Konsten att kommunicera myndighetsbeslut i sociala medier

    30 april 2018, klockan 06:00
    0

    Lars Dagerholt
    Kommunikatör Läkemedelsverket

    Om bloggen

    Här skriver våra gästbloggare regelbundet om ämnen som de funderat på och har tankar om. De åsikter som framförs är skribenternas egna.

    Vissa dagar är det mer aktivitet än andra. När Läkemedelsverket nyligen berättade att tre produkter (CBD-olja) klassificerats som läkemedel, och därmed inte längre fick säljas, var det många som reagerade.

    Det första dygnet efter pressreleasen fick vi fler än 2 000 kommentarer på Facebook, och en stor mängd frågor via Messenger. De mer officiella kanalerna, Läkemedelsupplysningen och vår primära ingång Registrator, fick färre propåer.

    Det var tydligt att många som hörde av sig var personer som inte vanligtvis hade kontakt med oss på Läkemedelsverket, och därför valde de kanaler där vi är synliga och mest tillgängliga. För många är det förstås i sociala medier vi syns mest, vid sidan avi den redaktionella pressen.

    Inte olikt andra offentliga aktörer är vi på Läkemedelsverket ovana vid den här typen av intresse för våra frågor. Till vardags kommunicerar vi främst med olika yrkesverksamma grupper, som liksom vi själva jobbar med frågor kring hälso- och sjukvården. Det gör saker och ting mycket enklare, eftersom vi känner varandra väl och vet vem som ansvarar för vad.

    Det som blir väldigt uppenbart när vi får kontakt med bredare grupper är att vår roll inte är tydlig för gemene man. Och missförstånden är många. Till exempel finns det de som tror att det är Läkemedelsverket som säljer läkemedel, liksom att det är vi som ”bestämmer” vilka läkemedel som ska tillverkas.

    Som myndighet är det viktigt att vi tar alla inkommande synpunkter och frågor på allvar. Även när de kommer genom våra olika sociala media-kanaler. Men det är inte utan det utmaningar.

    De flesta av oss använder dessa kanaler för att hålla kontakt med vänner, familj och bekanta. Att använda dem i en myndighets kommunikation och myndighetsutövning är en annan sak.

    Men vi hanterade situationen. De flesta frågor fick svar, även om det ofta var samma fråga som återkom flera gånger. Många fick också förklaringar om varför vi som myndighet agerar som vi gör – vi har ett uppdrag ifrån regeringen att verka för att människor och djur ska få tillgång till säkra och effektiva läkemedel. Och för ytterligare ett antal gjorde vi vårt bästa för att förklara vad våra lagar och regler innebär – på riktigt.

    Lärdomen så här i efterhand är att vi hela tiden måste arbeta för att berätta om varför vi finns till och jobbar med de frågor vi gör. Inte bara för att vi har ett uppdrag, att någon sagt åt oss att göra det, utan också till vilket syfte.

    För mig och mina kollegor handlar det om engagemang och en vilja att bidra till att människor får möjlighet att leva ett friskt och hälsosamt liv – även om vi drabbas av sjukdom.

    Det här gäller inte bara oss som arbetar på myndigheter. Det gäller alla som arbetar med att förbättra hälsa och välbefinnande hos människor med hjälp av medicin, hälso- och sjukvård. Vi behöver alla berätta om vår del av denna komplexa värld av avancerad grundforskning, medicinsk utveckling, regelverk, apotek och sjukvård.

    Och vi behöver berätta i de kanaler som syns för och når alla dem som vi inte pratar med till vardags.

    För så kan vi också nå dem som är skeptiska. Till exempel de 20 procent som väljer att inte vaccinera sina barn mot HPV. Eller dem som på andra sätt sprider misstankar mot vetenskaplig utveckling och medicinsk behandling.

    Lägg till ny kommentar

    Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

    Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här