Inför miljöstest för läkemedel

Dagens läkemedel krockar med kraven på hållbar utveckling. Under de senaste två decennierna har vår läkemedelskonsumtion fördubblats. Varje svensk äter i genomsnitt två läkemedel dagligen, året runt. En stor del av denna konsumtion hamnar i miljön. Många läkemedel återfinns i vårt dricksvatten, och vi har ingen aning om vad detta betyder för fosterutveckling och folkhälsa hos dagens eller framtida generationer.Regeringen bör i sin kommande läkemedelsstrategi införa miljötestkrav på alla läkemedel och verka för att dessa krav blir antagna i hela EU, skriver Åke Wennmalm, fd miljödirektör i Stockholms läns landsting.
26 januari 2011, klockan 12:12

Den
framgångsrika modellen för krocktest på bilar (NCAP) är en utmärkt
förebild för hur ett miljötest kan organiseras. Kan man verkligen jämföra läkemedel och bilar? Javisst, det finns betydande likheter. Båda är omistliga komponenter i ett modernt samhälle. Båda är högteknologiska produkter, som kräver mångmiljardsatsningar under sin utveckling. Intjäningstiden för dessa satsningar är kort. Både läkemedel och bilar är konsumentprodukter där fördelar och nackdelar värderas vid valet (även om det i frågan om läkemedel är doktorns som föreslår lämplig produkt). Konsument- och myndighetskrav har successivt gjort utvecklingen svårare och dyrare; högre krav på säkerhet i användningen, mindre acceptans för biverkningar/driftstörningar och nya regler för redovisning av miljöpåverkan.

Sjukvårdens parter införde i Sverige 2005 en frivillig miljöklassificering av läkemedel. Klassificeringen uttrycks i risk- och farotermer och finns tillgänglig på olika öppna websajter som www.fass.se och www.janusinfo.se. Den är unik i sitt slag och har väckt internationell uppmärksamhet. I första hand fokuserar den på att bedöma miljökonsekvenserna av läkemedelsrester som når avloppsreningsverken, via utsöndring från patienter eller kassation av läkemedel i avloppet. Under 2010 fullföljdes klassificeringen så att alla svenska läkemedel nu är bedömda.

Svenska forskare rapporterade 2007 att utsläppen från läkemedelstillverkning i Indien gav ofantliga utsläpp av läkemedelsrester till lokala vattendrag, i storleksordningen en miljon gånger högre än motsvarande i Europa. Minst hälften av läkemedlen på den svenska marknaden, framför allt generika, tillverkas i Indien. Det innebär att vi i Sverige kan åtnjuta förhållandevis låga läkemedelspriser, men att vi därmed bidrar till betydande miljöproblem i Indien. Hur rättvist, moraliskt och hållbart är detta? Borde inte utsläpp från tillverkningen ingå i miljöbedömningen? Och hurdana är arbetsförhållandena i dessa fabriker?

Många läkemedelsföretag har under de senaste åren ägnat frågan om ”grön” läkemedelstillverkning uppmärksamhet. Med gröna läkemedel avses substanser som tillverkas på ett smartare sätt, vilket leder till minskad resursförbrukning och minskat avfall. Gröna läkemedel kan också vara produkter som är lätt nedbrytbara efter utsöndring, så att läkemedelsrester som når miljön försvinner snabbt. Även ”grönheten” hos ett läkemedel kanske borde ingå i miljöbedömningen?

Vad är då problemet med dagens läkemedel?
För det första: det är omöjligt att i förväg prediktera var i miljön som läkemedelsrester dyker upp. Därmed är det också omöjligt att förutse vem som drabbas. Gamar i Pakistan har utrotats av diklofenak som kan köpas receptfritt på svenska apotek och hanfisk i hela västvärlden har feminiserats till ofruktsamhet av p-pilleröstrogen.

För det andra: I en färsk rapport från Stockholm Vatten beskrivs förekomst av ett tiotal läkemedel i vårt dricksvatten. Det är med dagens vetenskapliga metodik omöjligt att förutse vilka folkhälsoeffekter denna kontinuerliga ofrivilliga medicinering ger. Under senare år har konsekvenserna av ofrivillig kemikalieexposition (bl.a. bisfenol och ftalater) för gravida kvinnors foster diskuterats. Läkemedel är kemikalier särskilt avsedda att ha effekt på levande organismer, och därför måste även den ofrivilliga medicineringen via dricksvatten bedömas med avseende på fosters och barns utveckling.

För det tredje: Vatten är vårt absolut viktigaste livsmedel. I många länder är det redan en bristvara. Fortsatt kontamination av våra vattendrag med kemikalier, bland annat läkemedelsrester, är en oanständighet mot kommande generationer.

En utvidgad bedömning bör innefatta, förutom miljöpåverkan vid normal användning, läkemedlets resursförbrukning i tillverkningsskedet och utsläpp vid tillverkningen, liksom CSR-frågor (arbetsförhållanden) i det tillverkande företaget. Även andra variabler kan vara aktuella. Bedömningen måste vara gemensam för hela EU-området, där en gemensam läkemedelslagstiftning redan finns. En bra modell för hur bedömningen ska verkställas finns i krocktestet för nya bilar, som utförs av NCAP. Detta är en organisation som har bland annat de europeiska trafikverken som medlemmar. Konceptet har blivit mycket framgångsrikt, och resultaten av krocktester uppmärksammas regelbundet i media. Ett krocktest för läkemedel, som bedömer läkemedlets förmåga att skydda folkhälsa och miljö, skulle kunna organiseras i samverkan mellan EU-ländernas läkemedelsverk och andra intressentorganisationer. Femstjärniga läkemedel skulle säkert bli uppskattade av patienterna.

Socialdepartementet arbetar för närvarande på en nationell läkemedelsstrategi, och man beräknar att den ska tas av regeringen i början av sommaren. I strategin bör frågan om krocktest för läkemedel tas upp till beredning och Sverige bör verka för att det införs i hela EU. Ett inspel till EU-kommissionen är särskilt lämpligt just nu, eftersom kommissionen fått i uppdrag från EU-parlamentet att utreda frågan om läkemedels effekter på folkhälsa och miljö och lämna förslag till revidering av lagstiftningen. Läkemedelsanvändning som krockar med en hållbar utveckling i Europa kan inte längre försvaras.

Åke Wennmalm
Professor i klinisk fysiologi, leg. läk.,
Fd miljödirektör i Stockholms läns landsting

Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

1 Kommentar

Receptfria läkemedel är inte mindre obehagliga i miljön. Nu när de säljs i livsmedelsaffärer och på bensinmackar så går naturligtvis konsumtionen av t.ex. paracetamol upp, vilket dessutom är olämpligt av medicinska skäl. Läkemedelsföretagen lobbar starkt, mycket mer än vad mina kollegor vill tro, för att vi ska förskriva mycket läkemedel, och att det ska vara förstahandsalternativ. Vem driver utvecklingen av icke-farmakologiska behandlingsmetoder? Inte vetenskapsvärlden, inte socialstyrelsen, inte landstingen.<br />