Apoteken har ett eget ansvar att åstadkomma förändring

    28 september 2017, klockan 10:11
    4

    Ingrid Helander
    Chefredaktör

    Om bloggen

    Här bloggar vi på redaktionen om saker och ting som rör sig i våra huvuden och i vår omvärld.

    Under åren har apoteksmarknaden förändrats. Omregleringen 2009 har inneburit stora utmaningar, både för apoteksaktörerna och enskilda medarbetare. Apotek verkar i gränslandet mellan det offentligt styrda och den fria marknaden. Verksamheten är inte som vilken detaljhandel som helst.

    Sedan dag ett på Läkemedelsvärldens redaktion har jag följt diskussionen om apotekens uppdrag, roll och betydelse, hur de ska avlasta vården och de ekonomiska förutsättningarna. Diskussionen är ofta intensiv – bland de närmast sörjande. Få utanför apotekssfären har apotekens bekymmer på sin radar.

    Det är stora frågor som rör en viktig verksamhet med många aktörer. Det som förvånar är bristen på handlingskraft. Det jag märkt hittills är ord, ord och ord.

    Bland annat har apotekens uppdrag beskrivits som otydligt. I Åsa Kullgrens del av apoteksmarknadsutredningen föreslås också att staten bör förtydliga vad grunduppdraget är.

    Men är uppdraget verkligen så otydligt? I debatten kan man få intrycket av att varken fack eller apoteksaktörer vet vad apoteken primärt ska göra. Handlar det inte snarare om en rädsla för att farmaceutyrkets status devalveras och att högutbildade farmaceuter får ägna sig åt att sälja smink?

    Den oron kan det nog finnas fog för. Men här har jag svårt att se varför farmaceuterna och apoteksaktörerna inte själva tar ansvar och agerar för att ge den allra bästa servicen och rådgivningen kring egenvård och användning av läkemedel.

    Man kan till exempel redan i dag se till att kunderna kan hämta ut sina läkemedel och få rådgivning utan att resten av apoteket hör. Den som hämtar ut sitt ssri-läkemedel för första gången och har frågor om eventuella biverkningar vill antagligen inte dela med sig av detta till hela butiken.

    Man kan också identifiera kunder och kundgrupper som behöver extra mycket tid och ge dem det. Andra klarar sig med att få ut sitt läkemedel och vanlig god service.

    Ett tredje förslag är att boka återbesök med ”stamkunder” som behöver hämta ut läkemedel med jämna mellanrum och se till att det aktuella läkemedlet finns hemma då.

    Det finns redan i dag enskilda aktörer som arbetar på det här viset, och så vitt jag förstår är det inget som hindrar fler från att ta efter. Sannolikt bidrar det till nöjda kunder och nöjda kunder brukar resultera i ekonomiska framgångar.

    Just de ekonomiska förutsättningarna för apotek brukar annars beskrivas som extremt utmanande. Ofta följs de av rop på höjd handelsmarginal, det vill säga ersättning från staten för receptbelagda läkemedel, för att kunna bedriva verksamheten. Samtidigt har antalet öppenvårdsapotek ökat med 50 procent sedan omregleringen 2009, från 929 till 1 392 stycken, enligt den senaste branschrapporten från Sveriges Apoteksförening.

    Man kan tycka vad man vill om omregleringen, men när nu apoteken verkar på en marknad med fri etablering är det inte konstigt att det uppstår konkurrens om kunderna och deras pengar. Det är heller ingen mänsklig rättighet att driva apotek, och jag har svårt att se varför staten ska öka subventionerna till en bransch som av fri vilja öppnar apotek efter apotek på armlängds avstånd från varandra. Här måste rimligen samma förutsättningar som råder på andra fria marknader gälla – går det inte ihop får man stänga.

    Den senaste diskussionen har dock handlat om apotekens roll som avlastare av vården. Här framhålls primärvårdens pressade situation som ohållbar och apoteken som en outnyttjad resurs.

    Så kan det mycket väl vara. Men inte en enda gång har jag hört vården efterfråga denna avlastning. Jag har heller inte hört önskemål från patienterna om att få byta ut sin tid hos läkare eller distriktssjuksköterska mot mottagning hos en farmaceut.

    Kanske är det precis vad alla vill, men innan man konstruerar lösningar på någon annans problem, borde det självklara vara att fråga om hjälp behövs och i sådana fall vilken.

    Apotek kan också på eget initiativ utveckla och utvärdera tjänster som man tror kan avlasta vården. Men liksom andra interventioner i hälso- och sjukvården måste de i sådana fall baseras på välgjorda studier som utrett nytta och risk och bedömt det hälsoekonomiska utfallet.

    Sådana studier tar tid och är kostsamma, men även här borde apoteksaktörer och farmaceutföreträdare kunna ta ett kliv fram och kavla upp ärmarna. Tillsammans kan de till exempel söka medel från forskningsfinansiärer och hitta externa samarbetspartners att genomföra studier med. Sedan skulle man ha verkliga data i stället för hypotetiska antaganden att redovisa när man föreslår vårdavlastande tjänster på apotek.

    Men frågan alla bör ställa sig är för vems skull man gör det: Är det för att stärka apotekens roll? Farmaceuternas? För att stötta vården?

    Nej, givetvis är det för patienterna – så att börja med att fråga dem är kanske inte så dumt.

     

    4 Kommentarer

    Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läs mer

    1. Du glömmer Apotekarsocieteten, din egen organisation! Är det någon som har resurser att i samarbete med branschen få saker att hända istället för att bara snacka borde det vara societen med sina hundratals miljoner som dessutom härstammar från apotekssektorn. Professionsorganisationer driver ju också sådana här frågor i många länder. Stötta brasnchen och få dsaker att hända inom apotek!

    2. Jag är inte helt insatt i vilka medel det finns att söka från Apotekarsocieteten, men jag vet att det finns stipendier. Eventuell övrig forskningsfinansiering kan jag inte uttala mig om. Oavsett är det orimligt att någon annan än apoteksaktörerna och farmaceuterna själva driver och tar ansvar för sin egen utveckling.

    3. Förstatligandet innebar en byråkratisering av apoteken och ett huvudkontor med 1000 anställda fanns plötsligt. Sedan regionchefer och gruppchefer. Apotekschefen var heltidsadministratör och dessutom ersattes 70 % av apotekarapotekscheferna av receptarier med alltså lägre kompetens. Detta för att spara pengar och pressa ner apotekarlönerna. Den statliga tiden handlade om att göra apoteken så effektiva som möjligt och till så låg kostnad som möjligt för receptbelagt. Under den statliga tiden expanderade handelsvaror kraftigt för att vinsten därifrån skulle sänka priset och kostnaden på receptbelagt.

      Att kompetensen har minskat på det enskilda apoteket är negativt om man skall börja med apotekstjänster för alla apotek har säkert inte kompetens för detta idag. Det skapar problem och problemet idag är också att de flesta inte är medvetna om detta problem. Majoriteten av apoteken saknar kompetens för utveckling av tjänster. Apotekskedjorna då? De leds av en VD, som är icke-farmaceut och de är främst ekonomiskt inriktade och vill visa på ett bra ekonomiskt resultat för att kunna kräva högre lön för sig själv (medan de försöker pressa ner lönerna för de anställda).

      Enkla saker, som hjälpa kunden förnya sitt recept är realistiskt för alla apotek och en bra tjänst. Sedan tror jag att apotekstjänster måste vara virtuella för att de skall bli både billiga och bra. Det kan ske via andra företag än apotekskedjorna. Det är orealistiskt att utbilda 3000 personer på apotek bara för en tjänst. Det blir för dyrt och krångligt system.

    4. Sammanfattningsvis kanske 60-70 % av apoteken har lägsta kompetens för receptexpedition och öppethållande. Mycket mer än kompetens för detta finns inte. Minns att när apotekspersonalen fick Läkemedelsvärlden som papperstidning, så kanske 10 % av personalen läste tidningen. Majoriteten klarar inte att kompetensutveckla sig själv utan kräver kurser för allt. Det man kanske är intresserad av är kontrollfunktionen. Någon utveckling i en sådan här organisation kan man inte vänta sig. Kan man inte utveckla sig själv är man helkörd.

    Lägg till ny kommentar

    Regler för kommentarer på Läkemedelsvärlden.se

    Kommentarerna förhandsgranskas inte. Skribenten är själv ansvarig för det hen skriver i kommentatorsfälten på www.lakemedelsvarlden.se. Läkemedelsvärldens redaktion förbehåller sig rätten att stryka hela eller delar av inlägg som inte uppfyller våra regler. Läs mer här