Vid vägs ände på Djurgården i Stockholm bor socialantropologen Lisbeth Sachs i en pietetsfullt renoverad parstuga från början av 18oo-talet.
Stugan är liten och välkomnande. Och fotografen blir lyrisk över ljuset som faller in genom de små rutorna.
Men stugans litenhet är en synvilla visar det sig.
Maken är arkitekt. Under den tillbyggda terassen finns en våning till. Och i ett litet hus bredvid bor numer Lisbeth Sachs mor. Där huserade tidigare de utflugna barnen. Med sin musik och sina vänner.
Här i parstugans gamla del andas rummen intellektuellt arbete och samtal.
Tjugofem år har Lisbeth Sachs ägnat åt att forska om hur människor hanterar sjukdom, hur vi utifrån de förklaringsmodeller vi har intervenerar mot det sjuka för att bli friska.
Det har hunnit bli en mängd rapporter, studier och artiklar under åren. Men framför allt också en diger samling böcker. ?Att leva med risk? heter den senaste. I den skriver hon, med utgångspunkt från fem kvinnor som fått beskedet att de lever
med möjlig risk för ärftlig cancer, om de moraliska, etiska och filosofiska frågeställningar som genforskningen framkallar för de fem kvinnorna som för oss alla.
?Sjukdom som oordning? är den hon föreslår mig att läsa innan vi träffas, eftersom den sammanfattar mycket av hennes forskning och synsätt.
? Som medicinsk antropolog har jag intresserat mig för individen som del i en grupp, relationen och kommunikationen mellan människor. Det är i de sammanhangen vi skapar oss ett kunnande och idéer om vad som är rätt och fel, sjukt eller friskt. Hur världen ser ut helt enkelt.
? Som antropolog så slås jag av den kraft och envishet som ligger i den bärande idén inom medicinen som säger att sjukdom är ursprungligen, och kanske till och med enbart, en biologisk fråga. Det vill säga att det är i kroppen man måste söka svaren på sjukdomens gåta.
Det är inte så att man bortser från erfarenhet och beteende inom själva det praktiska utövandet av sjukvård, men det är ändå saker som måste skiljas från det verkliga objektet i medicinsk praktik.
Bytte spår i USA
Att Lisbeth Sachs kom in på den antropologiska banan beror på mötet med amerikanska antropologer i slutet av 60-talet då hon tillsammans med sin man bodde i USA en period.
? Jag blev så oerhört intresserad av vad de höll på med.
Det mötet gjorde att hon avslutade sitt administrativa arbete, bland annat som översättare, och skrev in sig vid den då nyinrättade institutionen för social antropologi vid Stockholms universitet. Hon var den tolfte doktoranden när hon 1983 disputerade med sin avhandling ?Det onda ögat eller bakterier. Turkiska invandrarkvinnors möte med svensk sjukvård.?
? Eftersom min avhandling hade
ett medicinskt innehåll var, förutom en socialantropolog, läkaren Nils Uddenberg opponent.
Om intresset för antropologi väckts i mötet med amerikanska antropologer så kom inriktningen på medicin mer av en tillfällighet.
? Mitt intresse låg här i den egna kulturen. Jag ville gärna forska i hur de människor som kom till oss utifrån bevarade eller inte bevarade sin kultur. Men hur visste hon inte förrän hon på en middagsbjudning hamnade vid en barnläkare som berättade om kollegornas osäkerhet inför mötet med sina invandrade patienter i Rinkeby.
Precis som hennes senaste bok, ?Att leva med risk?, är ett ämne i tiden var också avhandlingen det. Boken var den första som beskriver mötet mellan svensk sjukvård och en grupp invandrare. Som beskriver vad som sker i det som synes ske. Den liksom flera av hennes böcker ingår i de flesta vårdutbildningar.
? Att undervisa vårdpersonal är också bland det roligaste jag vet.
Nära marken
Grunden för den antropologiska forskningen är den deltagande observationen, fältstudien. Forskaren följer under en längre tid människor i deras vardagstillvaro, en livsform, en institution eller en grupp människor. Man forskar så att säga mycket nära marken. Att komma nära är förutsättningen för att kunna bilda sig en uppfattning om de konkreta livsvillkoren och få förståelse för människornas egna uppfattningar.
Under fem år följde hon till exempel de anatoliska familjerna som kommit till Sverige. Genom sina observationer kunde hon följa hur de tolkade och sökte integrera den svenska sjukvården i sin redan existerande begreppsvärld. Som användningen av mediciner.
Läkande ord
Kvinnorna i den här gruppen, som var analfabeter, ansåg det skrivna ordet vara en stark botande kraft. I Turkiet gick de till betrodda läkemän som skrev helig skrift på papper som de antingen vek ihop och sydde in i små tygpåsar för att fästa på kroppen, eller lade papperet med texten i vatten för att sedan dricka vattnet vari kraften från texten upplösts eller brände papperet för att inandas röken vari textens kraft också fanns. Så gjorde också några av kvinnorna i sina första kontakter med den svenska sjukvården:
? När jag kom hem till en av kvinnorna en dag var hon så sjuk så jag föreslog att vi skulle gå till vårdcentralen. Vilket ju egentligen var ett avsteg från den deltagande observationen. Men jag jag tyckte hon var så dålig att det kändes fel att inte föreslå det. Läkaren konstaterade att hon hade en infektion och feber och skrev ut antibiotika. Vi gick hem igen och jag tänkte att vi senare på dagen skulle gå till apoteket. Men väl hemma tog kvinnan receptet, la det i ett glas vatten och drack.
? Jag besökte henne varje dag eftersom jag var orolig att hon skulle bli sämre. Men efter några dagar var hon frisk.
Vid återbesöket frågade doktorn om medicinen hjälpt och kvinnan svarade att det hade den.
Medicinen hjälpte på grund av sin symboliska betydelse och den starka tilltro som kvinnan hade till textens läkande kraft. Men det här är också ett exempel på det som Lisbeth Sachs kallar misstolkningarnas läkande kraft.
? Det är nog ett av mina mer bestående intryck från min forskning, hur vårdpersonal och patient så totalt kan missförstå varandra ibland. Men hur båda parter för den skull kan vara nöjda med resultatet.
Utifrån ett biomedicinskt perspektiv får väl exemplet ovan anses vara exempel på en irrationell användning av medicin. Utifrån det antropologiska är det inte lika självklart. Människor tolkar in medicinernas kraft i en redan existerande idévärld för att förstå och dra nytta av vad man får. Den medicinske antropologens bidrag är att relativisera och berätta om de tankar som ligger bakom handlingarna, inte bara beskriva dem som irrationella. Ur ett antroplologiskt perspektiv kan varje människa som inte följer ordinationen ändå handla rationellt ur sitt eget perspektiv, det vill säga vara en rationell non-complier.
Även patienter uppväxta i Sverige har trots sin naturvetenskapliga och medicinska insikt ofta ?folkliga? föreställningar och förklaringar till vad som händer i kroppen när man tar medicin. Och medicinerar inte sällan efter eget huvud. Till behandlarens huvudvärk. Om han eller hon blir varse ?felmedicineringen?.
Livet levs i en kultur
Lisbeth Sachs berättar till exempel om en studie där hon under några månader följde fem äldre kvinnor och deras läkemedelsanvändning.
? Bara en av kvinnorna tog medicinen enligt läkarens ordination. Men förutom de ordinerade medlen hade de också köpt in mineraler och örtmediciner som de rekommenderats av vänner eller läst i tidningar.
De här kvinnorna uppfattade medicinerna som ett sätt att skapa balans och välbefinnande i livet. Variationerna kunde vara mellan en halv och sju tabletter beroende på hur det kändes i kroppen. De lyckades hålla sig friska på sina egna idéer om hur de ville ta sina tabletter.
? Jag kan aldrig uttala mig om vad som är bra eller dåligt ur ett faramceutiskt eller biomedicinskt perspektiv. Mitt bidrag är att försöka förstå och så långt det är möjligt beskriva hur patienterna själva ser på de här frågorna.
Men eftersom all medicinsk behandling försiggår i ett kulturellt sammanhang kan man aldrig fastställa effekten eller framgången hos själva det farmakologiska preparatet ensamt. Hela sammanhanget som omger medicinen har betydelse.
? Livet levs inte i ett laboratorium.
Livets sjukdomar
För Lisbeth Sachs är det självklart att sjukdom inte bara är ett biologiskt tillstånd. Hon uttrycker det som ett lidande utan patologi.
? Det finns ju till exempel olika smärttillstånd där man inte finner någon fysiologisk orsak i kroppen. Som antropolog funderar man då över om inte livserfarenheten, sådant man varit med om sätter sig i kroppen.
Hon beskriver dem som livserfarenhetssjukdomar.
Under senare år har Lisbeth Sachs fördjupat sig i hur gentekniken påverkar vår syn på sjukdom och hälsa.Vad innebär det att få veta att man bär på ärftliga anlag för en dödlig sjukdom.
Under fyra år följde hon fem kvinnor som får veta att de bär på ärftlig cancer. Samtliga bestämmer sig för att operera sig profylaktiskt. Utgångspunkten är de informationssamtal mellan läkaren och patienterna där kvinnorna informeras om risken. Det är informationen från den medicinska världen till enskilda som står i fokus i studien. Kunskapen som förmedlas är vetenskapligt skapad. Den utgör ett vetande som är svårt för den enskilde att ifrågasätta. Samtalen blir upptakten till en serie tolkningar och handlingar hos de människor som berörs.
Kunskapens frukt
Så här uttrycker sig en av kvinnorna sedan hon fått beskedet:
?… och jag är väldigt glad att jag inte fick reda på den här kunskapen förrän nu för då hade jag ju mått oerhört dåligt och det är frågan om jag hade skaffat mina barn överhuvudtaget… Så på så sätt är ju okunskap också bra…?
? Det finns ju något skäl till att Gud varnade för kunskapens frukter, säger Lisbeth Sachs. Den måste hanteras med försiktighet. Tillsammans med en kollega skriver hon nu på en lärobok om att samtala om risk.
Människan är människan på spåren och reser in i den mikrovärld som är lika omöjlig att se ett slut på som oändligheten och studiet av kosmos, skriver hon i ?Sjukdom som oordning?. I den efterlyser hon också ett utvecklat forskningssamarbete över de traditionella gränserna inom det här området.
?From Whichcraft to DNA? är titeln på den föreläsning Lisbeth Sachs är på väg att hålla vid Stanforduniversitetet i San Fransisco när jag ringer henne för några kompletteringar.
Nervöst?
? Ja mycket. Men jag är väl förberedd och det brukar släppa när jag kommit igång. Och framför allt är hon glad och lite stolt över att ha blivit ombedd.
Några nya stora projekt har hon inte inplanerade.
? Jag är i den åldern att jag inte tänker dra igång något stort. Men jag är involverad i ett par studier om barn och allergier. Forskningen går bland annat ut på att försöka finna svar på hur det kommer sig att antroposofernas barn inte har allergier i samma utsträckning som andra barn i Sverige. Man vet att de barnen inte vaccineras och inte heller får antibiotika i samma utsträckning. Men de växer också upp i en helt annan bakterieflora.
? Det räcker inte med att tala om koloniseringen av bakterier i kroppen eller organismen. Man måste också få kunskap om vad barnen utsätts för och då måste man få en insyn i deras liv.
Barnen lever ju inte i ett laboratorium.
Ingert Nilsson