Eftertänksam film om livet som läkemedelskonsulent

Tio års erfarenhet från den amerikanska läkemedelsindustrin ändrade Kathleen Slattery-Moschkaus bild av densamma. Till slut gjorde hon en spelfilm om det. Följt av en dokumentärfilm.
26 september 2006, klockan 20:20

Filmen Side effects handlar om Karly Hert, som arbetar som läkemedelskonsulent i USA. Karly har allt kan det tyckas – hög lön, tjänstebil och garderoben full av tjusiga kläder. Men efter fem år har hon även en stor växande klump i magen som säger att något är fel i det hon gör. Det tar dock ytterligare fem
år innan hon verkligen lämnar jobbet.

- Det enda jag ångrar idag är att jag inte slutade tidigare, säger Kathleen Slattery-Moschkau, som har skrivit det självbiografiska manuset bakom filmen.

Okvalificerade att informera

Efter att ha läst statsvetenskap vid University of Wisconsin fick hon ett första jobb att sälja mobiltelefoner. En dag ringde en rekryterare och frågade om hon inte kunde tänka sig att jobba som läkemedelskonsulent.

- Företaget i fråga var inte ett dugg intresserade av vad jag hade läst på universitetet, bara att jag hade läst minst fyra år. Att jag hade erfarenhet av försäljning var viktigare, säger Kathleen Slattery-Moschkau.

Hennes bild av läkemedelsindustrin var – ingen alls.

- Jag visste ingenting. Jag hade hållit mig borta från allt som hette vetenskap i skolan så detta var helt nytt.

De flesta av hennes kollegor hade läst ämnen som ekonomi, musik, drama och historia. Grovt räknat var det 85-90 procent av konsulenterna som inte hade någon medicinsk utbildning eller bakgrund.

- De flesta av oss var totalt okvalificerade att informera om läkemedel. Vi rekryterades på helt andra grunder än vår förmåga att objektivt informera och undervisa läkarna om de här produkterna. Läkarna har inte en aning om hur det verkligen ser ut.

Inte för patientens bästa

Totalt arbetade hon inom läkemedelsindustrin i USA i tio år. Som nyanställd, eller vid nya lanseringar, var det vanligt med två veckors hemmastudier med olika moduler om sjukdomen och läkemedlet, följt av enklare frågor som skulle besvaras. Sedan följde två veckor på kontoret med lite mer träning, möten med marknadsavdelningen och med medicinska avdelningen.

- Eftersom jag inte hade någon vetenskaplig utbildning kunde jag inte ifrågasätta det som de sa till mig att säga. Modulerna sa till mig exakt vad jag skulle säga om sjukdomen och läkemedel. På en väldigt ytlig nivå lät det som att vi kunde allt men om jag fick djupare frågor som gick utanför modulerna kunde jag inte alls svara på det.
Till en början gick allt bra.

- Jag fick en hög lön, fin tjänstebil, flög över hela USA och åt mat med läkare. Jag tänkte inte på det etiska. Jag ifrågasatte inte, det slog mig aldrig att något var fel.

Det tog fem år innan hon började känna sig obekväm i rollen som konsulent.

- Jag blev äldre, mer erfaren, började tänka själv och insåg att det vi gjorde inte alltid var för patientens bästa. Men jag hölls kvar av högre löner, finare tjänstebilar och rättfärdigade jobbet för mig själv med samma argument som företagen använde mot mig, som ”det här är ett jätteviktigt jobb” och ”om inte vi skulle göra det vem skulle då utbilda läkarna”.

Försäljning alltid viktigast

Under tiden som hon jobbade skrev hon ner både lustiga och mindre lustiga episoder. Skrivit har hon alltid gjort, sedan långt före hon började känna sig obekväm med jobbet. När hon väl slutade fanns ett ganska stort lager med händelser.

- Jag tänkte att jag måste göra något med det och tala om hur det verkligen går till bakom kulisserna.

Det blev två filmer, spelfilmen Side effects, som med drama och komedi berättar hennes historia, och dokumentären Money talks, där läkare, forskare och andra experter intervjuas i en mer akademisk stil.

- Vi har ansträngt oss att inte sensationalisera ämnet utan har verkligen försökt att hålla upp spegeln och visa vad som verkligen händer.

Med filmerna vill Kathleen Slattery-Moschkau öka medvetenheten bland allmänheten och läkarkåren hur det verkligen går till i den amerikanska läkemedelsindustrin.

- Det största problemet för industrin är att vinsten fortfarande kommer först. Patientnytta var inte viktigast när jag jobbade, det var hur många besök jag gjorde och hur många piller jag sålde.