska pund, motsvarande cirka 2 686 miljarder kronor, från bland annat Europakommissionen, forskningsstiftelsen Wellcome Trust och brittiska hälsoministeriet.

Resultaten visar att 69 procent av anslagen, till ett värde av totalt 1,8 miljarder pund, gick till manliga huvudsökanden jämfört med 31 procent till kvinnliga. I reda pengar innebar det att 78 procent av de medel som delades ut gick till manliga huvudsökanden medan kvinnorna fick 22 procent av kakan, motsvarande 0,5 miljarder pund.

Anslagen till manliga huvudsökanden var i genomsnitt 1,3 gånger större än till kvinnliga, och skillnaderna bestod oberoende av forskningssajt, vilken typ av cancerforskningen handlade om, nivå på forskningen eller finansiär.

Vad gäller olika cancerområden fann forskarna en statistiskt säkerställd skillnad för tre. Manliga forskare fick i median 2,9 gånger mer än kvinnliga inom livmoderhalscancer, medan kvinnor fick i median 2,4 respektive 2,0 mer finansiering än män inom levercancer respektive mesoteliom.

Inom olika cancergrupper var könsskillnaderna störst för könsrelaterade cancertyper. Inom prostatacancer fick manliga forskare totalt 13,8 gånger och i median 2,0 mer av investeringarna än kvinnliga forskare. Inom livmoderhalscancer fick männen totalt 9,9 gånger och i median 2,9 gånger mer än sina kvinnliga kollegor.

Forskarna har tidigare gjort en liknande analys av forskningsfinansiering men för infektionssjukdomar. Även där kom man fram till att det var en skev fördelning av forskningsanslagen till männens fördel.

I diskussionsdelen av sin artikel skriver forskarna att obalansen mellan kvinnor och män på olika positioner i forskarvärlden inte kan förklara hela skillnaden i fördelning av forskningsmedel eftersom skillnaderna är tydliga i samtliga forskningsstadier.

Författarna skriver också att deras studie är av beskrivande karaktär och att de observerade skillnaderna sannolikt beror på många faktorer. Vidare skriver de att de utifrån resultaten inte kan säga något om underliggande mekanismer.

– Icke desto mindre visar denna studie substantiella könsskillnader i investeringar i cancerforskning. Vi uppmanar starkt politiska beslutsfattare, finansiärer och det akademiska och vetenskapliga samfundet att undersöka de faktorer som leder till våra observerade skillnader och försöka se till att kvinnor på lämpligt sätt stöds i den vetenskapliga strävan, säger forskarna i ett uttalande i samband med publicering av studien.

Vaccin mot ebola används vid nytt utbrott i Kongo

Den 8 maj förklarade Demokratiska Republiken Kongo officiellt att det pågår ett utbrott av ebola i landet. Enligt Världshälsoorganisationen WHO har det under de senaste fem veckorna rapporterats 39 ebolafall i regionen, varav två är konfirmerade, 20 sannolika och 17 misstänkta. Av de 20 sannolika fallen har 18 personer avlidit.

I slutet av veckan kommer människor i det utsatta området, både hälso- och sjukvårdspersonal och allmänhet som varit i kontakt med smittade, att ges vaccin mot ebola, rapporterar Stat news. Det är första gången ett vaccin ges i skarpt läge i början på ett utbrott.

Vaccinet, som är utvecklat av Merck (i Sverige MSD), är ännu inte formellt godkänt av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA, men har testats kliniskt i tidigare ebolautbrott och då visat god effekt och säkerhet, något som Läkemedelsvärlden.se har skrivit om.

Eftersom vaccinet saknar godkännande ges det inom ramen av så kallat compassionat use-program och enligt ett kliniskt prövningsprotokoll.

Enligt Stat news har WHO ett lager av 4 300 doser vaccin förvarade i Genève i Schweiz, och bolaget Merck 300 000 vaccindoser lagrade i USA.

Vaccinet kräver förvaring i kyla och nu pågår arbetet med att sätta upp en obruten kylkedja för transport av vaccinet till de sjukdomsdrabbade delarna i den centralafrikanska republiken.

Enligt ett uttalande av WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus, som själv är på plats i utbrottsområdet, kan de första vaccindoserna börja skickas på onsdag eller torsdag denna vecka och därefter vaccineringen påbörjas, skriver Stat news.

Liksom vid tidigare kliniska prövningar med vaccinet, som hittills går under beteckningen V920, kommer vaccinet att ges som en ”ringvaccination”. Det betyder att alla som varit i kontakt med en smittad person ges vaccin för att förhindra ytterligare spridning av viruset. Sökning efter personer som är aktuella för vaccin har redan påbörjats, enligt Stat news, och hittills har 382 personer identifierats.

Nya cancerläkemedel nådde patienterna snabbt

I en studie publicerad i Jama Oncology undersökte forskarna hur lång tid det tog innan PD1-hämmarna nivolumab (Opdivo) och pembrolizumab (Keytruda) nådde patienterna, efter det första godkännandet av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA.

De cancertyper som undersöktes, och som läkemedlen är godkända för, var melanom, icke småcellig lungcancer och njurcancer. Resultaten visar att majoriteten av patienterna fick behandling med de nya läkemedlen fyra månader efter de godkänts.

I studien utgick forskarna, verksamma vid Yale School of Medicine i USA, från registerdata innehållande uppgifter om patienter med cancerdiagnoser som var lämpliga för behandling med PD1-hämmare. Studien omfattar data mellan januari 2011 och 31 augusti 2016.

Totalt identifierades drygt 3 000 patienter med en medianålder på 66 år. Forskarna fann att inom fyra månader från godkännande hade mer än 60 procent av patienterna fått behandling med antingen nivolumab eller pembrolizumab, beroende på cancertyp.

Forskarna fann också en statistiskt signifikant skillnad i ålder mellan patienterna som fick läkemedlen efter godkännande och de som fick dem i kliniska studier. Patienterna som behandlades med läkemedlen var i median 66 år medan de som hade ingått i de kliniska studierna, som legat till grund för godkännandena, var yngre – i median i slutet av femtio, i början av sextio år gamla.

Nettoeffekten av PD1-hämmare är ökad aktivering av T-celler riktade mot cancercellerna. Eftersom immunsystemet förändras med stigande ålder finns det, enligt forskarna, skäl att fundera över generaliserbarheten av resultaten från de kliniska studierna när studiepopulationens ålder skiljer sig väsentligt från åldern på patienter i den kliniska verkligheten.

Författarna till studien konstaterar visserligen att det är bra att de nya PD1-hämmarna nådde patienterna snabbt, men påpekar att godkännandena ofta varit snabbspår av olika slag och baserade på små studier utan kontrollgrupper.

– Det finns många anledningar att vara glada över det snabba införandet av dessa nya behandlingar. Men det kan vara riskabelt med snabbt införande av nya läkemedel vars godkännande bygger på fynd från tidiga försök, eftersom läkemedlen i senare studier kan visa sig vara mindre effektiva eller till och med skadliga. Därför är det viktigt att FDA använder starka bevis för sina godkännanden och att patienterna som ingår i studierna liknar dem som behandlas i vardagen, säger Jeremy O´Connor, förstaförfattare till studien, i ett uttalande i samband med att studien publicerades.

Såväl FDA som den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA har olika snabbspår för godkännande av läkemedel. Ofta handlar det om nya läkemedel för små patientgrupper där det saknas bra behandlingsalternativ liksom substanser som visat särskilt god effekt i tidiga studier.

Sådana snabbgodkännande ställer dock krav på kompletterande data om effekt och säkerhet även efter godkännandet. I en studie publicerad i Jama i augusti förra året fann forskare att endast hälften av de kompletterande studier som krävdes efter att ett läkemedel fått snabbgodkännande av FDA var genomförda tre år efter godkännandet. Resultaten gäller för läkemedel som godkändes mellan 2009 och 2013.

Förutom snabba godkännandeprocedurer lyfter forskarna till den nu publicerade studien fram omfattande marknadsföring som en förklaring till det snabba genomslaget av PD1-hämmarna. Trots att mindre än 10 procent av alla patienter med cancer har effekt av läkemedelstypen är PD1-hämmare bland de allra mest marknadsförda läkemedlen av alla, skriver forskarna.

Men forskarna poängterar också att nivolumab och pembrolizumab har inneburit verkliga kliniska genombrott och ökad överlevnad för patienter med bland annat malignt melanom och viss typ av lungcancer, vilket givetvis bidragit till det snabba genomslaget vid behandling av flera cancertyper.

Antikropp inte bättre än placebo mot KOL

Läkemedlet Fasenra (benralizumab) nådde inte det primära effektmåttet i en nyligen avslutad fas III-studie på patienter med kronisk obstruktiv lungsjukdom, KOL. Det meddelar Astrazeneca på sin hemsida.

Benralizumab är en monoklonal antikropp som oskadliggör inflammationsskapande eosinofiler genom rekrytering av NK-celler. Antikroppen är godkänd för behandling av svår astma, och är Astrazenecas första biologiska läkemedel inom respirationsområdet.

I det kliniska utvecklingsprogrammet av benralizumab för KOL ingår cirka 4 000 patienter fördelade på två fas III-studier. Det är resultaten av en av dessa studier som nu presenterats.

Studien, som pågick i 56 veckor var dubbelblind, randomiserad och placebokontrollerad. Patienterna som alla hade medelsvår till allvarlig KOL fick antingen benralizumab eller placebo som tillägg till redan pågående inhalationsbehandling med antingen två eller tre läkemedel.

Det primära effektmåttet var statistisk signifikant minskning av antalet exacertbationer, det vill säga försämringsperioder med ökad slembildning och försämrad syresättning – något som alltså inte nåddes.

 Astrazeneca meddelar att man nu inväntar resultaten från den andra delen av utvecklingsprogrammet innan man fattar beslut om den fortsatta utvecklingen av benralizumab för behandling av KOL.

Antibiotika kan öka risken för njursten

Att förebygga antibiotikaresistens är inte det enda argumentet för en restriktiv antibiotikaanvändning. Nu visar en registerstudie publicerad i Journal of American Society of Nephrology även att verkar finnas samband mellan antibiotikabehandling och ökad risk för njursten.

Patienter som tidigare behandlats med orala antibiotika för till exempel luftvägs- eller urinvägsinfektion hade en ökad risk för njursten. Ett sådant samband fanns för fem studerade klasser av antibiotika; sulfapreparat, cefalosporiner, fluorokinoloner, nitrofurantoin/metenamin och bredspektrumpenicillin. Dessa ökade njurstensrisken med mellan 2,3 (sulfa) och 1,3 (bredspektrumpenicillin) gånger. Risken krympte över tid efter antibiotikakuren, men var fortfarande förhöjd tre-fem år efter behandlingen.

I sin studie använde forskare vid The Children´s Hospital of Philadelphia i USA, elektroniska journaldata från 641 primärvårdsmottagningar i Storbritannien. Uppgifter om 25 981 patienter med njursten jämfördes med data om 259 797 ålders- och könsmatchade patienter som inte fått en njurstensdiagnos.

Mest ökade risken för njursten efter antibiotikabehandling bland de yngsta patienterna, under omkring 20 år.

Det funna statistiska sambandet mellan antibiotika och förhöjd njurstensrisk bevisar inte ett orsakssamband och forskarna understryker att resultaten behöver bekräftas i fler studier och undersökas vidare.

De framhåller dock att deras resultat går väl i linje med tidigare forskning som visat att antibiotikabehandling ger större förändringar av tarmens naturliga bakterieflora hos barn än hos vuxna. Det finns nämligen också studier som tyder på att sammansättningen av denna bakterieflora har betydelse för bildning av stenar i njurarna och övriga urinvägar.

Gregory Tasian, barnurolog och en av dem som ledde studien, menar att sambandet mellan antibiotika och njursten särskilt hos barn bör leda till eftertanke eftersom barn är den grupp som får mest antibiotika. Njursten är ett växande hälsoproblem i hela världen – kanske kan det förebyggas bland annat med en mer återhållsam antibiotikaanvändning.

– De här resultaten visar att exponering för vissa antibiotika är en ny riskfaktor för njursten och att risken är störst om exponeringen sker i yngre åldrar, säger Gregory Tasian i ett uttalande i samband med publicering av studien.
– Resultaten tyder på att njursten kan förebyggas genom en minskning av inadekvat antibiotikaexponering och att välja alternativa antibiotika för patienter som har en förhöjd njurstensrisk, säger Gregory Tasian.

Stor översikt: vaccin mot hpv säkert och effektivt

Sjuttio procent av all livmoderhalscancer orsakas humant papillomvirus av typ 16 eller 18. Sedan 2010 ingår vaccination mot dessa virustyper i det svenska barnvaccinationsprogrammet och erbjuds alla flickor i årskurs fem eller sex.

Vaccinet bedöms som både säkert och effektivt av såväl Folkhälsomyndigheten och Läkemedelsverket som av den europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA, och Världshälsoorganisationen, WHO.

Hittills har vaccinet visat god effekt på bland annat förekomst av cellförändringar och kondylom, och nyligen presenterade finländska forskarna de första resultaten som visar att även antalet fall av invasiv cancer är lägre bland vaccinerade jämfört med ovaccinerade, något som Läkemedelsvärlden.se skrivit om.

Nu visar ytterligare en studie att hpv-vaccin är både säkra och effektiva. Det är forskare vid Cochrane-institutet som har gått igenom ett antal databaser inklusive Medline och Embase, med fokus på publicerade kliniska studier av hpv-vaccin. Forskarna undersökte också opublicerade data från läkemedelsföretagen rörande allvarliga biverkningar.

Totalt inkluderades 26 studier med 73 428 deltagare i översiktsstudien. Samtliga studier var randomiserade och placebokontrollerade – deltagarna hade fått antingen hpv-vaccin eller placebo bestående av vaccinadjuvans eller ett annat kontrollvaccin. Majoriteten av hpv-vaccinen var bivalenta och skyddade mot hpv 16 och 18.

I samtliga studier undersöktes vaccinens säkerhet och uppföljningstiden var mellan ett halvår och sju år. Tio av studierna undersökte också vaccinernas effekt på cellförändringar och förstadier till cancer med en uppföljningstid på 1,3 till åtta år. I alla studier utom tre var studiedeltagarna mellan 15 och 26 år. I de övriga ingick patienter mellan 25 och 45 år.

Resultaten visar att hos de kvinnor som vid vaccinationstillfället inte infekterats med någon av de hpv-typer som ger störst risk för livmoderhalscancer var risken för allvarliga cellförändringar (förstadie till cancer) 99 procent lägre än hos de som inte vaccinerat sig. I den ovaccinerade gruppen var förekomsten 164 fall per 10 000 personer medan motsvarande siffra var två av 10 000 i gruppen som fått vaccin.

Även utan vetskap om hpv-status vid vaccintillfället var risken för allvarliga cellförändringar lägre hos de som fått vaccin jämfört med de som inte fått vaccin. För cellförändringar kopplade till virustyperna 16 och 18 var risken 54 procent lägre och för cellförändringar oberoende av virustyp var risken 30 procent lägre hos de som fått vaccin jämfört med ovaccinerade.

Forskarna undersökte också vaccinernas säkerhet och konstaterar att det inte fanns någon skillnad i antalet allvarliga biverkningar mellan vaccinationsgruppen och de som inte fått vaccin. I kontrollgruppen rapporterades 669 fall per 10 000 personer jämfört med i vaccingruppen där motsvarande siffra var 656 fall per 10 000.

Antalet dödsfall under uppföljningstiden var sammantaget få vilket gör den statistiska osäkerheten större. Totalt inträffade 11 dödsfall per 10 000 personer i kontrollgruppen jämfört med 14 per 10 000 i vaccingruppen. Det var vanligare med dödsfall bland de äldre kvinnorna och forskarna kunde inte fastslå några dödsorsakssamband, vare sig vad gäller orsak eller tid.

Vad gäller vaccinernas säkerhet vid graviditet innebar vaccinering under graviditet ingen ökad risk för missfall eller fosterskador. Effekterna på missbildningar och fosterdöd kan forskarna inte säga något om på grund av för lite data.

Sammantaget konstaterar Cochrane-forskarna att evidensen med hög säkerhet stödjer hpv-vaccinens skyddande effekt mot förstadier till livmoderhalscancer hos kvinnor i åldern 15 till 26 år. Även kvinnor som vaccinerats vid en högre ålder har ett skydd, men dock mindre.

Vidare konstaterar forskarna att det inte fanns någon ökad risk för allvarliga biverkningar med vaccinen och att det är viktigt att fortsätta följa upp både effekt, säkerhet och eventuell påverkan vid graviditet.

Sverige behöver en kris-
beredskap för läkemedel

0

“Tills för cirka 20 år sedan hade det svenska totalförsvaret stora beredskapslager med bland annat läkemedel i händelse av en större kris. Så är det inte längre.

I dag har faktiskt ingen aktör ansvar för att säkerställa läkemedelsförsörjningen vid en långvarig krissituation, något som också Riksrevisionen kritiserar starkt i en nyligen utkommen rapport.

Det är hög tid för staten att agera i denna fråga”, skriver Karin Meyer i sin blogg. Läs hela blogginlägget här.

Vi använder cookies för att ge dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng