Hur kan det vara så svårt, när vi löst så mycket annat?

    9 februari 2017, klockan 10:07
    0

    Sara Heyman
    Medicinjournalist/webbredaktör

    Om bloggen

    Här bloggar vi på redaktionen om saker och ting som rör sig i våra huvuden och i vår omvärld.

    I veckan har vi kunnat läsa om de sorgliga konsekvenserna av att sjuksköterskor fattas i svensk sjukvård. DN Stockholm har rapporterat om svårt sjuka barn som fått åka utomlands eftersom intensivvårdsplatserna för barn på NKS är för få.

    Artiklarna är bara de senaste i raden som skrivits på temat sjuksköterskor. Ekot berättade, också den här veckan, om en fördubbling av antalet anmälningar rörande arbetsmiljön i sjukvården.

    Januarinumret av tidningen Vårdfokus publicerar en kartläggning över hur många sjuksköterskor som lämnat landstingen och regionerna de senaste åren. Ökningar ses i hela landet, med dramatiska uppsägningssiffror i bland annat Skåne och Uppsala.

    Statistiken är ingen blixt från klar himmel. Med ett så välkänt problem, hur kan det vara så att sjukhuschefer och politiker inte lyckas göra landstingsstyrd sjukvård till en arbetsplats där sjuksköterskor vill stanna kvar? Hur kan det vara så svårt?

    I veckan kom SCB med en rapport om sjuksköterskor som lämnat vården. Inte heller den innehöll några överraskningar. Över hälften av de tillfrågade ansåg att lönen i förhållande till arbetsbörda var en helt eller till stor del bidragande anledning till att man lämnat vården. 60 procent angav liten möjlighet att styra över sin arbetssituation som en viktig faktor. 45 procent svarade att psykisk påfrestning, som till exempel stress, bidrog till beslutet.

    Det verkar vara tradition för landstingen att kapitalt misslyckas med att rekrytera och behålla sjuksköterskor, att stoppa huvudet i sanden och dessutom på något vis överraskas av sina egna misslyckanden. Vi kan backa ända till 1800-talets slut, då sjukhusvården började byggas ut i Sverige. I en bok om Svensk sjuksköterskeförenings historia med titeln Okänd, godkänd, legitimerad, skriver författaren Eva Bohm lakoniskt: ”Ty då det gällde sjukhusbyggande hade man gjort samma missgrepp som också framgent skulle göras: byggt utan att samtidigt planera hur personal skulle anskaffas till sjukhusen!”

    En lärdom från 1800-talet som NKS kunde ha tagit in.

    I samma bok kan man läsa om hur Svensk sjukskötersketidning 1910 (Obs! Året!) har fått in ett stort antal insändare från sjuksköterskor som berättar om hur utmattade de är. ”Knappast någon söndagsvila alls. Inga vikarier fanns, varför ledighet för en sjuksköterska betydde dubbelt arbete för hennes kollega.” Känns det igen, någon?

    Det handlar inte om att uppfinna något extremt avancerat. Redan Florence Nightingale, skaparen av sjuksköterskeyrket, insåg att kvalificerad arbetskraft kräver kvalificerad ersättning.

    Florence Nightingale ansåg att omvårdnad var en konst, och den finaste av alla konstformer. Det skulle betalas därefter. Ersättningen handlade också om att få de som var kvalificerade för yrket, och inte vilka som helst.

    Men hon hade fler än ett argument. ”Det är alltid billigare att betala arbetskraften dess fulla värde. Underbetald arbetskraft är dyrare” skrev hon 1869 – ett citat fullt tillämpbart i dagens debatt, förslagsvis i sammanhanget bemanningslösningar i vården.

    (De som i sjuksköterskelönedebatten säger ”Vi är inga Florence Nightingale!” har därför tyvärr missat väsentliga delar av historien. Visserligen var Florence Nightingale religiös, men det var knappast något kall allena som skulle driva sjuksköterskorna enligt henne.)

    Vi har gjort enorma medicinska framsteg sen slutet av 1800-talet. Vi utför avancerade operationer och har läkemedel till buds som man inte kunnat drömma om, då när inte ens penicillinet fanns. Hur kan det då vara så att vi står och stampar med de organisatoriska bekymren det innebär att göra sjukvården till en attraktiv arbetsplats och vårdorganisationen funktionell?

    Det kan inte vara omöjligt att göra våra sjukhus till platser där sjuksköterskor vill och orkar jobba. Det kan inte vara ett så stort problem att göra så att en utbildning till specialistsjuksköterska lönar sig, som en vidareutbildning lönar sig i alla andra branscher.

    Det kan inte vara rimligt att Sverige 2017 skickar sjuka barn till Oslo medan egna, fullt utrustade och nybyggda, intensivvårdssalar står oanvända här hemma.

    Lägg till ny kommentar

    3 × 3 =

    Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

    Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här