Hon tar över på Giftinformationscentralen

En söndag när jag arbetade ensam ringde brandchefen från Malung. En galvaniseringsindustri stod i brand och de hade stora kärl med syror och cyanid separat. Han var rädd för att det skulle bildas HCN och frågade om han skulle beordra evakuering av Malungs befolkning. Jag briefade honom om symptomen på cyanidförgiftning och berättade vilket sjukhus de kunde hämta motgift från för att ha i beredskap. Jag skulle strax återkomma om evakueringsbesked.

Blev något stressad av detta. En onödig evakuering med bilder på folk i tusental på väg ut ur Malung var inte bra. Om hela Malungsbefolkning gasades ihjäl var en världskatastrof. Det måste absolut bli 100 % rätt. Spontant trodde jag inte på evakuering för det skulle stått i våra papper. Plockade fram pärmen med experter och ringde hem till rätt man. Han sa det är ingen risk för om HCN bildas så brinner det upp direkt. Ringde sedan Birgitta Werner och förankrade det hela; Sedan berättade jag för brandchefen vad experten sagt. Medan jag höll på med detta skötte jag också de andra samtalen som kom in.

Efter några timmar ringde distriktsläkaren från Malung som var på gott humör. Han sa det var bra att du berättade om symptomen på cyanidförgiftning för brandchefen men nu står fem brandmän med metallsmak i munnen och vill ha motgift. Frågade om de hade andra symptom, men det hade de inte. Det måste vara psykiskt sa distriktsläkaren och skrattade. Jag höll med honom.

2 Kommentarer

Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

Apotekare pensionerad 12 september, 2017 vid 19:21

Ursäkta om jag blir nostalgisk och minns Giftinformationscentralens första chef och grundare Birgitta Werner, som var barnöverläkare. Mycket kompetent, drivande och färgstark. På hennes tid tillhörde Giftinformationscentralen Karolinska Sjukhuset och låg i ett trähus, som kallades Eugeniahemmet.

Minns när Birgitta Werner skulle bedöma min ensamjourkompetens. Jag gick kvälls-och nattpasset parallellt med henne. Strax efter kl 23. blev det tyst i telefonerna och hon drog sig tillbaka tills sitt tjänsterum, där hon hade också en säng. Hon slog på snabbtelefonen så hon skulle höra vad jag sa, men det gjorde också att jag hörde ljuden från hennes rum. Ganska snart hördes högljudda snarkningar. Det var en varm sommarnatt och jag hade fönstret uppe. Vid hennes rum satt en fiskmås, som skrek ibland. Jag hörde först måsskrik i snabben och sedan via fönstret. Det gav ekoeffekt. Där satt jag i Stockholmsnatten och lyssnade på snarkkonsert med en fiskmåsolist. Det var bara applåderna som fattades. Vid 6-tiden började det ringa. Naturligtvis var det barn som druckit blomvatten eller ätit cigarettfimpar. Tänk att inte föräldrar kan ge sina barn riktig mat.
Apotekare pensionerad 13 september, 2017 vid 10:18

En söndag när jag arbetade ensam ringde brandchefen från Malung. En galvaniseringsindustri stod i brand och de hade stora kärl med syror och cyanid separat. Han var rädd för att det skulle bildas HCN och frågade om han skulle beordra evakuering av Malungs befolkning. Jag briefade honom om symptomen på cyanidförgiftning och berättade vilket sjukhus de kunde hämta motgift från för att ha i beredskap. Jag skulle strax återkomma om evakueringsbesked.

Blev något stressad av detta. En onödig evakuering med bilder på folk i tusental på väg ut ur Malung var inte bra. Om hela Malungsbefolkning gasades ihjäl var en världskatastrof. Det måste absolut bli 100 % rätt. Spontant trodde jag inte på evakuering för det skulle stått i våra papper. Plockade fram pärmen med experter och ringde hem till rätt man. Han sa det är ingen risk för om HCN bildas så brinner det upp direkt. Ringde sedan Birgitta Werner och förankrade det hela; Sedan berättade jag för brandchefen vad experten sagt. Medan jag höll på med detta skötte jag också de andra samtalen som kom in.

Efter några timmar ringde distriktsläkaren från Malung som var på gott humör. Han sa det var bra att du berättade om symptomen på cyanidförgiftning för brandchefen men nu står fem brandmän med metallsmak i munnen och vill ha motgift. Frågade om de hade andra symptom, men det hade de inte. Det måste vara psykiskt sa distriktsläkaren och skrattade. Jag höll med honom.