Annons

Månads arkivering juni 2001

Stora brister i smärtlindring vid livets slutskede

Patienter i livets slutskede upplever ofta svår smärta. Otillräcklig smärtbehandling har ofta tagits som bevis på att vård i livets slutskede är av dålig kvalitet. I en studie som nyligen publicerades i Lancet (2001;357: 1311-1314) ingick 988 svårt sjuka patienter från sex centra i USA. De fick gradera sin smärta och uppge om de ville ha mer smärtlindrande läkemedel än de hade fått.

Hälften av patienterna uppgav att de hade moderat till svår smärta. När det gällde behandling var det 30 procent som ville ha mer smärtlindring, 62 procent var nöjda med sin terapi och 9 procent ville upphöra med behandlingen.
Anledningen till att man inte ville ha mer smärtlindring var rädsla för beroende, ovilja mot mentala eller fysiska biverkningar eller att man inte ville ta mer piller eller injektioner.

I studien var det hälften av patienterna som hade cancer och resten led av andra sjukdomar. Man fann inget samband mellan typ av sjukdom och önskan om mer behandling. Cirka 50 procent hade träffat en primärvårdsläkare för smärtbehand-
ling under de senaste 4 veckorna och 20 procent hade träffat en smärt- specialist.

Forskarna menar att antalet patienter som upplever svår smärta fortfarande är för hög, men att antalet inte är så högt som väntat. Förekomsten av smärta i livets slutskede bör inte generellt tas som tecken på dålig vård, menar de. I studien var det mindre än en tredjedel av de som hade moderat till svår smärta som ville ha mer smärtlindring. De flesta patienter var beredda att tolerera smärta och forskarna menar att för patienter i livets slutskede kan andra faktorer än smärtlindring vara viktigare.

Många rädda för beroende
Studien bekräftar att många är rädda för att bli beroende. Omkring en tredjedel av patienterna i studien uppgav rädsla för biverkning av opioider som illamående och förvirring som främsta anledning till att inte vilja öka behandlingen. Därför är det viktigt att läkare tränas i smärtbehandling, menar forskarna. Ett prioriterat forskningsområde är att ta fram effektiva alternativ till opiater.

Det är en vanlig uppfattning att cancer ger mer smärta än andra sjukdomar i livets slutskede. I själva verket ger även hjärtsjukdomar, kronisk obstruktiv lungsjukdom och andra sjukdomar kraftig smärta, visade studien.

Bra terapi minskar smärtan
Professor Stefan Einhorn vid Radiumhemmet i Stockholm menar att studiens resultat i mycket kan jämföras med svenska förhållanden.

En svensk undersökning har visat att 70-80 procent av cancerpatienter kan uppleva relativt svår smärta mot slutet av sitt liv.

? Man räknar med också att man skulle hålla 80-90 procent smärtfria om de togs om hand på ett optimalt sätt. Det visar att det finns stora brister i smärtvården, säger han.

Däremot menar han att det har skett en attitydförändring under de senaste 10 åren när det gäller rädslan för beroende. Patienter och vårdpersonal blir mer och mer insiktsfull i att det inte är något man behöver oroa sig för.
Han menar att biverkningarna av behandlingen ofta går att begränsa om man är duktig på att ställa in medicinen och är medveten om de problem som uppstår.

– Det är också frågan om hur intensiv smärta man har, säger han. Många människor är villiga att ha ett visst mått av smärta, men de flesta vill inte ha svår smärta och där får man göra en avvägning. En svårt sjuk patient har ett antal olika behov som man behöver tillgodose där smärta kan vara ett av dem.

? Man har ofta kopplat smärtproblem i livets slutskede till cancer, men så enkelt är det naturligtvis inte. Det finns många olika tillstånd som kan ge smärtproblem, säger Stefan Einhorn.
Birgitta Gerne

Ovetenskap och bedrövlig erfarenhet

I början av april togs subventionen på medel mot fetma och impotens bort. Det skedde för att Landstingsförbundet skulle acceptera ett nytt avtal med regeringen om ersättning för läkemedel, som förskrivs inom landstingen.

Socialministern har bland annat motiverat försämringarna med att produkterna sällan är subventionerade i Europa. Men han säger inte att dessa länder har mycket lägre skattetryck, det vill säga medborgarna har mer pengar i egen ficka.

De aktuella läkemedlen har också etiketterats som livsstils- eller livskvalitetläkemedel. Det är ett vilseledande grepp, som ger sken av att behandlingarna gäller dem, som tycker att baddräkten sitter åt eller casanovor, som aldrig får nog. Men fetma och impotens är sjukdomar och inte mer självförvållade än många andra. Dessutom tar inte rätten till sjukvård i Sverige hänsyn till hur åkomman uppkommit ? som väl är.

Det fanns alternativa sätt att angripa frågan. Det mest naturliga hade varit att skjuta upp beslutet tills den läkemedelsförmånsnämnd inrättats, som Olov Edhags utredning och ett flertal remissinstanser förordat. Då hade dessutom resultat förelegat från SBU:s pågående genomgång av nytta, risker och kostnader för olika åtgärder mot fetma. Ett annat alternativ var att via läkemedelskommittéerna styra upp förskrivningen.

Ett tredje alternativ hade varit att fatta beslut efter politiskt och vetenskapligt förankrade kriterier, det vill säga prioritet och patientnytta. Riksdagens beslut om prioriteringar anger som högsta prioritet vård av sjukdomar, som utan behandling leder till för tidig död respektive vård av svåra kroniska sjukdomar. Att BMI-definierad fetma hör till denna grupp är klart med hänsyn till dess många livshotande följdsjukdomar. Medel mot impotens prioriteras rimligen till kategori tre inom vilken flertalet av läkemedlen torde konsumeras. Impotens beror till cirka 80 procent på fysiska orsaker.

När det gäller patientnyttan är den relativt svag för dagens medel mot fetma. Den engelska förebilden till Edhags nämnd, NICE, har dock nyligen rekommenderat att subventionera Xenical. En jämförelse mellan olika medicinska behandlingar med skattestöd skulle också visa på flera exempel med motsvarande eller sämre nytta än Xenical. För medel mot impotens är nyttan större och Viagra har effekt i cirka 70 procent av fallen, vilket är över genomsnittet för läkemedel.

Det har också skickat negativa signaler till den forskande läkemedelsindustrin. Nya medel i pipeline sades till och med vara ett skäl till det snabba beslutet. Regeringen kunde här ha valt att lyfta ut enskilda subventionerade preparat, som man gjort inom gruppen hostmediciner. Beslutgången bakom de aktuella inskränkningarna av läkemedelssubventionen är bedrövlig att erfara. Den är ett exempel på politisk kohandel, som leder till minskat förtroende för sjukvården.