Annons

Anders Ekblom om hur en virtuell organisation ska göra Astrazeneca bättre

I år, 2012, satsar Astrazeneca runt 4,5 miljarder dollar på forskning. Men man satsar också lika mycket på att köpa tillbaka egna aktier för att höja värdet på den egna aktien. Är det till nytta för patienterna att ni satsar så mycket pengar på att köpa tillbaka egna aktier?– Jag tycker inte att det finns […]

12 mar 2012, kl 15:00
0

I år, 2012, satsar Astrazeneca runt 4,5 miljarder dollar på forskning. Men man satsar också lika mycket på att köpa tillbaka egna aktier för att höja värdet på den egna aktien.

Är det till nytta för patienterna att ni satsar så mycket pengar på att köpa tillbaka egna aktier?
– Jag tycker inte att det finns något motsatsförhållande mellan att satsa lika mycket pengar på aktieåterköp och forskning. Aktieägarna
vill ha avkastning på sitt kapital, det är inget konstigt. Genom att ge dem utdelning, och hjälpa till att höja värdet på aktien, får vi ett långsiktigt ägande i företaget. Då har vi bra förutsättningar att forska fram nya läkemedel.

Är det inte en bättre långsiktig strategi att lägga pengarna på forskning?
– Historien visar att bara för att vi fördubblade vår forskningsbudget och antalet projekt, var det fortfarande konstant hur många nya läkemedel som kom ut till patienterna. Det är inte någon lösning att slänga in mer pengar.
– Därför började vi redan 2010 att försöka öka kvaliteten i det vi gör. Om vi mer säkert kan förutsäga att en molekyl verkligen är så
bra för patienterna som den vetenskapliga teorin och studierna visar, då skulle vi inte behöva ha så många projekt in för att få ut ett färdigt läkemedel.
– Vi ökar kvaliteten dels genom att inte låta dåliga projekt hänga kvar utan stänga ner dem innan de kostar för mycket pengar, dels genom att bli ännu bättre på forskning. Det gör vi bland annat genom ”predictive science”, att bygga olika system där vi kan modulera, simulera och tidigt förutsäga att en molekyl kommer att lyckas eller inte, att tidigt jobba med biomarkörer för att få indikationer att vi är på rätt väg, att arbeta med att selektera patienter med mera. Hittar vi bara en molekyl som fungerar är vi ganska bra på att göra ett läkemedel av den.

Hur ska en liten virtuell organisation i Boston klara av det som Södertälje inte klarat på 15 år?
– Med en mindre organisation, med samma budget, frigörs medel så att vi mer flexibelt och enkelt kan samarbeta med fristående grupper. Tanken är också att befinna sig i miljöer med större infrastruktur, fler möjligheter och förutsägningar med en större dynamik. De bästa klustren inom neurovetenskap är just Boston och Cambridge med Stockholm en bit efter i storlek. Där vill vi vara.
– En mindre organisation kan snabbare inleda samarbeten med andra och snabbare dra sig ur samarbeten och projekt som inte fungerar. Vi blir mer flexibla vilket vi tror är positivt för vår forskning.
– Om det finns andra bolag som gör något bättre än vad vi själva kan, varför ska vi inte gå till dem och få bättre kvalitet i det vi gör?

Kan man vara produktiv samtidigt som man ständigt genomgår omorganisationer?
– Att omorganisera är inte ett syfte i sig självt. Men det kan inte vara fel att omorganisera och hitta nya sätt att arbeta som är mer produktiva och effektiva.

Hur blir man bra på innovation?
– Det handlar om "mindset"; inställning och hur man tänker. Innovation är inte bara själva uppfinningen, molekylen, utan vad
du gör med den, ett nytt läkemedel.
– För att lyckas behöver vi ha rätt attityd och rätt människor. Vi behöver också ha ett bra ledarskap, och ge dem rätt förutsättningar som uppmuntrar dem att vara innovativa och att lyckas. Vi vill ha kreativa personer, som är samarbetsvilliga och modiga, som tror på och driver sina idéer.

Vad kan ni bli bättre på?
– Vi är bra genom hela kedjan, bra på tidigt forskning, vi har kreativa människor, bra unika formulerare, bra personer som regulatoriskt begriper vad som är möjligt och inte möjligt.
– Samtidigt måste vi bli bättre på allt, framför allt att konsekvent leverera nya läkemedel till marknaden. Men det är inte ett
unikt problem för Astrazeneca, det brottas alla företagen med idag.

Ska ”big pharma” syssla med allt man hittills gjort?
– Det är en illusion att kreativiteten sitter i de små bolagen och att de stora bolagen skulle vara byråkratiska och trögfotade. På dem som lyckas går det går säkert hundra småbolag som inte lyckas. Precis som vi i ”big pharma” behöver hundra projekt för att få ut några i andra änden.
– Jag ser distinkta fördelar med små bolag; idéer kommer och går, de är lättrörliga och flyttbara, de är kreativa på ett sätt, men de har inte musklerna att driva ett projekt från molekyl till färdigt läkemedel. Det har vi genom våra resurser och erfarenhet.

Många forskare inom akademin har uttryckt stor oro kring att ni skär ner. Hur ser du på det?
– Det är en globaliserad konkurrens idag. De flesta svenska forskare idag har internationella nätverk, de deltar i internationella projekt och studier. Vilka vill de samarbeta med? Jo, de bästa. Det vill vi också. Vill man arbeta inom Astrazeneca med neurovetenskap och är skarp nog kan man arbeta i Boston där vi finns.
– Även för forskare idag handlar det om att vara bäst. Vi och andra företag söker excellens, vi vill arbeta med de bästa och forskarna vill också arbeta med de bästa, inte de sämsta.