Rättssäkerhet och cancerdiagnostik

En godh och beskedeligh Domare, är bättre än godh lagh, säger Olaus Petri. Och en domare som i 99 fall av 100 friar en oskyldig och fäller en skyldig kan förefalla garantera ett hyfsat mått av rättvisa. Men gör han det? Antalet mord/dråp i Sverige ligger enligt den brottsstatistik som redovisas i Nationalencyklopedin runt 10 […]

24 aug 2005, kl 13:07
0

En godh och beskedeligh Domare, är bättre än godh lagh, säger Olaus Petri. Och en domare som i 99 fall av 100 friar en oskyldig och fäller en skyldig kan förefalla garantera ett hyfsat mått av rättvisa. Men gör han det?

Antalet mord/dråp i Sverige ligger enligt den brottsstatistik som redovisas i Nationalencyklopedin runt 10 per miljoner invånare per år, vilket innebär totalt sådär 100 mord/dråp per år. Under förutsättning att varje mord/dråp har sin särskilde gärningsman, betyder det 100 skyldiga varje år.

Antag nu, att vår domare rannsakar hela Sveriges befolkning om 10 miljoner för mord/dråp. Av dessa rannsakade kommer då 100 att vara skyldiga och 9 999 900 att vara oskyldiga. Av de 100 skyldiga kommer vår domare att fälla 99 på 100, det vill säga 99, och fria 1 på 100, det vill säga 1; av de 9 999 900 oskyldiga kommer han att fria 99 på 100, det vill säga
9 899 901, men fälla 1 på 100, det vill säga 99 999. Det totala antalet fällda personer kommer alltså att vara
99+99 999=100 098, men av dessa är endast 99 skyldiga.

Självfallet är rättvisan inte så blind att den håller tio miljoner rättegångar för 100 fall av mord/dråp, än mindre dömer ut 100 098 fällande domar för dessa 100 brott, men resonemanget visar, att även med en domare som i 99 fall av 100 friar en oskyldig och fäller en skyldig, blir sannolikheten att en fälld person verkligen är skyldig bara 99/100 098, eller knappt 1 på 1 000!

Detta kan tyckas oroväckande för vår rättssäkerhet, men det erhållna resultatet grundades på att andelen skyldiga bland de rannsakade var 100 på 10 miljoner, en på 100 000. Under förutsättning att polisen skött sitt arbete bör andelen skyldiga bland de rannsakade vara betydligt högre än så – i det ideala fallet naturligtvis 1 på 1.

Även om den är så liten som 1 på 10 blir utfallet väsentligt bättre: av 1 000 rannsakade kommer 100 att vara skyldiga och 900 oskyldiga; av
de 100 skyldiga kommer vår domare åter att fälla 99 och fria 1, och av de 900 oskyldiga kommer han att fria 891 och fälla 9. Det totala antalet fällda personer kommer alltså att vara 99+9=108, varav 99 är skyldiga; sannolikheten att en fälld person verkligen är skyldig är i detta fall 99/108=0,92.

Vad har nu denna domsaga med läkemedelsvärlden att göra? Jo, domaren kan representera ett medicinskt test för en viss sjukdom, kanske en cancerform, och hans meriter vad gäller att fria oskyldiga representerar det som kallas testets specificitet och hans meriter vad gäller att fälla skyldiga representerar det som kallas testets sensitivitet; andelen skyldiga bland de rannsakade, slutligen, representerar det som kallas sjukdomens incidens.
Specificiteten mäter testets förmåga att reagera specifikt bara för den givna sjukdomen: om testet har specificiteten 0,99 innebär det att när det används på en person som inte har sjukdomen, är chansen att testet ger ett negativt resultat 0,99 – av 100 testade personer som inte har sjukdomen kommer 99 att förklaras friska och 1 att förklaras sjuk.

Sensitiviteten mäter testets förmåga att avslöja den givna sjukdomen: om testet har sensitiviteten 0,99 innebär det att när det används på en person som har sjukdomen, är chansen att testet ger ett positivt resultat 0,99 – av 100 testade personer som har sjukdomen kommer 99 att förklaras sjuka och 1 att förklaras frisk.

Incidensen mäter hur vanlig sjukdomen är, och av den inledande diskussionen framgår att denna är av avgörande betydelse för den vikt som skall tillmätas av ett positivt testresultat. För en ovanlig sjukdom, exempelvis en med incidensen 0,000 01
(1 sjuk per 100 000 personer), innebär ett positivt testresultat bara en sannolikhet på knappt 0,001 att den testade personen har sjukdomen, även om både testets specificitet och dess sensitivitet är så stora som 0,99. Det är inte särskilt meningsfullt att blint testa för en sådan sjukdom; det förnuftiga förfarandet är att bara testa personer som på andra grunder kan förväntas ha sjukdomen. I en sådan grupp av personer är sjukdomens incidens rimligen högre och ett positivt testresultat kan tillmätas större vikt: om incidensen i gruppen är 0,1, innebär ett positivt testresultat en sannolikhet på ungefär 0,92 att den testade personen har sjukdomen.

"En godh och beskedeligh Domare, är bättre än godh lagh." Men domaren behöver lagens goda hjälp.